nerina

Och när jag precis trodde att mitt liv inte kunde bli mer rörigt så accelererar det. Kan inte jag förtjäna lite lugn och ro på känslofronten snart?

Detta är säkert hämnd för att jag alltid kämpat för att inte behöva lyssna på mina känslor. Det är därför det blir så här. Ödet straffar mig med att snurra till mitt liv så mycket att känslorna slår knut på sig själv. Bah.

Snälla, snälla. Jag har lärt mig min läxa. Jag inser att det inte går att strunta i precis alla känslor. Så, snälla, låt mitt liv lugna ner sig lite. Det räcker nu. Det är mer än nog. Jag erkänner mig besegrad. Snälla, sluta. Jag klarar inte mer. Jag kommer förtäras inifrån om detta ska fortsätta. Få det bara att försvinna.