nerina

Idag är världens fixa-allting-och hinna-med-allting-samtidigt-dag. Och jag gillar det! Det är verkligen så här som jag vill leva mitt liv. Först på morgonen, hinna med att plugga lite, kolla mailen och skicka några själv, läsa tidningen (ingår i mina arbetsuppgifter...) och få ett samtal från kontoret. Sedan iväg på föreläsning och sitta och räkna lite själv samtidigt som föreläsaren går igenom något annat (effektiviserar tiden) och naturligtvis håller jag koll på mailkorgen i mobilen. Och så hem och slänga i mig lite lunch och prata med arbetsgivaren om hur jag ligger till i allt arbete och allt som måste fixas. Sedan iväg till statshuset, prata med en dam här, ge ett anställningspapper till en annan dam där, titta i postfacket och kollar flygbiljetter med resebyrån. Sedan iväg för att byta till vinterdäck och medan däckfirman fixar det springer jag in i närliggande butiker och shoppar leggings och en mini-hårfön. Sedan till en ica-butik och sätta upp affischer om fredagkväll då alla ungdomsförbund i Umeå håller i en kväll mot rasism som jag har stort ansvar i. Och så hem, svarar på några nya mail, fortsätter leta flygbiljetter, skriver på ett annat dokument som måste in ikväll och bokar in några nya möten i kalendern. Ikväll ska jag fixa klart dokumentet, göra en planering för LUF och LS fram till nyår och maila ut den till mina medlemmar. Föutom det så har jag ju tenta om två dagar, så jag ska plugga lite också.

Jag är så väldigt lycklig att jag får jobba nu. Jag trivs så bra med det. Annars håller jag på att förtvina bort. Då jag är perfektionist så är jag ju livrädd att göra fel, trots att jag vet att ingen förväntar sig att jag ska kunna allt från början, men det vill jag. Kunna allt, alltså. Dock vet jag ju också att jag skulle bli fullständigt uttråkad om jag kunde allt på det nya jobbet innan jag börjat det. Så det är en lite löjlig paradox i mig. Men det är som det är.