nerina

Så har flyttlasset gått till en liten by utanför Upplands Väsby. Ut på landet, men ändå otroligt nära storstaden. Inflytten gick smidigare än förväntat och just nu njuter jag av de första dagarna som sambo.

Så har bloggen fått vara en tid. Har inte haft möjlighet - eller viljan - att lägga ut vissa saker här och då blir det som står bara halvt.

Livet är inne i ett nytt skede, som jag tidigare aldrig upplevt. Jag ska om några dagar lämna Umeå för att flytta söderut igen. Och, vad är mer, jag ska inte längre bo själv. Nu ska äntligen jag och min älskling få bo på samma ställe.

Vintern/våren har kännts svår på avstånd. Det har varit en lång väntan. Trots det har jag skrivit en C-uppsats, besökt Västerås, Örebro, Bryssel och Innsbruck. Ändå har jag inte varit lycklig över situationen, men desto lyckligare idag.

Fortfarande har jag känslan av att någon tar hand om mig, fixar det jag vill och ser till så att jag får de bästa möjligheterna. Jag är så otroligt glad för allt och har så svårt att förstå att just jag får alla dessa möjligheter. Tacksamhet är fortfarande svårt när man inte vet vart man ska rikta det.

Det är märkligt, att läsa här i bloggen om hur lycklig jag var för jobbet, hur stort jag tyckte att allting var, att få vara på Umeå kommun. Varje dag vidgas mina perspektiv ytterligare, jag får vara med om lite till.

Tänk att alla mina rädslor jag hade för ett år sedan inte behövdes. Fortfarande ett år senare och jag är mer kär än någonsin - och så också han i mig. Allt jag någonsin önskats har besannats.

Just nu känns livet alldeles, alldeles perfekt. Trots llt har våren varit bra mycket bättre än hösten. För att inte tala om hur fin den här sommaren verkar bli. Min tacksamhet till livet är överväldigande.

Har i dagarna haft lite funderingar om mitt liv och om jag verkligen gör det som jag vill. Om jag gör rätt saker.


Det är höst och tid för skolstart, flera bekanta från gymnasiet återvänder till de brittiska öarna det de pluggar, jag har återvänt till Umeå.

Lyssnade idag på en dam som var med och kämpade för kvinnors rätt att befinna sig på arbetsmarknaden. Hon är en symbol för otroligt många. Det får mig att fundera på vad jag gör som är så symboliskt.

Kom då fram till att jag knappt vet vad jag brinner för längre.

Denna dam hade även i sin ungdom tältat sig igenom Nordafrika. Jag har rest en hel del, men aldrig tagit några sådana risker, aldrig lärt mig så mycket som hon säkert gjorde.


Då börjar jag så sakterliga fundera över mitt liv. Vad det är som jag vill och om det är ett glapp mellan det jag vill och det jag gör.


Jag har snart en universitetsexamen, vilket är ett stort mål med mitt liv. Dock har jag inte någon titel från något tjusigt universitet, men dock en examen.

Jag har ett jobb där jag får möjligheter att varje dag påverka politiken och få lyfta frågor som jag tycker är viktiga. Dock alltid på lokal nivå - men jag tycker ju att det är roligt. Det känns också som otroligt nyttigt att ha det i botten på sin politiska karriär.

Jag får möjligheter att åka på resor och träffa ledande männirskor som i framtiden kan vara viktiga för mig i min karriär. Detta känns som en riktig ynnerst.

Jag har i dagarna, på grund av en pappamåndadsdebatt, funderat mycket över barn. Jag vill otroligt gärna skaffa barn, ser så mycket fram emot det. Samtidigt när jag radar upp detta inser jag att jag ska vänta ett tag till - det är så mycket som jag vill hinna med. Det är bättre att vänta några år till.

Jag är lycklig som också har fått en underbar person i mitt liv. Denna saknad är borta och jag känner att jag har stöd i min kamp.

I stort sett är jag nöjd med det jag gör, lägger en stabil grund för framtida karriär. Jag tror att jag är på rätt väg, men ibland blir jag orolig över att jag inte använder mina ungdomsår till att utforska världen. Samtidigt vet jag att jag faktiskt bara är 21 år gammal. Om ett år när jag tar min examen är jag 22. Om tre år kan jag vara färdig med en master, då är jag 24. Om jag då reser ut i världen, då är jag verkligen inte för gammal. Snarare tvärt om.
Så jag ska inte vara orolig. Det jag gör just nu, är att jag lär mig massor av saker som andra unga vuxna inte har en aning om. Det är en jättebra grund som jag lägger nu. Nej, jag är inte ute i världen. Men jag blir inte för gammal för sådant än på många, många år. Därför ska jag inte stressa, inte heller med barn. Jag må vilja väldigt gärna, men det är bättre att hålla ut ett litet tag till. Allt har sin tid, jag kommer hinna allt jag vill.

Jag ska vara nöjd med allt som jag har åstadkommit i mitt liv.

Njuter av finheten i min nya, underbara lägenhet. Är så glad och tacksam för att jag får möjlighet att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Njuter av kaffe i den fina koppen, sitter i den sköna soffan, tittar på den vackra omgivningen. Känner mig alldeles lugn och tillfreds.

Hade en fantastisk helg i Stockholm. Och mycket trevliga dagar i Leksand, första mötet med de högsta domarna. Men han klarade testen bra. Jag är så lycklig över att jag hittat denna människa som gör mig så glad. Det känns så konstigt att vara så tillfreds med allt. Det fyller mig med en sådan tacksamhet.

Rädd inför hösten, men otroligt glad för nuet.

Så livet förändas.

Läser inläggen från i höstas, så mycket ångest som är gömda i dem. Så mycket ensamhet.

Och livet ändrades.

Jag är inte längre ensam, jag har fått förstärkning. Någon som verkar tycka om mig för precis den jag är, varje del av mig och varje minut har kommit in i mitt liv. Någon som tycker att jag alltid är fin. Någon som jag inte behöver göra mig till inför, någon som tycker att jag är som bäst när jag bara är mig själv.

Jag är så otroligt tacksam för honom, att våra vägar möttes. Han är allt som jag någonsin letat efter trots att han är precis tvärt emot allt som jag tidigare satt värde vid.

Det känns som om jag hittat en skatt full med diamanter, rubiner och agater. Den är så vacker och den gör mig otroligt lycklig. Jag har gått från att vara ägodelslös till att ha allting som jag någonsin drömt om. Trots att det är helt fantastiskt för ägande med sig problem, girighet. Tanken på att förlora skatten och igen bli ägodelslös gör mig nästan galen, jag har fått smaka på sötman av att vara rik, jag vill aldrig, aldrig ge upp det. Någonsin.

Samtidigt som det är världens lycka så leder det till mycket funderingar. Om vad som betyder något, egentligen. Vad som är viktigast och hur man ska prioritera. Om allting man gör egentligen spelar någon roll, om karriären är kvar när kärleken sviker eller om det är tvärtom. Men kommer jag värdesätta kärleken om jag inte har en karriär? Kommer jag värdesätta karriären om jag inte har kärlek?

I längden ska jag inte behöva välja, jag ska få tid till allt i mitt liv, det är jag övertygad om. Men det finns en stor risk att jag mycket snart måste välja att fortsätta den påbörjade karriären eller fortsätta den nyfunna kärleken. Detta skrämmer mig enormt.

Jag är lycklig, men kan ändå inte släppa tanken på att detta är kortvarigt. Då gäller det bara att njuta av det man har just nu, så mycket som möjligt.

Det är synd att det inte ens med de bästa prioriteringar i världen går att få så mycket tid som man egentligen skulle behöva.

Och så plötsligt, vänder allting och det som förut kändes så hopplöst svårt blir nu enklare och enklare. Ljuset tar sig in, i mitt rum, i min själ och jag känner hur jag andas med nya lungor. Något har förändrats.

Nya känslor strömmar och i takt med det kommer inspiration. Jag får en lust att uträtta saker, att GÖRA. Någon ger mig så otroligt mycket livskraft, nu känns ingenting längre svårt. Energin flödar i mig som aldrig förr.

Det känns som om det kommer att bli en mycket bra vår och sommar.

Det är så intressant hur känslor kan ändras över tid. Saker som du kände så mycket för tidigare berör dig inte en milimeter, annat, som tidigare blev ignorerat, ger nu upphov till de galnaste känslosvallningar. Det är väl det som kallas utveckling, förstår jag.

Är glad och stolt över allting som jag har åstadkommit på sistonde. För en månad sedan visste jag ingenting om någonting och nu är det andra som ringer till mig om hjälp ibland. Dessutom så klarar jag tydligen av att kombinera skola och jobb bättre än vad jag trodde, i alla fall om bedömningen ligger i betyg. Det är min upprättelse, för allt mitt slit under gymnasiet, säger vissa. Och jag måste verkligen hålla med. Det känns underbart vilken hjälp jag hade av att jag har tränat analysförmåga och uppsatsskrivande så mycket innan. Så allt känns verkligen bra. Dessutom har jag många spännande saker att se fram emot i vår, och i höst.

Livet känns mycket ljusare och trevligare än på länge.

Så springer jag vidare på min utvecklings bana. Fort, fort går det. Hinner inte med själv. Det händer så mycket hela tiden, ingen tid att processera, bearbeta.

Det tråkiga är att när jag springer iväg, då hinner inte min omgivning med. Jag känner hur jag distansierar mig från de andra, de som jag en gång var likställd med. Nu rushar jag på och de står kvar, förvånade över det som sker med mig. De förstår inte. Inte alls. De tycker att allting ska vara som det en gång var. Jag vet att det är omöjligt, utveckling går inte att stoppa och det kommer aldrig bli samma sak igen. Jag är en annan människa nu, jag lever ett annat liv, får andra möjligheter. Jag är så glad och stolt över mitt liv, så ödmjukt tacksam över de otroliga chanser jag får.

Det är så svårt att vara så upp över öronen fylld av tacksamhet utan att riktigt veta vart jag ska rikta den. Ja, jag springer på en massa möten med en massa gubbar. Jag lär mig om stadsplanering, busslinjedragning och huruvida uppvärmda bänkar i stan bara lockar uteliggare. Jag får också möjligheter att resa, då min arbetsgivare vill att jag ska lära känna massa människor och senare få möjligheter till bra, framtida jobb. Så hon låter mig åka, till Stockholm till Göteborg. I höst till Bryssel, Barcelona och kanske Strassbourg. Och jag blir så otroligt tacksam och glad. Men vissa av mina vänner förstår mig inte alls. "Vadå, möten med gubbar, statsplanering, det låter ju dötrist".

Då blir det svårt, för mig, när de säger så. Inte för att jag bryr mig, de får gärna tycka att det jag gör är tråkigt. Men det är ändå svårt när detta är vad jag vill prata om, detta är vad jag gör. Och de är kvar på samma universitet och har fortfarande problem med killar och nagellacksfärg. Jag vill också prata om killar och nagellacksfärg, men jag vill också kunna diskutera mitt jobb. Och mitt liv är så otroligt olikt deras nu att det är svårt.

Jag är rädd för att tappa vissa underbara vänner. Men jag vet att det blir så, när man utvecklas ifrån varandra. Det betyder ju inte att man tycker mindre om varandra, och man önskar ju verkligen varandra all lycka och välgång i livet. Men man kan bara inte förstå den andras val längre. Och då är det så.

Sedan måste jag tillägga att i denna omställning har jag ju hittat nya människor att umgås med. Människor som är som jag, som gör saker som liknar det jag gör. Men som också vill prata om nagellacksfärg ibland. Det är underbart kul och jag trivs så bra med dessa. Det är också en bidragande orsak till att de som inte längre förstår sig på mig försvinner allt mer i periferin.

Men jag hoppas, att en dag om ett antal år, kommer vi ha kommit in i samma utvecklingsfas igen. Och att vi då kan förstå varandra igen, så där som vi en gång gjorde.

Så har livet börjat kännas lite bättre igen på flera olika sätt. Jobbet är fantastiskt roligt och jag känner mig så otroligt priviligerad att ha fått det. Skolan känns spännande och äntligen känns det att det är högskolestudier jag sysslar med! Och så har jag börjat umgås i en ny umgängeskrets med människor som liknar mig och som jag har väldigt roligt tillsammans med. Så allting börjar att ljusna en smula. Ibland gör det väl fortfarande ont, men ju mer jag har att göra tänker jag mindre på smärtan. Det räcker att den har ockuperat mitt hjärta och känns i andetagen, men den får inte ockupera min hjärna mer. Den tänker jag sysselsätta med annat.

Största minuset i min tillvaro är dock min boendesituation. Jag är förfärligt trött på att leva i lort och damm. Jag är trött på konstiga dofter, på kyla, på ostädade golv, på halvdiskad disk. Jag är trött på att bo i korridor. Jag vill hitta mitt eget ställe nu, det är sanneligen på tiden att jag flyttar. Jag hade väldigt många fördomar om hur det är att bo i korridor och nu när jag inser att det inte är fördomar utan sanning, då känner jag att jag har fått ut nog med lärdom från min vistelse här. Dags att leta nytt.

Så, jag är tillbaka på banan. Det gäller bara att överleva kommande två veckor med allt att göra. Men det blir nog bra. Jag har en trevlig magkänsla.

Efter jul ska jag ta tag i mitt liv.

Då ska jag ju börja jobba 50% vilket kommer göra att jag får annat att tänka på, att jag inte har tid att grubbla längre. Så ska jag skärpa mig.

Om några dagar åker jag hem. Är egentligen rädd för att åka, men en sak kommer bli så mycket bättre. Maten.

Den här helgen har det varit riktigt, riktigt dåligt på den fronten. Jag vet att det inte är bra, men det är svårt att överbrygga illamåendet. Speciellt när man sitter här ensam. Usch, jag har fuskat så länge nu. Men det värsta är ju att jag vet att så länge jag äter lite grann mitt på dagen så överlever jag. Det är när matransonen krymper ner till mindre än ett mål om dagen som jag vet att jag är ute på väldigt farligt vatten. Så som det har varit ett tag nu.

Jag vet ju att det inte är bra, men det är så svårt ibland. Det blir en ond spiral. Men det känns ju alltid så hopplöst att försöka bryta den, så fort jag tvingar ner lite mat så kommer det ju bara tillbaka igen. Därför känns det aldrig värt det.

Men om bara några dagar åker jag hem och då kommer det att bli annorlunda. Jag har sällan problem när jag är där. Därför blir det bra med ett break ifrån vardagen och nya tag i januari.

Och när jag precis trodde att mitt liv inte kunde bli mer rörigt så accelererar det. Kan inte jag förtjäna lite lugn och ro på känslofronten snart?

Detta är säkert hämnd för att jag alltid kämpat för att inte behöva lyssna på mina känslor. Det är därför det blir så här. Ödet straffar mig med att snurra till mitt liv så mycket att känslorna slår knut på sig själv. Bah.

Snälla, snälla. Jag har lärt mig min läxa. Jag inser att det inte går att strunta i precis alla känslor. Så, snälla, låt mitt liv lugna ner sig lite. Det räcker nu. Det är mer än nog. Jag erkänner mig besegrad. Snälla, sluta. Jag klarar inte mer. Jag kommer förtäras inifrån om detta ska fortsätta. Få det bara att försvinna.

Så har vissa känslor överspolat andra och jag är lugnare igen. (Varför kommer min tonårsperiod när jag är 20 år gammal för?). Jag har dålig kontroll på mina känslor, de slänger lite hit och dit och jag får liksom ingen ordning på dem.


Imorse hade jag den värsta attacken på länge,

men nu har det lagt sig. Stormen har passerat för stunden och jag är mycket lugn och tillfreds med tillvaron. Dock vet jag att det är kortvarigt, ännu kommer jag nog att segla på många stormiga hav innan det blir helt lugnt, om det någonsin blir det.

Försöker skriva

Rädd för mina ord. Vill inte se dem

Avbryter och gör något meningslöst istället

- Kanske lägger en patiens

Meningslöst är ibland räddningen

Försöker igen senare

Allt jag någonsin velat i mitt liv är ju att vara bäst.

Hur svårt kan det vara egentligen?

Jag behöver inte vara bäst på allt, det kräver jag inte. Jag vill bara vara bäst på det som jag företar mig. Det som betyder något för mig. Det är allt. En enda liten sak önskar jag mig. Det är väl inte för mycket begärt?

Jag hatar att inte kunna saker. Jag vet att jag är på ett relativt nytt jobb i en relativt ny stad. Det är omöjligt att jag ska kunna allt. Ändå så är det det som jag kräver av mig själv. Jag ska veta allt om alla företag i Umeå de senaste trettio åren. Jag ska veta vad alla politiker och företagsledare heter och vad de gjort i sina liv. Jag ska kunna all politik som någonsin divits i den här staden. Jag ska kunna allt om webblayout och annonsdesign. Jag ska veta vad som är de bästa stategierna inför nästa val. Jag ska vara den bästa politiska sekreterare som någonsin funnits och någonsin kommer att finnas.

Hur svårt kan det vara?

Allt jag vill är ju att vara bäst på det som jag företar mig.

Varför känns det ibland som om jag inte lyckas leva upp till mitt mål?