nerina

Jag har haft en supermysig dag tillsammans med två vänner som jag ofta umgås med i skolan men mer sällan privat. Vi har pratat massor av tjejsnack och skvaller, sådant som jag sällan håller på med annars men just idag kändes det riktigt bra av någon anledning. Jag behövde det helt enkelt. Vi gjorde bland annat upp en lång lista på hur våra klasskompisar kommer att leva om tio år, himla skojigt! Som upplagt för massor av skratt och fniss.

Så denna dag, där jag skulle plugga mängder, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men det gör nog ingenting. Det var väldigt länge sedan som jag mådde så bra som idag. Förra gången var väl i Italien i somras. Därför tror jag att jag klarar av att plugga mer i morgon istället.

Det är underbart att få umgås med dessa två, härliga, lättgående flickor. Lättgående på det sätt att de är flexibla, det är inte så stort krångel att vara med dem. De äter allt så man slipper laga specialmat, har inga psykiska problem så man behöver inte vara rätt att trampa på någon öm tå och är stabila och säkra på sig själva. Det behövs sådant också i en värld där de flesta jag ser lider av något som gör att man måste vara så extremt försiktig då man umgår med dem. Sådant tär på krafterna ordentligt.

Och så känner jag mig uppskattad. Jag vet inte varför jag själv har tappat självförtroendet den senaste månaden. Det sociala självförtroendet menar jag. Jag, som annars är så säker på mig själv, har blivit rädd för att de andra inte tycker om mig. Visst är det märkligt? Jag brukar aldrig fundera över sådant. Men sådana här kvällar hjälper. Då får jag bekräftat att det finns människor - många människor - som tycker om mig och vill umgås med mig. Man lurar sig lätt att man är den mest ensamma människan på jordklotet när man sitter instängd i sin lägenhet den största delen av den vakna tiden. I de stunderna känns det ganska tomt.

Men, jag har ju alltid Castro. Han som jag ska umgås med i morgon då jag ska skriva den där uppsatsen som jag inte skrev idag. Och Mao. Och Stalin. Och Lenin, Hitler, Franco, Mussolini och alla andra historiska berömdheter som jag har studerat närmare. På något sätt är de alla mina vänner, jag känner dem. Jag kan det mesta om dem. De är viktiga för mig. Inte för att jag tycker om dem som personer - jag är inte korkad - men jag tycker om tanken på dem. Jag fascineras av dem. Därför blir de på något sätt mina vänner. Visst, de kan aldrig ersätta riktiga, levande människor men tanken på dem underhåller min hjärna. Det är just det som gör att jag får riktigt skapliga resultat i historia. Jag lever med mina historiska vänner i tankarna hela tiden och det gör att jag kan få en bättre förståelse för deras handlande. Jag förstår deras situation och hur deras begär slutligen tar över. Så som det alltid gör eftersom vi alla är människor.

Men det var ändå skönt, att känna att även den nu levande världen tycker om mig så mycket att de ville tillbringa en kväll med mig.

Jag har haft en helt otrolig dag.

Massor har hänt. Har den varit helt fantistisk? Nej. Har den varit helt otrolig? Ja. Fast nu efteråt kommer jag enbart att minnas de bra sakerna, dåliga saker försvinner så snabbt ur minnet. Det är alltid mycket lättare att komma ihåg roliga saker.

Dagen började med alla möjliga små fel som riktigt dåliga sagar alltid har. Sådana där saker som att schampoot är slut så man står och försöker tvätta håret i enbart balsam och därefter är all frukostmat slut så man äter en vit toastmacka med lite smör på - det är allt. En riktig dålig start på dagen.

Större delen av dagen har jag varit tre centimeter från kanten och jag vet inte hur många gånger som jag har tryckt tillbaka paniktårarna. Svalt dem och försökt skratta bort dem. Ett stort tack ska alla fall en underbar vän ha som såg detta och gjorde allt i sin makt för att muntra upp mig. Ja, jag var verkligen långt nere vissa bitar av dagen. Av stress. Jag klarar av allt så länge mitt program inte krockar, gör det det är jag såld, det är då jag stressar av tanken på att jag inte klarar av alla mina uppdrag och skuldkänslor för det som jag måste prioritera bort.

Det var mycket elevrådande idag. Vi hade Elevråds-Kick-Off med alla nya elevrådsmedlemmar. Trots att jag var på min lägsta punkt då jag steg in i gympasalen som vi skulle vara i så klarade jag av det - och det är jag nu i efterhand stolt över mig själv för. Jag lyckades. Jag tog som vanligt kontroll över situationen, styrde upp allting och gjorde det med ett leende på läpparna samtidigt som jag var trevlig och öppen mot de nya elevrådarna. Jag måste till och med säga att jag hade enormt roligt. Trots att jag minuterna innan varit extremt låg, nu var jag i mitt esse, jag strålade, jag brilljerade. Jag visade den delen av min personlighet som jag älskar mest hos mig själv. Den personlighet som jag i framtiden i arbetslivet vill använda mig av. Jag blir hög på känslan av kontroll över en situation. Jag älskar det. I de stunderna känns det som om jag övergår från att vara en vanlig människa till en superhjältinna från en annan galax - en övermänniska.

När det var klart var det bara att springa iväg till biologin och där var det nästan så att jag rasade ihop igen. Jag prioriterade biologin över ett annat elevrådsmöte - jag visste hela tiden att jag valt rätt och hade därför inte mycket till skuldkänslor. Tack och lov. Men ändå höll jag på att bryta ihop.

När biologin var över fick jag en kort men viktig pratstund med denna vän som hjälpte mig igenom dagen, sedan var det bara att gå till aulan för att ha genrep inför Diploma Ceremony för de IB-elever som gick ut 08. Där spelade vi upp en sketch där vi immiterade vissa av lärarna och jag var mer eller mindre tvungen att spela Mona, vår svensklärarinna, trots att jag egentligen inte ville vara med. Jag kände inte att jag hade tiden. Under repetitionerna och sedan under uppvisningen gick det bra, jag var laddad igen på något märkligt sätt. Ibland har man kraft i sig som man inte visste existerade. Så roligt det var! När jag väl satt på scenen ångrade jag inte att jag ställt upp. Pjäsen var helt fantastiskt rolig och publiken uppskattade den mycket. Jag älskar att stå på scenen! Samma adrenalin som gör mig hög då jag känner att jag kontrollerar situationen rusar genom mina ådror på en scen. Det är mycket samman länkat.

Det var ju många stipendieutdelningar och liknande och en elev som fick 44 av 45 poäng i slutbetyg höll en tal och jag har inte ord som kan beskriva hur gripande det var. Hon talade till lärarna, sina klasskamrater och framförde en lång rimmad dikt om sitt sista IB-år. Ja, som sagt. Makalöst. Det är nog det ord som kommer närmast. Det rörde upp så otroligt mycket känslor. Usch, jag är så fruktansvärt sentimental av mig. (Det har jag ju diskuterat tidigare här i bloggen och kommit fram till att det nog beror på min förmåda att utvärdera och därför förstår jag bättre än andra vad det är som jag ska lämna).

Sedan var det mingel i ett lärarrum där min engelskalärarinna Inger också tackade av sina lärare då hon tog studenten här för 41 år sedan, förstå bara stämmningen i rummet med stora porträtt hängande på skolans alla rektorer utefter långväggen där också gamla dammiga bokhyllor står med böcker som är skrivna för otroligt länge sedan. Det är som att stiga in i en sal på Hogwarts. Där minglade jag runt och pratade med nästintill gråtande lärare och gråtande före-detta elever som rörde upp ännu mer känslor i min redan utpumpade kropp. Gamla elever, (en skulle börja på KTH, en annan gick på Handels) som tillgivet överöste mig med visdomsord och jag kände en så otrolig värme till dessa underbara människor som gör sitt bästa för att föra sina förvärvade kunskaper vidare till mig. Jag blir så glad. De önskar mig allt väl precis som jag vill att livet ska ge dem allt det bästa. Vi, människor som inte pratat speciellt mycket tidigare, delar en stund på vår jord där vi gör vårt bästa för att ge allt vi kan till en människa som ännu vandrar på den väg de vandrat. Det är på något sätt den yttersta formen av människokärlek för mig. Jag är full av tacksamhet inför deras handlande.

Så, nu sitter jag här i min ensamhet. Känslosvall sveper fortfarande över mig i vågor, kommer och går, brusar upp och mattas av, föds och dör. Ibland kramar de andan ur mig och ibland gör de så att jag drar en djup suck från det djupaste inom mig. Ibland letar sig tårar fram i mina ögonvrår, kappt så att jag känner det. Inte märkbart, enbart som en förnimmelse om att de är där. Känslotårarna. De från mitt djupaste djup.

Om någon hade frågat mig alla andra dagar förutom idag om jag var en människa som styrdes av mina känslor eller min intellekt så skulle mitt svar alla andra dagar komma på en gång utan en sekunds tvekan; självklart är jag en slav till min hjärna, självklart är jag en person som förnekar alla känslor om hjärnan säger att det måste vara så. Men inte idag. Idag är jag uppfylld av stormar och hav. Idag har min hjärna tappat kontrollen och hjärtat tar över. Idag släpper jag lös allt som jag annars håller instängt. Idag är jag inte den person som jag vill vara. Men det gör inget. Man måste få sådana dagar också.

Idag - men enbart idag - får du leta länge om du ska hitta en mer känslomänniska än jag.

Idag var det spexfotografering med klassen. Riktigt roligt! Min klass är så söt, de tycker att sådana här saker är så roliga. Jag vet inte riktigt om jag tycker det till hundra procent, jag tycker att vi faktiskt är lite för gamla för att roas av spexfotograferingar.

Ja, jag vet. Med detta uttalande har jag hela världens "barn ska vara barn så länge de kan" och "det är nyttigt för vuxna att ta fram barnet inom sig"-förespråkare emot mig men det är faktiskt min åsikt. Jag har svårt att se det där storslagna i att vara barn länge, jag tycker ärligt talat att det är förfärligt. Jag avskydde att vara barn och jag har svårt att se mig någonsin komma på att det var dumt att slösa bort barnlivet med att försöka vara vuxen, även om många talar om för mig att jag någon gång kommer känna så.

När någon säger "barndom" till mig tänker jag på den period av livet då man blir uppfostrad i en påhittad bubbla som föräldrarna kallar "världen". I denna "värld" finns vissa saker men mycket utelämnas för att ge barnet en så trygg barndom som möjligt och för att det ska kunna utvecklas utan större rubbningar. Barn ska inte behöva veta att saker som  hat, krig, död, och för den delen sex, finns. Sådant bortförklaras i barnets "värld". "Mormor har rest till Amerika och kommer inte tillbaka på länge". "Barn kommer med en stork". Mängder av bortförklaringar skapar en falsk verklighet i ett barns "värld". Barndomen är en falsk period. Man lever i en påhittad värld, oförmögen att se genom svavlet av alla lögner som håller världen uppe.

Sedan har vi frågan om vad centrum för universum är som alla barn har fel uppfattning om, något som är en stor omställning att förändra och något som sker gradvis under hela barndomen. I barbets ögon är det inte solen eller joden som är universums medelpunkt - det är dem själva. De är huvudpersonen i sitt eget liv och tror sig vara den som allting kretsar kring. Alla andra är bara pappdockor som ibland hoppar in i barnets "värld" för att vara där ett tag och sedan försvinner de. De har bilden av att hela universum är skapat just för deras skull. Det är förändringen att komma till insikt om att alla människor på denna jord är lika viktiga och att man därför behöver ta hänsyn till alla andras känslor som ofta är svårt för barn. Det behövs tränas på för att det verkigen ska förstås av barnet.

Det är därför som tonårsperioden enligt mig blir en så extremt svår period. Visst, det är massor av hormoner i rullning som också ställer till det, men ändå är det många insikter som nu ska komma som är delaktiga till den förvirring över livet som tonåringar alltid har. Plötsligt spricker bubblan, antingen hela på en gång eller lite i taget, och så en dag står man utan de skyddsnät som föräldrarna skapat och svavlet börjar sina. Man ser igenom. För första gången i sitt då kanske 13-14 åriga liv får man syn på Världen. Den riktiga. Den sanna. Det är nu som man verkligen prövas om man har fått en stabil grund i sin bubbla. Har man det klarar man oftare smällen av Insikt bättre än om man inte fått en så stabil barndom. Har man vuxit till en stadig individ i sin bubbla så klarar man av att se världen, precis som den är med våld och hat och sexualitet. Man klarar av förändringen även om det är bland det svåraste som man måste gå igenom i sitt liv. Från denna solskensvärld där sorgliga saker inte existerade, en värld där en förälder alltid kunde berätta vad som var rätt och fel, ont och gott, sant och falskt kommer man till insikt om att sådana världar existerar inte. Ingenting kan vara så enkelt uppdelat, allting är en blandning av båda sidor.

Men, jag är inte en "bubbel-hatare". Jag inser nödvändigheten av bubbelvärlden just för att skapa stabila människor. Barn som levt i krig och liknande och inte har samma stabila grund är ofta mycket vekare på något sätt. Bubblan är bra, det håller jag med om. Men kom för guds skull inte och säg att barndomen är en underbar period av livet och att vi alla ska försöka leva kvar i den. Barndomen är en tid av lögner och verklighetsförnekande. Jag vill ha människor som ser världen klart. Jag vill ha människor som kan tänka kritiskt ur många vinklar. Jag vill ha människor som lever i samma värld som jag och försöker förbättra vad vi har, inte vad vi inte har. Därför tycker jag inte om att hålla kvar barndomen länge i livet.

Men det är ändå kul att se hur mina klasskamrater blir glada och uppspelta av en spexfotografering, jag glädjs ändå någonstans över att se dem glada. Kanske, kanske ska jag inte vara så hård. Kanske ska jag tillåta att man ibland får ta små avbrott ifrån världen och dess dualitet och också jag helt låta mig försvinna in i den påhittade fantastiska världen.

För lite kul var det ändå med spexfotografering...

Det finns vissa märkliga saker som man kan tycka om.

Jag är helt säker på att alla har sådana märkliga saker som de faktiskt - tro det eller ej - gillar.

Sådana där saker, som kanske är vardagliga men ändå är så konstiga att gilla att man helst inte pratar om det.

Ja, vi har nog alla våra små i-hemlighet-favoriter. Bara för det tänker jag berätta om två av mina.


Det första som jag gillar, vilket kanske inte så många andra gör, är trappor. Ja, ni läste rätt, TRAPPOR! Jag tycker om dem. Det är lite av en utmaning att se om man orkar hela vägen upp utan mjölksyra. Det är lite kul. Jag gillar det. Speciellt uppför, nedför tappar man själva tjusningen med dem, det är inte lika energikrävande att gå nedför. Och just när man har gått lång (på platt mark) så är det extremt skönt att gå uppför en trappa. Att få lyfta på fötterna på ett annat sätt. Jag gillar det helt enkelt! Man har aldrig tråkigt i en trappa.

Nummer två är handtorkningsmaskinerna på offentliga toaletter. Dessa är helt fantastiska! Jag hör många andra människor gnälla på dem att man aldrig blir riktigt torr och att det tar så lång tid, men det är just det som jag tycker om. Jag älskar att få stå och filosofera vid en handtorkningsmaskin och bara känna den varma luften strömma över mina händer. Sedan vänder jag blåset uppåt och njuter av värmen som flyger fram och i farten snuddar vid min kalla ansiktshud. Det är varmt, det luktar gott, det ger en stund av avkoppling, det är miljövänligt. Fram för fler handtorkningsmaskiner! De kan "make my day" och flera andras också är jag säker på - bara man kommer på tjusningen med dem och tar sig tid att verkligen uppskatta dem. 

Idag såg jag en föreläsning där de berättade att en lotto-vinnare och en förlamad människa efter ett år var lika lyckliga. Glädjeämnen gör oss lyckliga i tre månader framåt, men inte mer. Därför tror jag att vi måste ha återkommande glädjeämnen som hela tiden finns i vår tillvaro. De små uppskattningarna av saker vi har runt omkring oss. Ja, man kan faktiskt bli glad av allt. Om man verkligen vill och försöker.

Till och med av en trappa eller en varmluftsfläkt.

Idag var en krävande dag med långa lektioner och mycket fakta som ska gå in. Jämt när jag kommer hem från skolan känns huvudet tre kilo tyngre. Kunskap väger! Det är delvis därför som jag bara måste ta mina 20-minuters sovstunder på eftermiddagarna. Det är spännande hur mycket klarare allt känns när man vaknar, hjärnan rensar verkligen otroligt medan man sover om än bara 20 minuter.

Studenten kryper allt närmre. Idag hade vi studentmösseutprovning vilket gjorde att denna högtidsdag kändes mer verklig än någonsin tidigare. Jag ska ta studenten! Jag ska stå där, med den vita mössan på huvudet och sjunga om att mina glada dagar nu börjar som student. Det är helt konstigt otroligt nära.

Sedan är det ju en baksida med studenten. Denna baksida heter exams. Jag vet inte om jag verkligen vågar tala om det - folk blir så oroliga då- men inatt var faktiskt första gången som jag drömde om exams och det lär nog sannerligen inte bli den sista. Det var ingen mardröm, det kan jag tala om på en gång. Jag hade också i drömmen svårt att förstå att det verkligen hände, trots att jag redan hade skrivit economica paper 1 och skulle dagen efter skriva i matte. På nätet finns redan scheman över exams utlagda, genom att titta på dessa vet man exakt var man ska befinna sig en viss tid i maj och man kan bara hoppas att man har med sig all den kunskap som man vill ha då. I exams. ca  240 dagar kvar. Det ska bli spännande.

Våra lärare varnar oss nu för de tuffa månader som vi har framför oss. Inte bara i läxor utan också emotionellt. Inger berättade om den svacka som vi snart kommer hamna i och att vi inte ska gräva ner oss för djupt i den - allt kommer lösa sig till slut. Samtidigt sa hon att vi kommer att behöva mycket kärlek och omtanke, många kramar och uppmuntrande ord. Mycket stöd från varandra om vi ska ta oss igenom detta och klara av maj.

Så, jag står just nu inför den värsta och bästa tiden i mitt liv. Det är nu det gäller. Det jag har arbetat inför i två års tid kommer alldeles strax att inträffa. Kommer jag att vara beredd? Jag vet inte. Är jag redo? Det tror jag inte går att bli. Kommer det att knäcka mig? Det har jag svårt att tro. När jag är mitt i det kommer jag ha svårt att verkligen inse att det händer och det kommer vara det som räddar mig. Är jag nervös inför det? Ja, absolut. Mer nervös än för någonting annat. Kommer jag att drabbas av ångest? Ja, självklart. Det hör till. Dock kommer jag kunna ta mig igenom det. Ser jag fram emot det? Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att jag till och med kommer att tycka att det är kul. Jag kanske rent utav kommer att älska det.

Livet är ett spel och insatsen är Livet. För att kunna leva måste man våga spela. Att gardera är inte rätt sätt att göra det på. Inte för mig. Egentligen vågar jag inte spela, insatsen är högre än vad jag utifrån mitt perspektiv som människa kan förstå. Dock spelar jag ändå. Trots att jag inte vågar. Jag spelar för spelet.

Jag spelar för att testa om jag kan vinna.



(Gillar ni country? YouTuba "The Gambler" av Kenny Rogers och lyssna på en låt om Livet som Spelare. Jag älskar den.)

Nu är jag hemkommen från "fjällsemestern"! Det var verkligen jättemysigt, precis som jag hade hoppats. Tyvärr har jag väl inte skrivit riktigt lika mycket på min historieuppsats som jag hade hoppats kunna göra, så just nu är det mest Castro i tankarna. Tillbaka i Eskilstuna - tillbaka till Världen. Tillbaka till skolan och allt vad det innebär.

Veckan som ligger framför mig är fylld av "extra-händelser" och jag har ännu inte någon aning om hur jag ska få plats med allt i min välfyllda kalender, men jag får göra ett försök. Vill man så går det. Jag får väl dra in på sömn, mat eller toalettbesök eller så för att få mer tid till annat som är roligare. (Nej, det där var ett skämt. Vi får se hur jag löser det men jag ska inte dra in på något sådant. Tiden jag spenderar på internet varje dag är istället något som jag kan avvara. Ni vet, att läsa alla bloggar man följer och att uppdatera sin egen. Där har jag ca 40 minuter om dagen att spara på).

Nu ska jag i alla fall sova (ser ni, i lagom tid, inte drar jag ner på sömnen här inte!) för att vara redo för veckan. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag längtar till skolan. Visst är det lite märkligt! Stackars Nina, du får en extra dags ledigt på helgen men börjar då längta till skolan... Usch, ja jag vet att jag är fånig. Men jag tycker att det är så otroligt kul att vara där. Det är bara så. Jag önskar verkligen att alla kände samma glädje inför att gå till sin skola på måndagsmorgonen som jag känner när jag går till min. Det är verkligen något att kämpa för i min framtida politiska karriär.

Godnatt!

Igår lämnade jag in en uppsats om Khrushchev och idag arbetar jag på min uppsats om Castros revolution på Cuba. Livet är en historeuppsats! Under förra året skrev vi ca 23 stycken uppsatser, ganska bra gjort med tanke på att det är mycket arbete i de andra ämnena också. Tio böcker läste vi i svenskan och ungefär 7 stycken i engelskan. Och ändå är en tredjedel av kursen kvar, det ska vi göra den här terminen. Nästa termin blir det ingen nytt, då är det bara repetition på allt som vi lärt oss. Första och andra veckan i maj gäller det, det är då våra öden kommer att bestämmas i takt med att betygen sätts. Vem är Geniet och vem är Misslyckaren? Det får tiden utvisa.

Nej, nu överdrev jag lite, riktigt så illa är det inte. Egentligen är det inget "vinna eller försvinna" över exams utan betygen är enbart en belöning på att man kämpat hårt. Men lite spända är vi nog, hela klassen. "250 dagar kvar" berättade en vid lunchen idag och de andra drog in andan. Om 250 dagar ska vi kunna allt.

Som sagt, när snacket går i klassen låter det oftast sämre än vad det är och de flesta är inte så uppskruvade som det låter. Det är en image, en kul grej. Det som gör att vi får en otrolig klasskänsla. Jag tror i alla fall inte att någon mår så dåligt som de säger att de gör - eftersom att de alltid säger det med ett leende. Men visst känns det konstigt, när fyra personer har bytt till Samhällsprogrammet för att de inte längre klarar av stressen. När vi en gång började förra hösten och vad ca 17 stycken i English Higher Level, nu är vi ca 7 personer kvar. Resten har bytt till andra ämnen. Visst känns det konstigt.

Ibland tror jag mig vara med i en Reality-såpa på TV. Ni vet Expedition Robinson, Idol, So you thing you can dance eller liknande. Här är vi ett gäng människor ihopsamlade för att vi var de bästa. Även till IB var det intagningsprov, liksom till alla Reality-program. Vecka efter vecka tvingas vi att prestera och hela tiden överträffa oss själva för att inte bli utslagna ur leken. 17 människor började på English HL, nu är 7 kvar. Vilka kommer vara kvar till slutet? Det är det ingen som vet. Det enda vi vet är att vi hela tiden måste prestera bättre för att få vara med i finalen som heter Exams. Jag har helt klart bättre förståelse för Reality-program nu efter att ha funderat på saken. Jag vet att det låter fånigt men skulle jag vara med i ett Reality-program som gick ut på att skriva historieuppsatser och att en varje vecka åkte ut så skulle jag också bete mig lika fjantigt som alla man ser på TV. Jag skulle nog inte förnedra andra människor offentligt, men jag skulle gotta mig i deras misslyckanden i hemlighet. Hemsk tanke, egentligen. Men jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag skulle göra väldigt mycket för att framstå som den bästa.

Usch, nu blev jag lite rädd för mig själv. Har jag verkligen sådan själviskhet i mig? Ja, det verkar faktiskt så. Det tror jag är en medfödd mekanism som någonstans hänger ihop med överlevnadsinstinkten. I sådana tävlingar är det bara den som är bäst som blir kvar till slutet. "The fittest survive" för att citera Darwin. Därför finns nog detta hos alla och jag behöver inte känna mig som den elakaste människan i världen. Vi är nog alla lika elaka i den instinktsfrågan.

Så, tillbaks till Cuba och Castro. På tisdag ska nästa historieuppsats in och då ska den vara bra. Det ska vara mycket bättre än den förra. Ja, den här gången ska jag verkligen visa vad jag kan. Jag måste överträffa mig själv. Utvecklas. Och om jag misslyckas? Ja, då är det bara att börja om igen. Nästa vecka ska en ny historieuppsats skrivas på ett nytt kapitel i historien. Misslyckas jag den här gången kommer alltid en ny chans. Jag har ju trots allt 250 dagar på mig att visa att jag i sluten kommer stå som en Vinnare.

Hur kan man känna sig så glad för någonting som händer om ett par dagar, innan man ens vet om det blir roligt över huvudtaget? Men förväntan är ändå en känsla som vi alla känner igen, och så mysig den är! Nästan bättre än att uppleva det man nu väntar på.

På Fredag morgon åker jag och min familj till Idre Fjäll för att installera far som ska arbeta där i någon månad och så ska vi hjälpa honom att ta in några orienteringskontroller som har suttit ute hela sommaren. Dessa resor brukar alltid vara mycket roliga, skapar många härliga minnen då jag och mamma är ute och traskar bort oss i skogen och hur vi sedan kommer hem och berättar om våra missöden för pappa (som är gammal elitorienterare). Dessutom längtar jag efter den underbara naturen och färgprakten som det alltid bjuds på i fjällen vid den här tiden på året. Jag älskar mina fjäll! Jag älskar kuperad terräng med höjder och dalar - det ger mer liv och inger på något sätt hopp för vem kan veta vad som finns bakom nästa kulle? Det är bara att titta tillbaka på min Italienresa, var trivdes jag bäst och tyckte att det var vackrast? Jo, naturligtvis i trakterna av alperna. Venedigslätterna lockar många men inte mig. Man ser ju överallt, det finns ingenting spännande att upptäcka. Likadant är det då jag kommer det till mer "södra" delar av Sverige. Jag får torgskräck. Jag tycker att det är på tok för platt. Det hjälps inte att jag faktiskt bor i detta platta landskap som kallas Sörmland, jag blir ändå lika förskräckt varje gång jag åker tåg och kommer nedanför Avesta. Därefter är det platt. Usch vad läskigt det är!

Nej, kort och gott, jag trivs bäst då jag har fjäll och berg i närheten, så att jag kan se upp på dem och drömma om dem. På något sätt tilltalar detta mig mycket mer. Och om någon dag får jag åka upp till Idrefjällen, dessa kullar som jag kan mycket bra men som det ändå är lika fascinerande att se varje gång. Jag har en speciell relation med dem. Det skulle aldrig falla mig in att bli trött på synen av Nipfjället eller Städjan.



Orientering på IdreVeckan med Nipfjället i bakgrunden. Nej, det är inte så lätt som det se ut, marken är inte alls helt platt trots att det ser ut så för åskådarna. Det är ett virrvarr av gropar och stenfält att läsa in sig på, vilket betyder att det är mycket svårare än vanlig orientering. Även om åskådarna ser kontrollen (gubbe 2 från vänster stämplar just vid den) så betyder inte det att man ser den då man befinner sig mitt i gropvirrvarret.

Har för tillfället problem med att slänga ihop en historieuppsats. Ni får nöja er med en fin bild så länge! Om någon dag kommer uppföljaren på Verona, nu är det Venedig på tur!



Kan ni gissa vilket berg det är som sticker fram mellan grenarna? Har ni läst något av mina tidigare inlägg så vet ni nog. Annars får ni hålla er till tåls, någon gång nästa vecka blir det nog lagom att lägga ut redogörelsen om resan till detta mäktiga berg.

Jag har bestämt mig att göra denna lördag till en mysdag och inte bry mig särskilt mycket om läxorna. Det är vad söndagar är till för! Det är alldeles för fint väder för att inte göra sitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Idag ska jag, mor o far på "utflykt" till Rättvik då pappa behöver lämna in lite arbete på en turistbyrå där, sedan kommer vi säkert att käka lunch på något trevligt café eller liknande. Sedan ska vi möjligtvis måla om insidan på ytterdörren, roligt! Det är kul att klada med färg, jag och mamma brukar alltid ha roligt då vi gör sådana saker. Sedan på eftermiddagen är det dags för ett tennispass med min far, det var länge sedan nu! Jag har saknat att höra bollen svischa förbi och känna adrenalinet pumpa. Efter det ska jag hem till min kära kompis på hembakad pizzakväll och girltalk. Så, som sagt, vi tar läxorna imorgon. Efter stressdagen igår är det skönt att koppla bort allt och låtsas som om man har sommarlov igen.

Jag känner mig så otroligt glad idag, trots att jag inte är riktigt säker på varför. Allt känns bara så bra just nu. Jag är på ång. Jag är laddad. Jag vill klättra över alla berg av utmaningar, flyga över stupen som kallas fallgropar och springa förbi tiden för att ta mig först i mål. Målet är juni. Efter det är jag fri till att låsa upp mig med något annat som jag vill bli låst av. En annan utbildning på en annan plats. Andra utmaningar att bekämpa.

Efter en stressdag är det skönt att få koppla av hemma i Leksand med en äkta taco-kväll. Jag blir arg på mig själv när jag planerar så dåligt så att jag får svårt att få dagen att gå ihop men jag kan väl trösta mig med att det var den första fredagen det här året. Det bli mycket mer stressigt då man ska ha med sig allting för att åka hem och det blev ju inte bättre av att ha två elevrådsmöten att försöka puzzla ihop tiden imellan för att få allt att fungera. Det blev ju bra tillslut men det var en stressituation eftersom jag inte varit med om denna dag tidigare - nästa fredag då jag ska åka hem kommer jag att ha bättre koll på allt så då kommer det inte att kännas lika läskigt som idag.

Däremot kan jag ju inte säga annat än att det har varit en bra dag. Elevrådande är så sjukt kul att det är svårt att komma till beslutet att ge upp det. Det ger mig så mycket energi - samtidigt som det tar lika mycket energi ifrån mig. Ska jag sluta? Ska jag kämpa vidare? Ja, för ett litet tag till ska jag vara kvar i alla fall. Det måste jag. Vi får se senare.

Dagen efter Florens var det dags för en ny upplevelse. Denna gång i staden som är Kärlekens Mecka, navet för kärlekens hjul som snurrar runt jorden. Det kändes i luften!

Vilken mysig stad! Verona är inte jättestort, men precis lagomt stort för att ha allting som man vill att en stad ska ha och dessutom är allt på gångavstånd från varandra. Mittpunkten i stadslivet var Arenan som är en stor amfiteater som byggdes på 100-talet efter Kristus. I denna arena satt jag och tittade på en föreställning från den världsberömda operan Carmen som har satts upp just där vid mängder av tillfällen under årens lopp. Denna Arena byggdes till soldaterna som kom till Verona för att färdas vidare upp mot bergen och slåss med dåtidens tyskar för att de skulle ha underhållning medan de väntade på anfallet. Under dessa 1900 år som den stått här har den varit med om allt från Gladiatortävlingar, operakonserter, teater till nutidens stora rockkonserter. Tänk vilken skillnad på show men att resultatet ändå var det samma - att bli underhållen. Fascinerande. 

 
Ungefär 18 000 människor var och såg Carmen med oss. Som mest har det gått in över 25 000 människor här men det var flera hundra år sedan... Ser ni den lilla balkongen på den mörkare bilden? Det var där alla VIP satt, ni vet de som har så mycket juveler på sig att man tror att de knappt orkar lyfta armarna? Ja, precis, dem.

Naturligtvis letade vi oss fram mellan slingriga gator och mysiga gränder tills vi nådde Juliets balkong där hon stod i egen hög person och hälsade oss välkomna till hennes kärleksparadis.



Här är en bild på hela Verona. Visst kan man verkligen se hur de olika familjerna fajtades i dessa gränder?


Ja, Verona var likaså en ljuvlig stad som jag verkligen kom att läsa känna under det dygn som jag bodde där. Kanske just därför att det inte var jättestort, då det var lättare att gripa över och få sig en bild av. Nog är det Kärlek som man andas i luften i Verona.

I eftermiddags var två av mina bästa vänner här för att testa min nya fina soda-maker maskin och säga allt till varandra som vi borde ha sagt i julas.

Vi har haft ett märkligt förhållande, det senaste året. Det har verkligen gått upp och ner vi har ömsesidigt dragit ner varandra och inte klarat av att lyfta upp varandra igen från det hål som vi dragit ner varandra i. Ja, märkligt har det varit.

Detta samtal, som vi då skulle ha haft i julas då jag febrilt försökte maila mina känslor till en av dessa två men aldrig lyckades hitta rätt sätt att uttrycka allting på, blev försenat pga många omständigheter. Allt från att jag, som sagt, inte kunde klä mina känslor i ord till att vi aldrig hittade en lugn stund till att en av oss inte alls var redo för att prata. Därför har det blivit som det har blivit.

Vi har inte alls varit ovänner. Inte ett dugg. Vi har bara gått varandra på nerverna, sagt saker som den andra har blivit mycket ledsen för, varit för självcentrerade för att kunna se någon annan, gjort avståndstagningar och "krockat" med våra extremt stora viljor. Det har inte varit lätt.

Men just idag var vi alla redo att reda ut allting. Äntligen hade vi kommit till sans med oss själva och våra tankar till den grad att det gick att föra en diskussion kring vårt känsloliv. Vi har vuxit extremt mycket tillsammans (man gör det av IB) och tyvärr måste jag väl säga att vi på vissa plan har växt isär om man jämför vad vi har nu med vad vi hade i Pre-IB. Ingen av oss är riktigt samma personer och trots att jag har andra bästa vänner som jag har vuxit och utvecklats bredvid i över 12 år är detta en annan sak. I den relationen är vi alla så stabila i oss själva och vi intar näst intill samma rollen som vi började med för tolv år sedan. Men denna utveckling, med dessa vänner som jag endast kännt i två år, är en annan sak som inte var lika lätt att hålla stabil. Troligtvis beror det på blandningen av våra personligheter.

Muren mellan oss är borta men Någonting annat är kvar. Detta Någonting sitter inte imellan oss utan snarare runt oss och jag tror att det har någonting att göra med våra meningskiljaktigheter. Vi lever i två olika världar, två motsatta universum och det är faktiskt det som jag tror är svårt att komma ifrån. Vi hade någonting i Pre-IB. Någonting som gjorde att vi kunde komma överrens. Vad var det?

Trots detta är det fortfarande två av mina bästa vänner, två av de människor som känner mig bäst, två av de människor som jag vill hålla kontakten med tills vi alla sitter där på ett ålderdomshem.

Två av de människor som betyder mest för mig i mitt liv.

Bloggvärlden är en märklig värld, inte sant? Man lägger ut sin dagbok öppet till hela världen. Vissa dagböcker blir lästa - andra anses som mindre intressanta. Jag insåg nyss att jag har faktiskt tretton bloggar som jag följer och de flesta dagligen. Fem av dessa tillhör personer jag känner, sju är andra människor som råkar ha intressanta texter eller foton och en är professionell med olika författare för varje inlägg. Politik eller fotografier är mina favoritämnen och de som gör att jag stannar kvar .

Jag är lite i valet och kvalet för min egen blogg faktiskt. Förr var jag noggrann med att bara lägga ut reflexioner på händelser som fick mig att tänka till lite extra. Jag hade då inte en tanke på att göra bloggen till en dagboksblogg där jag skrev om vad jag gör varje dag. Dock ändrades detta i våras, då jag kom fram till att det är förfärligt hur mycket man glömmer bort av saker som man gjort. Då började jag sakta komma in på dagboksbloggningen och det är där som jag har fastnat. Att skriva reflexioner tar väldigt lång tid och kräver mycket tankemöda. Ett dagboksinlägg tar bara några sekunder. Dessutom är ju min nya grej fotografierna. Jag har alltid älskat att ta kort så det här kanske är en grej. Eller?

Ja, jag är i valet och kvalet. Jag behöver profilera min blogg men har ingen aning om vilken väg som jag ska ta. Vad jag kommer att trivas med i längden. Jag får fundera ett tag till. Känna efter. Vi får se då jag valt färdigt.

Tills dess kommer ett litet urval på bloggarna som jag följer:

Ninas fotoblogg: (OBS! Inte jag)
Extremt vackra bilder.  

Neil Gaiman's Journal: http://journal.neilgaiman.com/
En av mina favoritförfattares blogg. Det är roligt att läsa om hur han skapar sina böcker, men kanske måste man ha läst en bok av honom för att riktigt förstå det roliga.

Politikerbloggen:
Den här sidan är bra för att se vad som är det senaste i politikvärlden och följa med lite "bakom kulisserna".

Kart-Bosse:
Ja, jag måste väl lägga ut min käre fars blogg också. Den handlar mest om orientering men man kan också just nu läsa om våra resor i Italien eller titta på natursköna bilder från fjällvärlden. Igår handlade inlägget om mig...

Varför bloggar är ett vinnarkoncept:

Inlägget om mitt resultat på ondske-testet verkar populärt, så jag lägger ut adressen till sidan, så kan fler göra testet så får vi jämföra vem som är mest ond...

GÖR ONDSKE-TESTET HÄR!

Så farligt var det väl inte, det kunde vara mycket värre!

Du är 10% ond!

Du är så himla god. Så god så att onda människor skrattar åt dig. Akta dig så att du inte blir trampad på

Jag är väl ganska snäll ändå, det kunde vara värre!

<table width=300 align=center border=0 cellspacing=0 cellpadding=2><tr><td align=center>
<font face="Georgia, Times New Roman, Times, serif" style='color:black; font-size: 14pt;'>
<strong>Du är 10% ond!</strong>
</font></td></tr>
<tr><td>
<center><img src="http://i279.photobucket.com/albums/kk128/testportalen/god.png" height="100" width="100"></center>
<font color="#000000">
Du är så himla god. Så god så att onda människor skrattar åt dig. Akta dig så att du inte blir trampad på!</font></td></tr>
<tr><td><font color="#000000">
<P>Ett <A HREF=\"http://www.testportalen.se/\">test</A> från testportalen.se</P><BR></font></td></tr></table>

Florens - staden dit mina drömmar ideligen för mig tillbaka. Dessa storslagna bygnader som vilar på en tusenårig grund och stoltserar med sin visdom om stadslivets reformationer och människosinnets ständiga förändring och utveckling. När jag satte min fot i staden förtrollade den mig, jag drogs med av dess livslust och charm. Jag blev tjusad intill hänförelse och har ännu inte kunnat skaka av mig detta. Florens, du ska inte behöva vänta länge - snart kommer jag igen, var så säker.


Ena sidan på domkyrkan i Florens. Den var så stor att det var omöjligt att fota hela kyrkan på en gång.

Florens... jag måste bara få skriva det igen. Av fascination för det vackra ordet. Hör man inte på namnet hur vacker staden är? Jag som annars alltid tycker att vi ska kalla alla städer vad de heter på språket som talas i staden tycker precis tvärtom då det gäller Florens. På italienska heter den Firenze. Usch fy, säger jag. Nej, italienarna får lära om. Florens eller möjligen Florence som på engelska ska det vara. Men denna otroligt stad, vad är nu så otroligt med den? Det är det som jag har svårt att säga, då jag bara var där i 1,5 timme för vi fick lov att skynda vidare sedan, men med tanke på alla världsberömda genier som kommer från staden så är det inte så svårt att gissa dess betydelse. Eller vad säga som konstnärerna Michelangelo och Donatello, för att inte tala om det italienska språkets fader, Dante Aligheri som skrev Divina Commedia? Jag stod där utanför hans hus, Dantes alltså. Det är ett museum idag men det var tyvärr stängt. Men jag har stått där, utanför hans hur, på de kullerstenar som han så ofta säkert sprang fram och tillbaka på när han var på ärenden i staden. En helt fantastisk känsla.


En bit av det hus som Dante levde i. 

 
Dante på torget i Verona där han fick en fristad av de styrande i stadsstaten då han var på flykt ifrån Florens. Dante blickar här ner på huset som var dåtidens kommunalhus med en bekymrad blick - han var inte nöjd med vad härskarklassen gjorde åt folket i staden.

I efterhand, men fortfarande under förtrollning, vet jag inte riktigt om det var att just Florens var så fantastiskt eller om det var att det var den första av dessa storslagna städer som vi besökte. Varför är just Florens så speciell, då Verona också fick mig att tappa andan? Atmosfären, vill jag svara men vet inte om det är sant eller om det är Nina under förtrollelse som talar. Därför kommer denna stad att ständigt hägra i mitt minne som en oas i öknen tills nästa gång jag kommer dit och får uppleva makten från mina drömmars stad.

Jag är ledsen för att jag inte lagt ut något reportage från Florens som jag har lovat, jag håller precis på att få bilder mailade från min far eftersom jag själv tog alldeles för få på denna stad och jag vill visa er mer...

Idag var första skoldagen på mitt sista år på gymnasiet! Första skoldagen, men också den sista första skoldagen i mitt liv. Universitetet gills inte, det är en helt annan sak.

Dagen har spenderats med elevrådsstyrelsen, vi har hållt presentationer för alla årskurser och haft ett möte med en från Brottsförebyggande Rådet om Anti-Vålds-Kampanjen som vi planerar till våren. Det var skönt att starta upp med en fulldag! Det känns alltid så snopet att gå hem efter en timme på första skoldagen annars. Nu blev det en heldag för mig istället. Det var faktiskt kul med elevrådarna, det kändes bra. Jag har sådan valångest över om jag ska vara kvar i elevrådet eller om jag ska hoppa av. Idag känns det som om jag ska fortsätta ett tag till, men kanske är denna känsla som bortblåst imorgon. Vi får se. Vi har i alla fall fått ett nytt elevrådsrum, vilket vi är mycket stolta över. Tack snälla skolledningen! Äntligen händer det någon. Sedan fick vi höra att vårt förslag att införa skol-ID-kort också har gått fram till de styrande männen och ska nu ske om någon vecka. Det är otroligt skönt att känna att det visst är någon som lyssnar på oss! Trevligt, trevligt.

Snart kommer min specialbeställda kalender/filofax! Jag är så lycklig. Har kostat på mig en lite dyrare till i år, men jag tycker ändå inte att 275 kr är mycket för en sak som man använder varje dag. Jag är så lycklig! Den är SÅ snygg! Lägger ut en bild på den när den dimper ner i min brevlåda.

Nu ska jag äta lite middag, läsa lite om lifestyle-program till min extended essay och kanske träna, vi får se. Det här vädret gör att man inte direkt längtar ut men jag tror att jag behöver det. Min rygg börjar göra ont igen vilket den inte gjort på hela sommaren då jag tränat.

Inlägget om Florens kommer nog senare i kväll.

Hallå Sverige! Är ni kvar? Existerar detta land fortfarande? Vad är det för dag? Vad är det för år? Jag har tillbringat en LIVSTID i Italien och är därför lite dagvill. Vissa talar om för mig att jag bara var borta i tolv dagar men det kan omöjligt stämma. Så mycket som jag har sett, så mycket som jag har upplevt, det kan man omöjligtvis göra på futtiga tolv dagar, det måste ha gått ett liv sedan jag var i Sverige senast. Minst.

Denna resa har varit så otroligt givande och full med intressanta utflyktsmål att jag anser mig ha sett allt. Allt, kära läsare. Allt som finns i denna värld. Allt som är värt att se i alla fall. Det ena mer storslaget än det andra. Eftersom jag kan kalla mig en berest person, mina 18 år till trots, så är det faktiskt inte så mycket som imponerar mig längre men norra Italien, det var något speciellt det. Venedig, Verona, Milano, Florens, alla dessa storslagna städer! Jag är en lyckans människa som har fått ta del av deras rikedom av skatter i kulturväg. Dock är det inte bara storstäder som jag sett under denna resa, jag har även sett landsbygden på slätterna och de små samhällen som lever i alperna. Jag har sett Mont Blanc! Jag har varit i den världsberömda skidorten Courmayeur och skådat upp på Europas högsta berg. Om man skruvar tillbaka klockan 60 år så är det få personer som under sin livstid har upplevt det som jag upplevt på dessa så kallade tolv dagar.

Jag försökte ju göra en reseskildring från min Londonresa tidigare denna sommar vilket inte gick så bra, men jag ska ändå göra ett nytt försök då det gäller denna resa, det innehöll så mycket fantastiskt som jag vill minnas och vad är då bättre än att skriva ner det?

Just nu är jag i alla fall i Eskilstuna, äntligen. Min vackra lägenhet, som jag saknat den i sommar! Nu har jag några dagar på mig att ställa allt i ordning för hösten och fixa det sista med skolarbetet. Det är väldigt skönt att få vara lite ensam och koppla av efter en sådan här resa, jag är grymt trött av alla upplevelser som snurrar i huvudet som en DVD-skiva som hakat upp sig.

Imorgon kommer första delen av min reseskildring, vilken kommer att handla om resan till Florens, staden som blivit riktmärket för mina drömmar sedan jag för första gången satte min fot i den.


Ett litet smakprov på stadsvimmlet i Florens