Skev åldersuppfattning
(Jag saknar verkligen att blogga. Visst skriver jag ner mina tankar fortfarande i viss mån, men det blir inte så ofta som innan tyvärr. Jag vet att jag kommer ångra att jag inte har tankarna nedskrivna om ett tag, när den här hösten är över och allting har lagt sig. Men fortfarande är det alldeles för mycket som känns för svårt att se i ord framför mig).
Jag älskade studentlivet - förra året. Och jag levde det perfekta studentlivet. Jag har haft massor av roliga utgångar på studentkrogar och jag har trivts jättebra med att bara ha människor i 20-årsåldern omkring mig. Men helt plötsligt kom UTVECKLINGEN och drog med mig en bit till och nu kan jag inte förstå tjusningen med studentlivet längre.
Jag är enbart 20 år gammal men ändå kan jag inte släppa tanken på att få riktigt gå in i vuxenvärlden. Jag är trött på att vara ung och ansvarslös, jag är trött på att festa utan att bry sig om morgondagen. Vad jag vill istället? Jag vill flytta ihop med någon som jag tycker om, jag vill börja planera för giftemål och barn och leta hus. Det är vad jag vill.
Alla ni som känner mig väl vet att jag länge velat skaffa barn. Den känslan har verkligen ökat nu, pga att jag nu är i en ålder att det är "möjligt" och "tillåtet av samhället". Men oroa er inte, jag tror i alla fall inte att jag ska göra slag i saken (men det är mycket som jag har sagt att jag inte ska göra och sedan gjort på senaste tiden, vilket lärt mig att man aldrig ska säga aldrig).
Hela min uppväxt hade jag ju samma problem, att jag hela tiden kände mig äldre än siffran som skulle representera min ålder. Jag fyller år i mars och redan i september brukade jag säga till de som frågade att jag var ett år äldre, bara för att jag var så säker på det, det var ju så jag kände mig. Dock har jag haft fyra bra år, den dagen jag fyllde 15 kände jag mig faktiskt som 15 och det var verkligen fantastiskt. Jag minns hur jag pratade med mamma om det, att det var så skönt att känna sig som sin ålder. Sedan fortsatte detta tills jag fyllde 19. Min mentala och min fysiska ålder var helt synkade. Dock blev det skillnad sen, då jag började på universitet, började jobba och bara umgås med äldre (!) och nu är min åldersuppfattning helt skev igen. Totalskev.
Jag försöker känna att jag kan vänta. Att jag måste vara kvar i studentlivet ett tag till. Men det är svårt, när det känns så tråkigt och tankarna hela tiden fladdrar iväg när jag ser barnvagnar på stan. Jag gillade studentlivet, och jag var duktig på att leva det, men det var förra året. Numera lever jag fortfarande till viss del det, men njutningen i att vara ung och ansvarslös är helt borta.
Men, jag vet. För ung ålder är ett övergående problem. Bara jag ger mig till tåls lite, lite till kommer allt att lösa sig och jag kommer att få ta nästa steg i livet.
PS. (Varför kan ingen uppfinna ett piller för utvecklingsbromsning eller tidspåskyndning???) DS.
Jag älskade studentlivet - förra året. Och jag levde det perfekta studentlivet. Jag har haft massor av roliga utgångar på studentkrogar och jag har trivts jättebra med att bara ha människor i 20-årsåldern omkring mig. Men helt plötsligt kom UTVECKLINGEN och drog med mig en bit till och nu kan jag inte förstå tjusningen med studentlivet längre.
Jag är enbart 20 år gammal men ändå kan jag inte släppa tanken på att få riktigt gå in i vuxenvärlden. Jag är trött på att vara ung och ansvarslös, jag är trött på att festa utan att bry sig om morgondagen. Vad jag vill istället? Jag vill flytta ihop med någon som jag tycker om, jag vill börja planera för giftemål och barn och leta hus. Det är vad jag vill.
Alla ni som känner mig väl vet att jag länge velat skaffa barn. Den känslan har verkligen ökat nu, pga att jag nu är i en ålder att det är "möjligt" och "tillåtet av samhället". Men oroa er inte, jag tror i alla fall inte att jag ska göra slag i saken (men det är mycket som jag har sagt att jag inte ska göra och sedan gjort på senaste tiden, vilket lärt mig att man aldrig ska säga aldrig).
Hela min uppväxt hade jag ju samma problem, att jag hela tiden kände mig äldre än siffran som skulle representera min ålder. Jag fyller år i mars och redan i september brukade jag säga till de som frågade att jag var ett år äldre, bara för att jag var så säker på det, det var ju så jag kände mig. Dock har jag haft fyra bra år, den dagen jag fyllde 15 kände jag mig faktiskt som 15 och det var verkligen fantastiskt. Jag minns hur jag pratade med mamma om det, att det var så skönt att känna sig som sin ålder. Sedan fortsatte detta tills jag fyllde 19. Min mentala och min fysiska ålder var helt synkade. Dock blev det skillnad sen, då jag började på universitet, började jobba och bara umgås med äldre (!) och nu är min åldersuppfattning helt skev igen. Totalskev.
Jag försöker känna att jag kan vänta. Att jag måste vara kvar i studentlivet ett tag till. Men det är svårt, när det känns så tråkigt och tankarna hela tiden fladdrar iväg när jag ser barnvagnar på stan. Jag gillade studentlivet, och jag var duktig på att leva det, men det var förra året. Numera lever jag fortfarande till viss del det, men njutningen i att vara ung och ansvarslös är helt borta.
Men, jag vet. För ung ålder är ett övergående problem. Bara jag ger mig till tåls lite, lite till kommer allt att lösa sig och jag kommer att få ta nästa steg i livet.
PS. (Varför kan ingen uppfinna ett piller för utvecklingsbromsning eller tidspåskyndning???) DS.
Kommentarer
Trackback
