nerina

Idag var det spexfotografering med klassen. Riktigt roligt! Min klass är så söt, de tycker att sådana här saker är så roliga. Jag vet inte riktigt om jag tycker det till hundra procent, jag tycker att vi faktiskt är lite för gamla för att roas av spexfotograferingar.

Ja, jag vet. Med detta uttalande har jag hela världens "barn ska vara barn så länge de kan" och "det är nyttigt för vuxna att ta fram barnet inom sig"-förespråkare emot mig men det är faktiskt min åsikt. Jag har svårt att se det där storslagna i att vara barn länge, jag tycker ärligt talat att det är förfärligt. Jag avskydde att vara barn och jag har svårt att se mig någonsin komma på att det var dumt att slösa bort barnlivet med att försöka vara vuxen, även om många talar om för mig att jag någon gång kommer känna så.

När någon säger "barndom" till mig tänker jag på den period av livet då man blir uppfostrad i en påhittad bubbla som föräldrarna kallar "världen". I denna "värld" finns vissa saker men mycket utelämnas för att ge barnet en så trygg barndom som möjligt och för att det ska kunna utvecklas utan större rubbningar. Barn ska inte behöva veta att saker som  hat, krig, död, och för den delen sex, finns. Sådant bortförklaras i barnets "värld". "Mormor har rest till Amerika och kommer inte tillbaka på länge". "Barn kommer med en stork". Mängder av bortförklaringar skapar en falsk verklighet i ett barns "värld". Barndomen är en falsk period. Man lever i en påhittad värld, oförmögen att se genom svavlet av alla lögner som håller världen uppe.

Sedan har vi frågan om vad centrum för universum är som alla barn har fel uppfattning om, något som är en stor omställning att förändra och något som sker gradvis under hela barndomen. I barbets ögon är det inte solen eller joden som är universums medelpunkt - det är dem själva. De är huvudpersonen i sitt eget liv och tror sig vara den som allting kretsar kring. Alla andra är bara pappdockor som ibland hoppar in i barnets "värld" för att vara där ett tag och sedan försvinner de. De har bilden av att hela universum är skapat just för deras skull. Det är förändringen att komma till insikt om att alla människor på denna jord är lika viktiga och att man därför behöver ta hänsyn till alla andras känslor som ofta är svårt för barn. Det behövs tränas på för att det verkigen ska förstås av barnet.

Det är därför som tonårsperioden enligt mig blir en så extremt svår period. Visst, det är massor av hormoner i rullning som också ställer till det, men ändå är det många insikter som nu ska komma som är delaktiga till den förvirring över livet som tonåringar alltid har. Plötsligt spricker bubblan, antingen hela på en gång eller lite i taget, och så en dag står man utan de skyddsnät som föräldrarna skapat och svavlet börjar sina. Man ser igenom. För första gången i sitt då kanske 13-14 åriga liv får man syn på Världen. Den riktiga. Den sanna. Det är nu som man verkligen prövas om man har fått en stabil grund i sin bubbla. Har man det klarar man oftare smällen av Insikt bättre än om man inte fått en så stabil barndom. Har man vuxit till en stadig individ i sin bubbla så klarar man av att se världen, precis som den är med våld och hat och sexualitet. Man klarar av förändringen även om det är bland det svåraste som man måste gå igenom i sitt liv. Från denna solskensvärld där sorgliga saker inte existerade, en värld där en förälder alltid kunde berätta vad som var rätt och fel, ont och gott, sant och falskt kommer man till insikt om att sådana världar existerar inte. Ingenting kan vara så enkelt uppdelat, allting är en blandning av båda sidor.

Men, jag är inte en "bubbel-hatare". Jag inser nödvändigheten av bubbelvärlden just för att skapa stabila människor. Barn som levt i krig och liknande och inte har samma stabila grund är ofta mycket vekare på något sätt. Bubblan är bra, det håller jag med om. Men kom för guds skull inte och säg att barndomen är en underbar period av livet och att vi alla ska försöka leva kvar i den. Barndomen är en tid av lögner och verklighetsförnekande. Jag vill ha människor som ser världen klart. Jag vill ha människor som kan tänka kritiskt ur många vinklar. Jag vill ha människor som lever i samma värld som jag och försöker förbättra vad vi har, inte vad vi inte har. Därför tycker jag inte om att hålla kvar barndomen länge i livet.

Men det är ändå kul att se hur mina klasskamrater blir glada och uppspelta av en spexfotografering, jag glädjs ändå någonstans över att se dem glada. Kanske, kanske ska jag inte vara så hård. Kanske ska jag tillåta att man ibland får ta små avbrott ifrån världen och dess dualitet och också jag helt låta mig försvinna in i den påhittade fantastiska världen.

För lite kul var det ändå med spexfotografering...