nerina

Så livet förändas.

Läser inläggen från i höstas, så mycket ångest som är gömda i dem. Så mycket ensamhet.

Och livet ändrades.

Jag är inte längre ensam, jag har fått förstärkning. Någon som verkar tycka om mig för precis den jag är, varje del av mig och varje minut har kommit in i mitt liv. Någon som tycker att jag alltid är fin. Någon som jag inte behöver göra mig till inför, någon som tycker att jag är som bäst när jag bara är mig själv.

Jag är så otroligt tacksam för honom, att våra vägar möttes. Han är allt som jag någonsin letat efter trots att han är precis tvärt emot allt som jag tidigare satt värde vid.

Det känns som om jag hittat en skatt full med diamanter, rubiner och agater. Den är så vacker och den gör mig otroligt lycklig. Jag har gått från att vara ägodelslös till att ha allting som jag någonsin drömt om. Trots att det är helt fantastiskt för ägande med sig problem, girighet. Tanken på att förlora skatten och igen bli ägodelslös gör mig nästan galen, jag har fått smaka på sötman av att vara rik, jag vill aldrig, aldrig ge upp det. Någonsin.

Samtidigt som det är världens lycka så leder det till mycket funderingar. Om vad som betyder något, egentligen. Vad som är viktigast och hur man ska prioritera. Om allting man gör egentligen spelar någon roll, om karriären är kvar när kärleken sviker eller om det är tvärtom. Men kommer jag värdesätta kärleken om jag inte har en karriär? Kommer jag värdesätta karriären om jag inte har kärlek?

I längden ska jag inte behöva välja, jag ska få tid till allt i mitt liv, det är jag övertygad om. Men det finns en stor risk att jag mycket snart måste välja att fortsätta den påbörjade karriären eller fortsätta den nyfunna kärleken. Detta skrämmer mig enormt.

Jag är lycklig, men kan ändå inte släppa tanken på att detta är kortvarigt. Då gäller det bara att njuta av det man har just nu, så mycket som möjligt.

Det är synd att det inte ens med de bästa prioriteringar i världen går att få så mycket tid som man egentligen skulle behöva.