Höstreflektioner
Höst-höst utanför mitt fönster. Kyla smitter in. Kallt i själen.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst-höst.
Ra, den stolte Solguden är förevigad till minnet. Borta är upplevelsen. Kvar är föreställningen om den ljuva tiden.
Var tiden ljuv? Minns inte. Minnet är selektivt. Minns jag det jag vill minnas? Inte alltid. Vet vi alltid vad vi vill minnas? Vet inte. Har inget perspektiv. Kan inte låta mina åsikter om frågan löpa över min tunga utan perspektiv. Synvinklar. Påståendesätt. Rätt- och feltänkande fattas.
Löparna på min tunga hoppar över vissa hinder i sin fastlåsthet.
Det snubblar över andra - och varandra. Livets ironi.
Vill jag då minnas sommaren? Kan ge obehag. Jag kanhända inser att sommarperioden var mycket bättre än höst-höst. Eller, ännu värre. Jag kommer underfund med att sommaren var lika mycket vemod som nuvarande sorgperiod.
Vill nog inte veta. Vill inte ha kunskap. Vill tro att sommaren är god. Vill tro att solen ska än en gång lysa upp min tillvaro. Vill tro att solen dyrkar mig lika mycket som jag dyrkar den tillbaka. Vill tro. Inte veta. Vetskap kan skada.
Höst-hösten går ingenstans. Den stänger ner allt kosmiskt. Världen slutar vid molntäcket. Universum krymper på höst-hösten.
Mitt fönster är kvar likadant. Höst-höst ute. Höst-höst kyla inne. I mig. Igenom mina sinnen till själen. Jag är förstenad. Kall. Fryser.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst-höst.
Ra, den stolte Solguden är förevigad till minnet. Borta är upplevelsen. Kvar är föreställningen om den ljuva tiden.
Var tiden ljuv? Minns inte. Minnet är selektivt. Minns jag det jag vill minnas? Inte alltid. Vet vi alltid vad vi vill minnas? Vet inte. Har inget perspektiv. Kan inte låta mina åsikter om frågan löpa över min tunga utan perspektiv. Synvinklar. Påståendesätt. Rätt- och feltänkande fattas.
Löparna på min tunga hoppar över vissa hinder i sin fastlåsthet.
Det snubblar över andra - och varandra. Livets ironi.
Vill jag då minnas sommaren? Kan ge obehag. Jag kanhända inser att sommarperioden var mycket bättre än höst-höst. Eller, ännu värre. Jag kommer underfund med att sommaren var lika mycket vemod som nuvarande sorgperiod.
Vill nog inte veta. Vill inte ha kunskap. Vill tro att sommaren är god. Vill tro att solen ska än en gång lysa upp min tillvaro. Vill tro att solen dyrkar mig lika mycket som jag dyrkar den tillbaka. Vill tro. Inte veta. Vetskap kan skada.
Höst-hösten går ingenstans. Den stänger ner allt kosmiskt. Världen slutar vid molntäcket. Universum krymper på höst-hösten.
Mitt fönster är kvar likadant. Höst-höst ute. Höst-höst kyla inne. I mig. Igenom mina sinnen till själen. Jag är förstenad. Kall. Fryser.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Kommentarer
Trackback
