Skillnad på Vänner och Vänner
Jag har haft en supermysig dag tillsammans med två vänner som jag ofta umgås med i skolan men mer sällan privat. Vi har pratat massor av tjejsnack och skvaller, sådant som jag sällan håller på med annars men just idag kändes det riktigt bra av någon anledning. Jag behövde det helt enkelt. Vi gjorde bland annat upp en lång lista på hur våra klasskompisar kommer att leva om tio år, himla skojigt! Som upplagt för massor av skratt och fniss.
Så denna dag, där jag skulle plugga mängder, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men det gör nog ingenting. Det var väldigt länge sedan som jag mådde så bra som idag. Förra gången var väl i Italien i somras. Därför tror jag att jag klarar av att plugga mer i morgon istället.
Det är underbart att få umgås med dessa två, härliga, lättgående flickor. Lättgående på det sätt att de är flexibla, det är inte så stort krångel att vara med dem. De äter allt så man slipper laga specialmat, har inga psykiska problem så man behöver inte vara rätt att trampa på någon öm tå och är stabila och säkra på sig själva. Det behövs sådant också i en värld där de flesta jag ser lider av något som gör att man måste vara så extremt försiktig då man umgår med dem. Sådant tär på krafterna ordentligt.
Och så känner jag mig uppskattad. Jag vet inte varför jag själv har tappat självförtroendet den senaste månaden. Det sociala självförtroendet menar jag. Jag, som annars är så säker på mig själv, har blivit rädd för att de andra inte tycker om mig. Visst är det märkligt? Jag brukar aldrig fundera över sådant. Men sådana här kvällar hjälper. Då får jag bekräftat att det finns människor - många människor - som tycker om mig och vill umgås med mig. Man lurar sig lätt att man är den mest ensamma människan på jordklotet när man sitter instängd i sin lägenhet den största delen av den vakna tiden. I de stunderna känns det ganska tomt.
Men, jag har ju alltid Castro. Han som jag ska umgås med i morgon då jag ska skriva den där uppsatsen som jag inte skrev idag. Och Mao. Och Stalin. Och Lenin, Hitler, Franco, Mussolini och alla andra historiska berömdheter som jag har studerat närmare. På något sätt är de alla mina vänner, jag känner dem. Jag kan det mesta om dem. De är viktiga för mig. Inte för att jag tycker om dem som personer - jag är inte korkad - men jag tycker om tanken på dem. Jag fascineras av dem. Därför blir de på något sätt mina vänner. Visst, de kan aldrig ersätta riktiga, levande människor men tanken på dem underhåller min hjärna. Det är just det som gör att jag får riktigt skapliga resultat i historia. Jag lever med mina historiska vänner i tankarna hela tiden och det gör att jag kan få en bättre förståelse för deras handlande. Jag förstår deras situation och hur deras begär slutligen tar över. Så som det alltid gör eftersom vi alla är människor.
Men det var ändå skönt, att känna att även den nu levande världen tycker om mig så mycket att de ville tillbringa en kväll med mig.
Så denna dag, där jag skulle plugga mängder, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men det gör nog ingenting. Det var väldigt länge sedan som jag mådde så bra som idag. Förra gången var väl i Italien i somras. Därför tror jag att jag klarar av att plugga mer i morgon istället.
Det är underbart att få umgås med dessa två, härliga, lättgående flickor. Lättgående på det sätt att de är flexibla, det är inte så stort krångel att vara med dem. De äter allt så man slipper laga specialmat, har inga psykiska problem så man behöver inte vara rätt att trampa på någon öm tå och är stabila och säkra på sig själva. Det behövs sådant också i en värld där de flesta jag ser lider av något som gör att man måste vara så extremt försiktig då man umgår med dem. Sådant tär på krafterna ordentligt.
Och så känner jag mig uppskattad. Jag vet inte varför jag själv har tappat självförtroendet den senaste månaden. Det sociala självförtroendet menar jag. Jag, som annars är så säker på mig själv, har blivit rädd för att de andra inte tycker om mig. Visst är det märkligt? Jag brukar aldrig fundera över sådant. Men sådana här kvällar hjälper. Då får jag bekräftat att det finns människor - många människor - som tycker om mig och vill umgås med mig. Man lurar sig lätt att man är den mest ensamma människan på jordklotet när man sitter instängd i sin lägenhet den största delen av den vakna tiden. I de stunderna känns det ganska tomt.
Men, jag har ju alltid Castro. Han som jag ska umgås med i morgon då jag ska skriva den där uppsatsen som jag inte skrev idag. Och Mao. Och Stalin. Och Lenin, Hitler, Franco, Mussolini och alla andra historiska berömdheter som jag har studerat närmare. På något sätt är de alla mina vänner, jag känner dem. Jag kan det mesta om dem. De är viktiga för mig. Inte för att jag tycker om dem som personer - jag är inte korkad - men jag tycker om tanken på dem. Jag fascineras av dem. Därför blir de på något sätt mina vänner. Visst, de kan aldrig ersätta riktiga, levande människor men tanken på dem underhåller min hjärna. Det är just det som gör att jag får riktigt skapliga resultat i historia. Jag lever med mina historiska vänner i tankarna hela tiden och det gör att jag kan få en bättre förståelse för deras handlande. Jag förstår deras situation och hur deras begär slutligen tar över. Så som det alltid gör eftersom vi alla är människor.
Men det var ändå skönt, att känna att även den nu levande världen tycker om mig så mycket att de ville tillbringa en kväll med mig.
Kommentarer
Trackback
