nerina

Så har bloggen fått vara en tid. Har inte haft möjlighet - eller viljan - att lägga ut vissa saker här och då blir det som står bara halvt.

Livet är inne i ett nytt skede, som jag tidigare aldrig upplevt. Jag ska om några dagar lämna Umeå för att flytta söderut igen. Och, vad är mer, jag ska inte längre bo själv. Nu ska äntligen jag och min älskling få bo på samma ställe.

Vintern/våren har kännts svår på avstånd. Det har varit en lång väntan. Trots det har jag skrivit en C-uppsats, besökt Västerås, Örebro, Bryssel och Innsbruck. Ändå har jag inte varit lycklig över situationen, men desto lyckligare idag.

Fortfarande har jag känslan av att någon tar hand om mig, fixar det jag vill och ser till så att jag får de bästa möjligheterna. Jag är så otroligt glad för allt och har så svårt att förstå att just jag får alla dessa möjligheter. Tacksamhet är fortfarande svårt när man inte vet vart man ska rikta det.

Det är märkligt, att läsa här i bloggen om hur lycklig jag var för jobbet, hur stort jag tyckte att allting var, att få vara på Umeå kommun. Varje dag vidgas mina perspektiv ytterligare, jag får vara med om lite till.

Tänk att alla mina rädslor jag hade för ett år sedan inte behövdes. Fortfarande ett år senare och jag är mer kär än någonsin - och så också han i mig. Allt jag någonsin önskats har besannats.

Just nu känns livet alldeles, alldeles perfekt. Trots llt har våren varit bra mycket bättre än hösten. För att inte tala om hur fin den här sommaren verkar bli. Min tacksamhet till livet är överväldigande.