nerina

Efter en tid med mycket pluggande har jag nu hamnat i ett litet andningshål i tiden. Jag är hemma i Leksand igen har bestämt att den här helgen ska karaktäriseras av ingenting annat än tv, filmer, mys, god mat, söta godsaker och roligt utflykter. Dags för återhämtning! Den är välbehövd. Därför tar jag ledigt några dagar.

(Dock är det ju naturligtvis inte riktigt ledigt. Att inte göra något skolarbete över en hel helg är ju som att frivilligt dränka sig själv. Men jag ska bara skriva historieuppsatsen. Det är väl ungefär 6 timmar jobb kvar på den. Det blir tre timmar om dagen, så det är ju verkligen inte så farligt.) Sedan är det semester!

Har inte varit riktigt på topp idag. Batterierna är verkligen under minusstrecket nu, måste verkligen hem och ladda om. Mängden arbete kryper på en igen, den som nyss inte kändes så ofantigt stor... så det blir.

På en kvällspromenad reflekterade jag o Linnéa över vad vi ska göra i vårt framtida liv som IB-alumni. Vad är rimligast att göra då man har fått sin frihet tillbaka? Vad kommer man att vilja göra? Det går ju inte en dag utan att man tänker "när jag har slutat IB ska jag..." och fortsättningen är någonting i stil med "...läsa den här boken", "...gå ut och dansa hela kvällarna" eller "...resa runt i hela världen". Men ändå, det är vad man känner nu. Vad kommer man egentligen att vilja göra? Hur kommer det att kännas?

Jag har lite kontakt men en tjej som gick ut förra året och det är lite kul att höra hur det är med dem och hur de idag ser på IB, vad de saknar, vad de tycker är skönt att slippa, hur fortsättningen blev helt enkelt. När jag hör om många av dem som gick ut förra året, som jag då inte tyckte verkade speciellt smarta, som nu läser på KTH, Chalmers och Handelshögskolan och liknande, då ger det mig hopp. Då ser jag meningen med att orka vidare. Jag tycker att det är underbart att vara i samma "liga" som dem. De som "lyckas".

Men naturligtvis har jag lite valångest för vad jag vill göra under nästa år, det år som jag ska vila upp mig från skolarbete. Det år som jag ska upptäcka världen. Men vad vill jag göra? Hur vill jag göra det? Var vill jag vara? Snart måste jag bestämma mig, annars kommer det inte bli någonting av saken. Allt måste planeras, annars kommer det bli så att jag hamnar hemma i Leksand ett år utan vettig sysselsättning. Än är det inte jättepanik, men snart är det dags att göra upp en plan.

En plan för Framtiden.

Ganska lite pluggande idag men mycket annat känns det som. Visst, jag har gjort skolarbete, men så banala saker att det inte kändes som att "plugga". Jag har bl a gjort en powerpoint till en redovisning för ett projekt med alla naturämnena. Tänk, jag, en redovisning! När var förra gången vi gjorde en redovisning senast? Det måste ha varit i Pre-IB då vi fortfarande hade det svenska systemet i de flesta kurserna. Nuförtiden gör alla allt, och sedan redovisar läraren vad vi skulle ha gjort.

Sedan, anti-våldskampanjsmöte. Jag lägger naturligtvis upp strategin för hur vi ska arbeta och vad som vilken grupp ska göra. För varje sak jag strukturerar blir jag bättre och bättre på det, det är en trevlig känsla. Ingenting kan få mig att falla på fötter, snart kan jag strukturera upp allt, hitta lösningarna på de mest svårlösta problemen. Det är alltid en skön känsla, känslan av att utvecklas.

Vad underbara måndagskvällar är då man redan skrivit klart historiauppsatsen! Jag kan inte ens beskriva den lättnadskänsla som jag har haft hela dagen då jag har vetat att jag inte har ett stort arbete att göra då skolan var slut för dagen.

Men nu längtar jag verkligen hem. Jag vill verkligen verkligen åka till min plats på jorden. Det är där jag finner ett andningshål, det är där jag får kraft att orka vidare. Det är där som jag klarar av att tänka på något annat än skolan. Nu har jag varit i Eskilstuna i två helger och det är faktiskt ärligt talat mer än vad jag klarar av. När jag är här kan jag inte tänka på något annat än hur jag ska göra min tid mer effektiv för att hinna med mer. Det är allt min hjärna cirkulerar kring. Jag tror faktiskt inte att någon skulle klara av att leva så som jag gör om man inte får andningshål ibland. Nu, efter snart tre veckor här nere, känns det som om jag håller på att bli tokig. Jag vill bara hem.

Är det personerna, dvs familjen, huset och hemmakänslan eller Leksand som jag saknar? Jag vet inte. Ingen aning faktiskt. Eftersom mamma var här förra helgen men jag fortfarande känner så som jag gör nu så verkar det inte vara saknaden av familjen som är det som ger mig sådan ångest. Huset? Nej, jag har alltid avskytt det där huset, jag skulle vara mycket förvånad om det är det som jag vill till. Själva Leksand? Du måste skämta! Nej, jag tycker väldigt bra om Leksand men absolut inte så bra att jag mår dåligt för att jag inte åker dit varje helg. Nej, verkligen inte.

En tanke slog mig att det skulle vara tryggheten som jag saknade. Ja, det låter faktiskt inte så konstigt. Den där underbara känslan av att man är trygg, som skänker ett så otroligt lugn. Denna känsla, som inte sitter i något materiellt, utan i tanken på ett hem. Tanken på att ha ett ställe där man alltid är välkommen, vad som än händer. Ett ställe där människorna som bor där älskar en för precis den man är och man behöver inte vara någon annan. Man behöver inte fundera på vilken roll man ska ta som alltid annars i den stora vida världen. Man är bara accepterad och älskad villkorslöst. Ja, kanske är det det som jag saknar när jag är borta.

Jag, som alltid ser mig själv som mycket stark, sitter här och funderar över vad det är som drar ner mig så djupt ibland. Varför jag får så otrolig hemlängtan. Jag, ensamvargen. Jag, den asociala. Jag, som tror mig klara det mesta på egen hand. Varför sitter jag då här och frågar mig alla dessa frågor?

Jag mår ju inte dåligt. Tvärtom har jag mått väldigt bra idag. Ändå vill jag bara hem. Hem till allt som är mysigt. Hem till fredagstacos, lördagsshopping och söndagsmiddag. Hem till fikapauserna, till frukostarna och till kvällsmackan. Hem till mamma och pappa och syskon och vänner.

Hem till mig. Där jag hör hemma.

Idag är tredje gången jag läser Doktor Glas av Hjalmar Söderberg den här veckan. Vad jag gör är att leta citat till min Oral Presentation jag ska ha nästa vecka, det första jag gör som kommer att bestämma ungefär 15% av mitt slutbetyg. Det är nästa måndag det gäller! Bara då. Spännande. Nervöst.

Första gången jag läste Doktor glas den här veckan letade jag efter citat som speglar synen på Lyckan då jag trodde mig vilja ha en presentation om detta. Någon dag senare blev jag lite osäker på att jag verkligen ville ha detta mycket svåra ämne (Hur tolkar man frälsningskrokan? Krokan är ju en godsak, vad har det med frälsning att göra?) så jag satte mig ned och läste igenom den en gång till och denna gång letade jag citat om synen på Plikten och hur Viljan framställs i verket för att möjligtvis kunna välja någon av dessa ämnen istället. Men när jag pratade med Mona dagen efter sa hon att det var bättre att ta hur Glas skildras i läkarrollen, en bit av plikten men inte helt. Detta är ju ett mycket enkelt ämne, utan alla dessa filosofiska tankar som verket har. Mer rakt på sak. Därför sitter jag nu och läser den en gång till.

Den blir bara bättre för varje gång man läser den. Den växer och man hittar hela tiden nya saker. Det går inte riktigt att tröttna på den, i alla fall inte än. Jag tror nästan att den är min nya favorit. Eller kanske en favorit bland många. Det är dumt att ha EN favorit när man pratar om böcker, det finns så många olika genrer. Hur kan man jämföra en fantasybok med ett verk från Realismen? Kan man säga att den ena är bättre än den andra, när författarna hade helt olika avsikter då de skrev dem? Nej, Doktor Glas är min favorit inom genren filosofisk och psykologisk roman. Så får det bli.

Trevligt med helg! Det behövs. Är lite trött på att hitta på nya ursäkter till alla lärare om varför jag inte skrivit klart uppsatsen i just DERAS ämne. Det här med "Jag hade en matteinternal att skriva den här veckan" fungerar absolut inte, deras ämne är ju det viktigaste så man kan inte säga att man faktiskt prioriterat annat skolarbete fast det är det man har.

Väldigt mycket skola i den här bloggen just nu, men det är det jag gör och därför det som jag vill skriva om. Vid varje inlägga början tänker jag att "idag ska jag inte skriva om skolan" men det blir så i alla fall. Det bara kommer. (Ja, kanske borde jag börja skriva en disposition över alla inlägg, det är ju det som lärarna tjatar på oss att göra just så att vi inte ska spåra ut i något annat som vi inte tänkte skriva om. Men, vem skriver egentligen disposition över blogginlgg? Nej tack, jag vill att mina tankar ska skrivas då de kommer, jag vill inte tänka på HUR jag skriver. Det gör jag i skolan. Här ska tankar bara flyta in i ord som bildar meningar, helt på eget bevåg. Annars kommer jag snart inte finna det rogivande att blogga, så som jag tycker nu).

Som sagt, härligt med helg. Jag ska stanna i E-tuna och PLUGGA! Men visst, lite annat ska jag väl ändå hinna med. Som att Linnea om exakt 7 minuter ska titta in genom min dörr och vi ska laga oss en trevlig middag och imorgon ska jag på fest hos Hanna i Västerås. Det ser jag fram emot! Det är alltid spännande med nya människor, jag får sådana adrenalinkickar av sådant. För ofta - jobbigt. Nya människor ska man stöta in i lagom mycket och nu var det ett tag sedan, så nu passar det jättebra.

Jag känner mig som en äkta B-kändis i skolan just nu. Lite småkul ibland men oftast jobbigt. Skolledningen med rektorn är ju "superstars" medan vi elevrådare är bara på B-plats än så länge. Jag kan verkligen inte röra mig från ett hus till ett annat utan att stöta ihop med an massa folk som jag ska heja på. När man är elevrådsstyrelsemedlem så är ju meningen att man ska veta vilka som är elevrådsrepresentanter eller inte, men de är faktiskt hundra stycken! Hur ska jag kunna känna igen dem? Min lösning har blivit att jag ler lite uppfodrande mot alla jag möter och ler de tillbaka och hejar så hejar jag tillbaka. Det fungerar faktiskt ganska bra, men som sagt, det är verkligen hela tiden som jag måste vara observant på att folk kan heja på mig.

Okej, ja jag vet att jag låter löjlig, att jag borde bara tycka att det är kul att folk vet vem jag är och vad jag gör och så, och det tycker jag. I teorin. Jag är stolt över att vi i elevrådsstyrelsen lyckats med att marknadsföra oss så bra. Däremot är det jobbigt de dagar man känner sig lite låg, stressad eller har lust att göra något konstigt. Eftersom jag är en levande reklampelare så betyder det att jag hela tiden måste vara något att visa upp. Något som inger förtroende och respekt och visar engagemang. Låga dagar kan detta vara jobbigt, att hela tiden le mot alla, att inte få springa över skolgården om jag är sen till en lektion för att detta beteende kan anses märkligt, att inte kunna sätta på mig vad som helst för att jag måste vara en respektabel reklampelare. Det tär faktiskt ibland.

Dock är det ett perfekt träningstillfälle för resten av mitt liv, om jag når dit jag vill. Blir jag det jag vill, blir jag politiker, så är jag en reklampelare för mitt parti och mina åsikter varje minut. Det kommer till och med bli en nivå värre, då jag nu när jag är hemma är "anonym", men blir jag politiker så kommer jag aldrig, ALDRIG förutom vissa sekunder i mitt eget hus vara något annat än en reklampelare. Man förväntar sig av politiker att de har högre moral än andra och att de verkligen lever som de lär - annars är de ute. Titta bara på alla politikerna som haft barnflickor svart. Vad gör de nu? Inte är de politiker i alla fall. Fullständig hängivelse till sitt arbete. Fullständig reklampelare.

Så jag ska inte klaga ännu. Och visst överdriver jag kanske lite mitt ansvar som elevrådare, men när jag gör någonting så vill jag göra det riktigt. Precis som mitt politikerjobb. Det är därför jag måste redan nu börja. Inga olagligheter, inga konstigheter, inga fortkörningsböter, inga betalningsanmärkelser. Allt måste vara prickfritt. Allt måste vara perfekt. Sedan kanske jag inte blir politiker imorgon, eller ens inom de närmsta 20 åren, men det spelar ingen roll. Den dagen jag tar ansvar över att framföra ett partis åsikter ska mitt förflutna vara felfritt. Det är så jag vill att det ska vara och det är därför jag ska se till att det blir så. Viljan hjälper mig hitta rätt.

Ja, detta hade jag ju ingen aning om att jag kände för att blogga om, men plötsligt kom det ur mig. Ingen struktur, ingen ordning, men det gör inget. Här kan man verkligen använda det gamla cliche-artade uttrycket: Det är tanken som räknas.

Idag känns den berömda vattennivån som Linnéa så ofta pratar om faktiskt uthärdlig. Vattennivån är allting som kväver oss och som man simmar under med förtvivlade försök att ta sig upp. Vattennivån är känslan av att inte ha kontroll på situationen. Vattennivån är alla akolarbeten. Ett arbete är bara en liten pöl men alla tillsammans, på samma gång, gör att man ibland inte kan andas. Desperat försöker man skopa bort det översta vattnet för att i alla fall ha näsan över nivån, lite luft. Ta bort de mest påträngande källorna för stunden. Det är så vi arbetar.

Men idag känns det faktiskt riktigt bra, trots allt elevrådsarbete som jag gjort idag vilket har snott flera plugg-timmar. Trots det, så känns det riktigt bra. World Lit. är i princip färdig, matte-internal arbetar jag på, Extended är på god väg. Resten av terminen behöver jag bara koncentrera mig på ToK-uppsatsen och att skriva tre bra Economics-internals utöver det vanliga skolarbetet. Just nu låter det för bra för att vara sant, det är nästan så att jag nu ser att det finns en möjlighet att komma ut från IB levande. En liten möjlighet, men dock existerar den. Spännande.

Det var en skön känsla på engelskan idag då vi satte igång med vår näst sista bok som vi ska skriva exams på. Sedan ska vi ju läsa två till, men dessa ska vi bara ha muntliga förhör på. I alla fall så kändes det bra. Förra året så var det mest vår lärare som pratade eller ledde oss i rätt riktning för hur vi skulle tänka för att hitta rätt teman i böckerna och var vi skulle leta efter de bästa citaten. Den här gången då vi satte igång var det vi elever som ledde lektionen. Eftersom vi nu har lärt oss det mesta som IB-engelskan kan ge oss om att analysera böcker så kan vi nu detta och vi hade redan börjat plocka ut de bästa citaten och kunde göra relevanta cross-references till våra andra noveller för att kunna göra jämförelser senare. Som sagt, en skön känsla! Vi har lärt oss något, vi kan detta nu. Detta är vår hemmaplan. Vi är säkra på vad vi gör.

I de flesta ämnen så är vi nu i slutfasen av kursen. I ekonomin har vi på onsdag prov på de 50 sista sidorna i boken, sedan är vi färdiga! Det känns jättebra. Massor av tid att gå igenom allt en gång till. Just i ekonomi är det jättesmart att köra igenom allt en snabbis först för att sedan gå tillbaka och gå in i detalj, ekonomi är inte bara massor med fakta att lära sig, det är ett helt nytt tankesätt att komma in i och vänja sig vid. Man måste först få hela bilden för att kunna förstå detaljerna.

Samma sak att kursen snart är slut är biologin, matten och lite svenskan för mig. Om någon vecka kommer jag inte att ha en enda svensklektion mer den här terminen! Det ska bli jätteskönt att kunna koncentrera mig ordentligt på mina HL-ämnen då, men samtidigt kommer det att vara mycket tråkigt. Svenskan är ju det absolut roligaste ämnet! Jag kommer att sakna det kolosalt mycket, så man vet aldrig. Kanske smyger jag mig in och sitter med på någon lektion ibland. Mona har i alla fall sagt att jag är välkommen...

Så, idag känns det bra. För några dagar sedan var det långt under bra. Till och med dåligt. Det är så här det är, ett evigt simmande och sprattlande. Även om jag kanske fått fotfäste och en möjlighet att att resa upp huvudet ur vattnet just nu behöver inte det betyda att det kommer vara så länge till. När som helst kan marken glida undan för mig och jag är i ett nytt kvävningstillstånd. Men på något sätt överlever man nog det med. Vill man kan man överleva det mesta.

Usch, inga bra dagar. Bort, bort med all negativ energi. Jag orkar inte...

Deadlines kryper på oss kära IB-elever nu, många är riktigt nära. Massor av uppsatser att skriva men inte till någon. Usch, usch. Till och med de människor som ALDRIG och då menar jag ALDRIG brukar klaga, de där alltid superpositiva-, alltid jättretrevliga- och-alltid-på-bra-humör-människorna säger att det börjar bli lite för mycket. Våra lärare säger att den här höstterminen är den värsta tiden, det är nu vi ska prestera. Januari och framåt kommer mer att vara att repetera, men väldigt få uppsatser att skriva. Dock börjar man se slutet, en liten, liten låga brinner i andra änden på tunneln, eller är det en öppning? Ett andningshål? Ett utväg?

Har haft huvudvärk igårkväll och hela dagen idag. Detta innebar att jag inte klarade av att skriva historiauppsatsen igår. Detta, samt att jag ännu inte lämnat in biologilabrapporten kan jag inte säga gör livet enklare, tillsammans med huvudvärken kommer det dåliga samvetet som mer sitter i bröstet. Jag vill prestera, men ibland går det inte. Ibland tar det stopp. Igår var ett stopp. Man måste låta sig få ha stopp-dagar också, bara man klarar av att ta sig ur den fort som attan för blir det två dagar så är det näst intill omöjligt att komma ifatt. När det bär av nerför så är tekniken att låta sig vara riktigt nere, på botten, och ta ut allt som känns jobbigt på en gång. Effekten blir större, gråten blir fylligare, men då har man bara "slösat" bort en dag på all skit och dagen efter är det bara att ta sig samman och jobba igen allt man missade under stopp-dagen. Då slipper man ha någon som ligger och bubblar i en för sådant tar också extremt mycket energi. Nej, ut med allt men se till att kunna komma upp igen med en rasande fart. Prestera och producera, det är vad livet för tillfället går ut på.

Jag gjorde lite snabb matte över mitt pluggande, mest för att roa mig själv men också för att för mig själv kunna bevisa för Pauline att jag inte slösar bort en massa tid framför TV:n (Ni minns mitt inlägg om att hon försökte få oss att tycka att vi har en lätt arbetsvecka jämfört med hennes).

I genomsnitt går jag 4,7 timmar i skolan om dagen, vilket inte alls är särskilt mycket. Inräknat här är enbart själva lektionstiden, men det är inte särskilt mycket i alla fall. Jag har inte så många lektioner. Den sammanlagda lektionstiden jag har är i alla fall 23,5 timmar i veckan.

Men, sedan kommer ju pluggandet utanför skolan till. Som lärare får Pauline betalt för att arbeta 2 timmar per dag i hemmet, detta får alla lärare. Jag var lite intresserad av att se hur jag pluggade, så jag tog mig en titt på mitt schema och räknade med alla håltimmar jag brukar plugga + hemma efter skolan. Jag avsatte ca 45 min för skollunch och 1 timme för middag per dag (jag räknade faktiskt inte med att jag ibland brukar plugga medan jag äter middagen)

Plugg utanför klassrummet:

Måndag: 4,5h
Tisdag: 4h
Onsdag: 6,5h
Torsdag: 6h
Fredag: 4h
Lördag: 3h
Söndag: 5,5

Summa plugg utanför klassrummet: 34h/v.
Totalsumma plugg i och utanför klassrum: 57,5h
Genomsnitt plugg utanför klassrum: 4,9h/dag
Procent plugg utanför klassrum: 59%

Detta betyder att jag pluggar 9,6 timmar per dag. Visst, det är inte mycket mer än de 8 timmar en heltidsanställd normalt arbetar, men då ska man veta att dessa 9,6 timmar även innefattar helgen. Skulle jag arbeta dessa timmar under vardagarna skulle jag hålla på 11,5h om dagen vilket är mycket mer än de flesta heltidsarbetarna. En heltidsanställd arbetar ca 40h i veckan, jag arbetar 44% mer med mina 57,5h.

Som sagt, mest för att roa mig själv en stund. Nu är det dags att återgå till biologin. Labrapport var det. Prestera, producera.

Har så mycket att göra att jag inte hinner blogga, fast det känns som om jag snart kommer sprängas av alla ämnen som jag verkligen skulle vilja skriva om. Jag har kommit fram till lite saker under dessa dagar. Saker som legat under ytan och som nu ska plockas fram, göras någonting åt och sedan stoppas tillbaka. Vill inte gå in på det nu, det skulle ta för lång tid och tid är just vad jag saknar just nu.

I fredags trodde jag inte att jag skulle överleva helgen av all läxbörda, men det gjorde jag faktiskt. Till imorgon har jag ännu mer ändå, och det är bara att inse, jag kommer inte hinna göra allt. Det går bara inte. Då får jag prioritera vissa läxor över andra. Usch, hatar det. Vill jobba bra i alla ämnen.

Kikade in på mitt schema över exams i maj. Det ser inte vidare kul ut! Det ser till och med riktigt dåligt ut. Suck!. Jag har alla exams under 11 dagar, dvs 8 skoldagar och de flesta dagar skriver jag i flera ämnen samtidigt. Andra i klassen har bara en skrivning per dag med istället utspritt på nästan tre veckor. Jag har helt enkelt valt fel ämnen! Men det är inget att göra åt, så det är bara att bita ihop och hoppas att man inte får ont i högerhanden av allt skrivande...

Ikväll är det framför allt historiauppsats som gäller, sedan får vi se hur det går med resten av allt som borde göras. Jag känner egentligen inte för någonting, men det gäller att bara lyssna på mammas fina råd: "känn inte efter". Det är mycket man inte vill här i livet, men det är bara att göra ändå.

För att ytterliggare bevisa detta avslutar jag med Zarathustras citat:

Det som inte dödar, det härdar.

Det gäller bara att hålla ut. Det är inte många månader kvar nu...

Varför inser jag inte en känslosam människa? Varför stretar jag emot detta påstående då det kanske är sant?

Jag är bra på att inte blanda in känslor i det vi lär oss i skolan. Det skulle inte fungera om jag blev upprörd över vad varje liten diktator vi läser om gör mot sitt folk. Jag blir inte arg när jag läser hur många människor som dött under vissa slag. Jag kopplar bort känslorna, precis på samma sätt som alla gör då de tittar på en nyhetsrapport. Man kan inte gråta över alla som dör. Man måste vara likgiltig.

Däremot är jag känslig för TV-program. Inte bara sorgliga utan också sentimentala saker. Oftast reality-program. Det kan vara så enkelt att jag sitter i godan ro och äter min middag medan jag tittar på America's Funniest Home Videos. I reklampausen byter jag kanal och fram kommer Extreme Home Makeover där en person säger "This is what every mother wish to have the ability to give their child" och jag brister ut i tårar. Ja, TÅRAR. Då tappar jag matlusten helt och jag byter program igen fort som attan för att hitta matron igen. Jag vet ingenting om denna dam, jag har ju inte sett resten av programmet, och jag vet ingenting om varför just hon förtjänar detta nya hus men ändå så gråter jag. Över vad? Vet inte riktigt. Över sorgen som hon tidigare måste haft, över hennes extrema lättnad och glädje, över hennes kärlek till sina barn. Över att det fortfarande är många människor i världen som inte fick denna chans att få ett nytt hus.

Så, över en enda replik gråter jag. Detta hände idag men det är absolut inte första gången. Jag gråter lätt till TV och har alltid gjort. Jag gråter faktiskt lätt för allt.

Jag har fått en annan insikt nu "på äldre dar". När jag var mindre läste jag många fantasy-böcker och där fick jag en onaturlig relation till att döda. I dessa böcker förekommer många brutala mord, enbart för att roa läsaren. Det hemskaste jag läst är faktiskt i den bokserie som så länge var min absoluta favorit, Sagan om Belgarion. I den är varje slag med fiendestyrkan en rolig del av dagen och karaktärerna ger efteråt kommentarer som "det var ett kul litet slagsmål" medan de torkar av svärdet med motståndarens klädnad, eller "attans, jag fick bara tre". De dagar de inte fick hacka ihjäl någon med svärdet blev de griniga. Dessa var alltså romanens hjätar. Jag började läsa dessa böcker då jag var nio år och första gången jag läste dem var jag upprörd över brutaliteten, men sedan vande jag mig och det är denna skeva relation jag har haft till blod och dödande på slagfält fram tills för något år sedan då jag sakta vaknade upp. Nu förtiden blir jag helt utom mig av att enbart tänka på den smörja jag läste. Författare ska aldrig, inte ens i påhittade fantasyvärldar, tolerera brutalt våld och uppmuntra till sådant på detta sätt! Detta har gjort att jag, efter mina år som hårdhudad, numera är en vekling. Jag gråter inte över våldsscener, men jag måste stänga av känslorna för annars kan det koka över.

Något som jag avskyr med mig själv är att när jag blir arg så gråter jag. När jag blir frustrerad så gråter jag. När jag blir skamsen så gråter jag. Det kommer som en reaktion och jag kan verkligen inte stoppa det. Det är riktigt jobbigt, speciellt när man är inne i ett muntligt slagsmål med någon som gjort en arg. Mitt under denna konflikt börjar jag alltid gråta. Just denna sekund, då jag ska visa min stora styrka! Då jag ska visa mig oövervinnerlig! Ja, då gråter jag. Och folk tolkar detta naturligtvis helt fel, som om jag är ledsen och det är jag ju inte. Jag är ju arg, rasande. Men jag gråter och kan inte stoppa det. Det är verkligen irriterande.

Så kanske är jag känslosam trots allt. Men jag vill verkligen inte inse det. Vill inte vara det. Jag vill gå efter min hjärna, inte efter mitt hjärta. Många blandar ihop hjärtat med själen, det gör inte jag. Hjärtats vilja och själens vilja är två väldigt olika saker. Hjärtats vilja är känslornas vilja. Vad är känslor? Reaktioner från omgivningen som gör att olika kemikalier som utsöndras ifrån hypotalamus. Liksom hjärnan är enbart nervtrådar och nervimpulser. Vad är då själens vilja? Vet inte. Vet bara att det är den man ska hitta för det är i den som (i brist på bättre ord) Ödet finns. Det är i själen man ska leta om man ska finna sin rätta plats i livet.

I helgen har jag varit hemma i Leksand för första gången på ett bra tag! Det var lite mysigt, men jag tycker också att det är jobbigt. Lokalproblem. Hatar mitt rum.

Nej, usch, så ska jag verkligen inte säga. Men det är faktiskt sanningen. Jag brukar vara ganska försiktig med att använda ordet hata, då jag inte tycker att det är rätt att säga om något eller någon.

Okej. Jag avskyr mitt rum väldigt starkt.

Det är fortfarande förfärligt av mig att säga så. Hur många i världen är det inte som inte har något rum - eller en ett hus - över huvud taget?

Men ändå, i mitt-ilandiga huvudtänk är mitt rum väldigt hemskt. Jag kan inte vara där inne, det känns som om jag äts upp av det. Möblerna är helt fel och placerade på ett sätt som gör att det inte går att röra sig. Tapeternas färg sticker i ögonen. Luften är jättedålig och det går inte att vädra för att fönstret är trasigt och går därför inte att öppna och skulle man öppna det så skulle man inte hitta bättre luft - utanför fönstret är vårt uterum alltså har jag i princip ett rum utan fönster.

Därför är det faktiskt jobbigt att komma hem och få lov att vara därinne. Det är skönt i lägenheten. Luftigt. Mycket himmel utanför fönstret. Mysigt.

Lite saker hände i fredags som jag har reflekterat under helgen utan att komma fram till någon vettig lösning. Någonting är fel i mig och jag vet inte vad eller ännu mindre vad jag borde göra åt det. Någonting hindrar mig. Stoppar mig. Låser mig. Men jag orkar inte skriva om det nu. Har inte tid. Jag gör det senare.

De här två senaste dagarna har varit riktigt trevliga. Jag har verkligen fått mycket gjort, av någon oförklarlig anledning. Jag har bara haft väldigt mycket energi i mig, jag har inte alls varit trött om kvällarna, sådär trött som jag brukar vara. Huvudtrött. Trött av alla intryck från dagen. Trött av all kunskap att processera. (Det är ju därför som jag måste ha min power-nap varje eftermiddag, det är under den sömnen som hjärnan sorterar åt mig och hjälper mig skaka av mig känslan av att jag är i ett snurrande intrycks-hav).

Imorgon har jag salskrivning i svenska. Ska faktiskt bli lite spännande. Så mycket som jag har laddat och läst på så måste det ju bara gå bra, eller hur? Jag hoppas verkligen det. Ska sätta mig och öva på inledningar i en kvart nu, så att jag får in känslan till imorgon. Inledningarna brukar vara det som tar tid för mig, vet inte varför men så är det. Jag har alltid redan från början syftesformuleringen klar i mitt huvud men ändå tar "krafset" runt omkring tid. Det är konstigt, eftersom det är mest rutinsaker som ska stå där. Titel, årtal, författare, fabel.

Imorgon ska jag åka hem till Leksand vilket var länge sedan jag gjorde. Det ska bli trevligt. Dock har jag ju den eviga historiauppsatsen att skriva över helgen, men det blir nog trevligt ändå. Vill man hinner man både med hemmamys och plugg. Det går om man väldigt gärna vill.

Inledningar var det. I Harry Martinsons filosofiska roman...

Höst-höst utanför mitt fönster. Kyla smitter in. Kallt i själen.

Höst.

Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.

Höst-höst.

Ra, den stolte Solguden är förevigad till minnet. Borta är upplevelsen. Kvar är föreställningen om den ljuva tiden.

Var tiden ljuv? Minns inte. Minnet är selektivt. Minns jag det jag vill minnas? Inte alltid. Vet vi alltid vad vi vill minnas? Vet inte. Har inget perspektiv. Kan inte låta mina åsikter om frågan löpa över min tunga utan perspektiv. Synvinklar. Påståendesätt. Rätt- och feltänkande fattas.

Löparna på min tunga hoppar över vissa hinder i sin fastlåsthet.

Det snubblar över andra - och varandra. Livets ironi.

Vill jag då minnas sommaren? Kan ge obehag. Jag kanhända inser att sommarperioden var mycket bättre än höst-höst. Eller, ännu värre. Jag kommer underfund med att sommaren var lika mycket vemod som nuvarande sorgperiod.

Vill nog inte veta. Vill inte ha kunskap. Vill tro att sommaren är god. Vill tro att solen ska än en gång lysa upp min tillvaro. Vill tro att solen dyrkar mig lika mycket som jag dyrkar den tillbaka. Vill tro. Inte veta. Vetskap kan skada.

Höst-hösten går ingenstans. Den stänger ner allt kosmiskt. Världen slutar vid molntäcket. Universum krymper på höst-hösten.

Mitt fönster är kvar likadant. Höst-höst ute. Höst-höst kyla inne. I mig. Igenom mina sinnen till själen. Jag är förstenad. Kall. Fryser.

Höst.

Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.

Idag var en trevligare dag, för att inte tala om gårdagskvällen. Jag fick mycket gjort (jag följde ju planeringen!) men ändå stressade jag inte med något. Jag hade ingen stor uppsats eller annan megaläxa tills idag så därför kunde jag göra allting i ett högt tempo utan att känna att om jag inte blev klar skulle det bli väldigt dåligt. Det är bra med omväxlingsdagar! Jag tror att jag tar en till sådan idag, tills imorgon har jag bara en liten svenskaläxa och så måste jag fixa det sista på min internetbaserade undersöknint till EE för att kunna demonstrera den för min lärare imorgon. Dessa saker kommer jag att klara snabbt och sedan har jag kvällen på mig att plugga annat som inte behöver vara klart i morgon! Härligt. Högt tempo men ingen stress. Så som det ska vara.

Äntligen hemma! Jag kan väl inte säga att jag uppskattade den här dagen. När jag o Linnea gick hem från skolan så sa vi på fullt allvar till varandra att vi var glada att vi hade överlevt och att vi varje gång efter en sådan här dag var lika förvånad att man faktiskt fortfarande andas. Tydligen klarar man av vad som helst, verkligen ingenting kan döda en.

Just nu sitter jag och gör upp mitt schema av hur mitt pluggande den här veckan kommer att se ut. Fortfarande rasande över det som Pauline hade mage att stå och kasta ut över oss på lektionen idag.

"You might think that you have a lot of work to do, but next time you feel so, stop and think about me! Let me tell you about my work week.... stop feeling sorry for yourself, it is you that has chosen this! I mean, what if you really was studying instead of looking out of the window wondering what's on TV for tonight..."

Liknande detta malde hon över oss i en hel halvtimme idag innan hon började med den riktiga lektionen. Jag blir så arg så jag kokar. Att hon har mage att stå där mitt framför oss och generalisera oss allihop in i den grupp som inte pluggar utan tittar på TV istället! Att hon bara vågar! Jag är så arg så jag kokar. Jag vet ingenting om hur mina klasskompisar pluggar eller vad de tänker på, men jag kan prata för mig själv. När jag pluggar, då pluggar jag. Ordentligt. Jag idrottar ingenting. Jag tittar på TV enbart en halvtimme i veckan och då heter programmet "världens konflikter" och är ett program som Pauline har sagt åt oss att titta på. Jag umgås sällan med vänner utanför skolan, 2-3 timmar i veckan kanske. Jag har totalt slutat spela klarinett både hemma och i orkester för att jag har inte tid. Medan jag äter middag läser jag biologi för att spara tid. Jag pluggar, det är vad jag gör och medan jag pluggar sitter jag inte och funderar på vad det är på TV, det hinner jag inte. I helgen spenderade jag över 15 timmar på den där historiauppsatsen som jag på torsdag kommer få höra är värdelös och jag kommer få lyssna till ett långt tal om hur besviken hon är på oss. Men jag pluggar. Det är vad jag gör. OCH HON HAR MAGE ATT STÄLLA SIG FRAMFÖR MIG OCH SÄGA ATT JAG INTE GÖR DET!!! Då blir jag arg så jag kokar. Hon har mage att säga att jag iställer ska tycka synd om henne för hennes arbetsbörda.

Missförstå mig rätt och bli inte oroliga för MIN arbetsbörda. Jag hinner faktiskt med annat också, ibland. I lördags pluggade jag bara 3 timmar och resten gjorde jag andra saker. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Men jag vill inte heller tycka synd om Pauline. Vi vet att hon har otroliga kunskaper i retorik och övertalning, hon brukar ge "uppvisningar" på det. Däremot blir jag arg när hon använder detta mot oss för att vi ska tycka synd om henne. Hon, som lär oss allt om hur stora diktatorer använde propaganda för att styra folket, hon använder precis samma propagandametoder för att styra våra tankar så som hon vill ha dem. Det är inte rätt, så ska hon inte göra. Hon ska inte låta oss känna oss i skúld till henne för att vi inte presterar tillräckligt bra när vi har spenderat en hel helg på en enda uppsats! Det är extremt elakt och hjälper inte oss ett dugg. Därför blir jag arg. Hon borde veta att vi (eller jag, jag kan inte riktigt prata för de andra) alltid gör vårt bästa och vi kan inte göra mer. Jag tar varenda sekund av livet som är över och tillägnar den till historia, jag kan inte göra mer. DÄRFÖR SKA HON INTE FÅ MIG ATT KÄNNA SKULDKÄNSLOR INFÖR HENNE ATT JAG INTE GÖR BRA NOG ELLER FÖRSÖKER NOG MYCKET! Jag kan inte göra mer än vad jag gör idag, det är omöjligt. Jag har 6 andra ämnen också. Jag tänker aldrig be om förlåtelse för att jag gör allt jag kan för jag tror ändå någonstans att det jag kan i slutändan kommer vara bra nog.

Så, här blir alltså mitt schema för kvällen, dedikerat till Pauline:

16.10 - 16.40  ToK homework, reading articles
16.40 - 17.00  Short nap
17.00 - 17.30  Dinner (biology)
17.30 - 19.30  Svenskaläxa. Förbereda salskrivningen på fredag.
19.30 - 20.00  Telefontid, ringa familjen. (Min sociala halvtimme, borde jag ta bort den Pauline?
20.00 - 21.30  Arbeta på min Extended Essay. Läsa böcker, skriva notes.
21.30 - 22.00  Min TV-stund, "Världens konflikter". Idag om Darfur. (Räknas Darfur till avkoppling eller skolarbete om   läraren säger åt en att titta?)
22.00 - 22.30 Continuation of EE-work.
22.30 Läggdags.

Såhär ser de flesta av mina kvällar ut, bara att jag är lyckligt lottad på tisdagar, jag får ju kolla på TV en halvtimme. Jag vill som sagt inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag gnäller. Jag trivs väldigt bra med mitt liv. Men om Pauline en enda gång till vräker ur sig rakt i ansiktet på mig att jag inte pluggar så kommer jag att explodera. Jag tänker inte lyssna och svälja sådana lögner en enda gång till. Det förtjänar jag verkligen inte.

Nu har mamma åkt hem och vardagen börjat. Det är alltid en viss "klyfta" (i brist på bättre ord) mellan helglivet och vardagsvimmlet. Tur att jag tycker mycket om båda delarna!

Dock ser jag inte jättemycket fram emot imorgon. Salskrivning i engelska är det första som händer, som sedan följs upp med att jag ska lämna in en historiauppsats och sedan springa vidare till ett biologiprov. Vissa dagar är det extra viktigt att man är på topp! Det är bara att hoppas att det blir en sådan dag imorgon.

Helgen var för övrigt fantastisk. Mamma och jag har alltid superroligt när vi umgås och det händer alltid en massa tokiga saker. Vad jag kommer minnas speciellt ifrån den här helgen är all extremt god mat som vi har ätit! Vi har hunnit med alla våra favoriträtter på en helg. Först Papas Tapas, vår absoluta favoritrestaurang, deras aioli är så man kan mörda för den - jag lovar, jag överdriver inte alls. Helt otroligt. Man beställer smårätter (tapas) och får då en massa gott. Sedan har vi ätit kräftor. Vår egna mys-mat! Jag och mamma har kräftskiva 3-4 gånger varje höst och sedan någon gång under året också. Bara vi två, ingen annan får vara med. Pappa är så kass på att skala så inte ens han får vara med. Då har vi våra standard-tilltugg också, cider och baguette med creme bonjourost. Så ska det vara, inte på något annat sätt. Vi har även hunnit med vår andra favoritrestaurang här i Eskilstuna (vi börjar hitta våra smultronställen lagomt till att jag snart ska flytta härifrån) vilken är Classic Thai som ligger mellan skolan och Åhlens. Här ska man äta kyckling eller biff i kokosmjölk med chilikryddor. Starkt men ändå så lent på tungan att man tror att det är silke man äter! Tungan bara skriker mer för varje tugga, helt otroliga smaker.

Nog om min mathelg. Nu måste jag skriva en historieuppsats. Som vanligt. Men den här gången är det mer spännande är Castro. Frågan är "Why did the situation in Vietnam call for American intervention?" och vad svaret är har jag bitvis listat ut. Nu gäller det bara att få till det på ett snyggt sätt i uppsatsen också, för det är inte lätt. Massor med frågor i frågan som man inte märker vid första anblicken.

What was the situation?
When was the situation?
Who called for american intervention?
Was it intervention?

Ja, det är spännande. Blir uppsatsen bra? Blir den dålig? Jag vet inte. Jag har tappat känselspröten för bra-vibbar. Jag hoppas, men jag vet inte. Tiden och Pauline får utvisa saken.

Det är inte ofta jag tycker om sovmorgon (det är olidligt att stiga upp på sådana eftersom jag ändå sätter klockan på tjugo i sju, precis som alltid, för att hinna med att plugga. Det är mycket värre att masa sig upp ur sängen för att sätta sig vid skrivbordet än det är att gå till skolan!) men idag kändes det helt underbart. Jag behövde vara själv och ta hand om mig och min förkylning, det är så mycket jobbigare i skolan att överallt släpa med sig snytpapper, nässpray, echinacea och halstabletter och dessutom så känner man sig inte direkt vacker eller social när näsan är illröd av allt snytande och kinderna sjukbleka. För att inte tala om hur det blir när man öppnar munnen och försöker prata med det knappt går pga allt slem man har i halsen. Nej, usch! Skönt att få vara hemma och kurera sig idag.

Dessutom arbetar jag på en så otroligt rolig uppsats som gör att det känns ännu mer kul att få sitta hemma. Det är en stilistisk uppsats i svenskan där jag fått en halv sida ur romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson och jag ska nu stilistiskt kommentera detta utdrag. Den är en helt fantastisk text jag har fått, det är en hyllning till Naturen där Martinson använder sitt bildspråk och sin osedvanliga meningsuppbyggnad på ett sätt att man kan inte annat än att ta av sig hatten för en stor konstnär. Han målar känslor och sinnesintryck på ett sätt att de fastnar i min själ.

Får jag tid kanske jag lägger ut det utdrag jag arbetar med och skriver jag en bra uppsats kan det hända att den kommer upp här också. Man kan aldrig veta.

Idag har varit en riktigt jobbig dag på grund av förkylningen. Om livet är tufft annars så är det ingenting emot om man är sjuk, speciellt om det är som i min skola att det är förfärligt om man missar en enda lektion, jag måste till skolan. Hur dåligt jag än mår. Det är bara att sätta sig på andra sidan i klassrummet så att man inte smittar ner någon annan (tur att vi är så små klasser) och försöka lyssna och anteckna trots att huvudet känns som en bomullsfabrik.

Just nu håller jag på att försöka skriva något vettigt... nej förlåt, jag försöker skriva någonting över huvud taget på uppsatsen som ska in i morgon. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag har kommit en tredjedel och är redan extremt trött, vill bara krypa ner i sängen och få en välbehövlig vila. Jag håller väl på ett tag till, sedan blir det att gå upp tidigt i morgon bitti och fortsätta. Livet är inte lätt när uppsatser ska in och läraren aldrig bryr sig om man är sjuk eller inte. Uppsatsen ska in, vad som än händer. Som Pauline säger: "I don't care if your printer broke down or if your dog ate your essay or if your parrot died, that doesn't matter in the end. What's matter is what you know in time of exam, therefore, get me the essay and get me it on time. The essay must always in."

Så det är bara att fortsätta. Ja, jag är sjuk. Ja, jag kanske borde sova istället. Men uppsatsen måste in. Det går faktiskt före en förkylning. Skulle jag ha obotlig cancer så skulle jag fundera över om jag verkligen ville lämna in uppsatsen men nu när det enbart är en förkylning vi pratar om går uppsatsen före. Det kommer inte bli någon bra uppsats, det kan så vara. Men det är en uppsats. Det är en källa av fakta till den dag jag revisar Castro inför exams. Den är en övning inför stunden då jag ska skriva det viktigaste provet i mitt liv. Det kan vara arbetet som jag gör just precis nu, precis ikväll, som gör att jag får en sjua istället för en sexa eller liknande. Therefore, the essay must in. No matter what. Because this might be the piece that determines my future. You can never know.