Jag är en bergsmänniska
Hur kan man känna sig så glad för någonting som händer om ett par dagar, innan man ens vet om det blir roligt över huvudtaget? Men förväntan är ändå en känsla som vi alla känner igen, och så mysig den är! Nästan bättre än att uppleva det man nu väntar på.
På Fredag morgon åker jag och min familj till Idre Fjäll för att installera far som ska arbeta där i någon månad och så ska vi hjälpa honom att ta in några orienteringskontroller som har suttit ute hela sommaren. Dessa resor brukar alltid vara mycket roliga, skapar många härliga minnen då jag och mamma är ute och traskar bort oss i skogen och hur vi sedan kommer hem och berättar om våra missöden för pappa (som är gammal elitorienterare). Dessutom längtar jag efter den underbara naturen och färgprakten som det alltid bjuds på i fjällen vid den här tiden på året. Jag älskar mina fjäll! Jag älskar kuperad terräng med höjder och dalar - det ger mer liv och inger på något sätt hopp för vem kan veta vad som finns bakom nästa kulle? Det är bara att titta tillbaka på min Italienresa, var trivdes jag bäst och tyckte att det var vackrast? Jo, naturligtvis i trakterna av alperna. Venedigslätterna lockar många men inte mig. Man ser ju överallt, det finns ingenting spännande att upptäcka. Likadant är det då jag kommer det till mer "södra" delar av Sverige. Jag får torgskräck. Jag tycker att det är på tok för platt. Det hjälps inte att jag faktiskt bor i detta platta landskap som kallas Sörmland, jag blir ändå lika förskräckt varje gång jag åker tåg och kommer nedanför Avesta. Därefter är det platt. Usch vad läskigt det är!
Nej, kort och gott, jag trivs bäst då jag har fjäll och berg i närheten, så att jag kan se upp på dem och drömma om dem. På något sätt tilltalar detta mig mycket mer. Och om någon dag får jag åka upp till Idrefjällen, dessa kullar som jag kan mycket bra men som det ändå är lika fascinerande att se varje gång. Jag har en speciell relation med dem. Det skulle aldrig falla mig in att bli trött på synen av Nipfjället eller Städjan.
Orientering på IdreVeckan med Nipfjället i bakgrunden. Nej, det är inte så lätt som det se ut, marken är inte alls helt platt trots att det ser ut så för åskådarna. Det är ett virrvarr av gropar och stenfält att läsa in sig på, vilket betyder att det är mycket svårare än vanlig orientering. Även om åskådarna ser kontrollen (gubbe 2 från vänster stämplar just vid den) så betyder inte det att man ser den då man befinner sig mitt i gropvirrvarret.
På Fredag morgon åker jag och min familj till Idre Fjäll för att installera far som ska arbeta där i någon månad och så ska vi hjälpa honom att ta in några orienteringskontroller som har suttit ute hela sommaren. Dessa resor brukar alltid vara mycket roliga, skapar många härliga minnen då jag och mamma är ute och traskar bort oss i skogen och hur vi sedan kommer hem och berättar om våra missöden för pappa (som är gammal elitorienterare). Dessutom längtar jag efter den underbara naturen och färgprakten som det alltid bjuds på i fjällen vid den här tiden på året. Jag älskar mina fjäll! Jag älskar kuperad terräng med höjder och dalar - det ger mer liv och inger på något sätt hopp för vem kan veta vad som finns bakom nästa kulle? Det är bara att titta tillbaka på min Italienresa, var trivdes jag bäst och tyckte att det var vackrast? Jo, naturligtvis i trakterna av alperna. Venedigslätterna lockar många men inte mig. Man ser ju överallt, det finns ingenting spännande att upptäcka. Likadant är det då jag kommer det till mer "södra" delar av Sverige. Jag får torgskräck. Jag tycker att det är på tok för platt. Det hjälps inte att jag faktiskt bor i detta platta landskap som kallas Sörmland, jag blir ändå lika förskräckt varje gång jag åker tåg och kommer nedanför Avesta. Därefter är det platt. Usch vad läskigt det är!
Nej, kort och gott, jag trivs bäst då jag har fjäll och berg i närheten, så att jag kan se upp på dem och drömma om dem. På något sätt tilltalar detta mig mycket mer. Och om någon dag får jag åka upp till Idrefjällen, dessa kullar som jag kan mycket bra men som det ändå är lika fascinerande att se varje gång. Jag har en speciell relation med dem. Det skulle aldrig falla mig in att bli trött på synen av Nipfjället eller Städjan.
Orientering på IdreVeckan med Nipfjället i bakgrunden. Nej, det är inte så lätt som det se ut, marken är inte alls helt platt trots att det ser ut så för åskådarna. Det är ett virrvarr av gropar och stenfält att läsa in sig på, vilket betyder att det är mycket svårare än vanlig orientering. Även om åskådarna ser kontrollen (gubbe 2 från vänster stämplar just vid den) så betyder inte det att man ser den då man befinner sig mitt i gropvirrvarret.
Kommentarer
Trackback
