Att Vinna eller Försvinna
Nej, nu överdrev jag lite, riktigt så illa är det inte. Egentligen är det inget "vinna eller försvinna" över exams utan betygen är enbart en belöning på att man kämpat hårt. Men lite spända är vi nog, hela klassen. "250 dagar kvar" berättade en vid lunchen idag och de andra drog in andan. Om 250 dagar ska vi kunna allt.
Som sagt, när snacket går i klassen låter det oftast sämre än vad det är och de flesta är inte så uppskruvade som det låter. Det är en image, en kul grej. Det som gör att vi får en otrolig klasskänsla. Jag tror i alla fall inte att någon mår så dåligt som de säger att de gör - eftersom att de alltid säger det med ett leende. Men visst känns det konstigt, när fyra personer har bytt till Samhällsprogrammet för att de inte längre klarar av stressen. När vi en gång började förra hösten och vad ca 17 stycken i English Higher Level, nu är vi ca 7 personer kvar. Resten har bytt till andra ämnen. Visst känns det konstigt.
Ibland tror jag mig vara med i en Reality-såpa på TV. Ni vet Expedition Robinson, Idol, So you thing you can dance eller liknande. Här är vi ett gäng människor ihopsamlade för att vi var de bästa. Även till IB var det intagningsprov, liksom till alla Reality-program. Vecka efter vecka tvingas vi att prestera och hela tiden överträffa oss själva för att inte bli utslagna ur leken. 17 människor började på English HL, nu är 7 kvar. Vilka kommer vara kvar till slutet? Det är det ingen som vet. Det enda vi vet är att vi hela tiden måste prestera bättre för att få vara med i finalen som heter Exams. Jag har helt klart bättre förståelse för Reality-program nu efter att ha funderat på saken. Jag vet att det låter fånigt men skulle jag vara med i ett Reality-program som gick ut på att skriva historieuppsatser och att en varje vecka åkte ut så skulle jag också bete mig lika fjantigt som alla man ser på TV. Jag skulle nog inte förnedra andra människor offentligt, men jag skulle gotta mig i deras misslyckanden i hemlighet. Hemsk tanke, egentligen. Men jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag skulle göra väldigt mycket för att framstå som den bästa.
Usch, nu blev jag lite rädd för mig själv. Har jag verkligen sådan själviskhet i mig? Ja, det verkar faktiskt så. Det tror jag är en medfödd mekanism som någonstans hänger ihop med överlevnadsinstinkten. I sådana tävlingar är det bara den som är bäst som blir kvar till slutet. "The fittest survive" för att citera Darwin. Därför finns nog detta hos alla och jag behöver inte känna mig som den elakaste människan i världen. Vi är nog alla lika elaka i den instinktsfrågan.
Så, tillbaks till Cuba och Castro. På tisdag ska nästa historieuppsats in och då ska den vara bra. Det ska vara mycket bättre än den förra. Ja, den här gången ska jag verkligen visa vad jag kan. Jag måste överträffa mig själv. Utvecklas. Och om jag misslyckas? Ja, då är det bara att börja om igen. Nästa vecka ska en ny historieuppsats skrivas på ett nytt kapitel i historien. Misslyckas jag den här gången kommer alltid en ny chans. Jag har ju trots allt 250 dagar på mig att visa att jag i sluten kommer stå som en Vinnare.
Jag skulle inte säga att du är självisk, eller har ondska inom dig...
Samtidigt så kan jag inte känna igen mig i att vara förlorare. Jag tror att det jag insett efter snart 18 år av att försöka vara bäst, att det till slut bara handlade om att överleva. Jag har en otrolig överlevnadsinstinkt, men jag vill inte överleva, jag vill leva.
Leva för vad jag tror är sanning:)
Stor kram Nina, och jag är stolt över att känna en så stark människa som dig, inte många skulle orka det du orkar och gör för att nå dina mål...
Nej Hanna, du är verkligen ingen förlorare. Det är ingen annan heller, verken de som stretar vidare eller de som bytt program. Ingen kan vara en förlorare för att de har valt att gå en annan väg i livet, göra på ett annat sätt. Ingen kan heller vara en förlorare om de gått hela IB-kursen och sedan får dåliga resultat på exams. Att bara ha gått IB är en så stor vinst att de aldrig kan bli förlorare. Vi är alla Vinnare egentligen.
Som sagt, visst överdriver jag lite i mina inlägg, det är inte "vinna eller försvinna" som det egentligen handlar om. Vad som vi egentligen tävlar om är att få med sig mest matnyttig kunskap ut i livet. Försöker man se skolan genom ögon där kunskapen är målet och inte betygen så blir allt lättare. Jag vet att jag är på precis rätt plats på hela jordklotet för att få med mig den bästa kunskapen som kan hjälpa mig i livet med det jag vill göra. Bara att vara på denna fantastiska plats gör mig till en Vinnare, betygen är mindre viktiga egentligen.
Eftersom det inte är intagningspoäng för att komma in i regeringen. Där är det enbart kunskapen som räknas.
Jag tror att det är visionen och viljan att förändra det som är fel som tar dig och mig någonstans, inte kunskapen...där tror vi olika...
Hugs:)
Visionen? Ja, det tycker jag verkar lite märkligt att du tycker att det är det som driver "oss". Naturligtvis är det jättebra med en vision, det ökar chanserna för att lyckas, det håller jag med om. Däremot anser jag att man måste ha kunskap om det man vill göra för att det ska lyckas. Om man har kunskap när man utför någonting kan det hända att det blir en bra förändring även om man inte hade en vision för det innan. Däremot kan man inte ha en vision och utföra något bra om man inte har kunskapen att veta vilket sätt som är det bästa att göra det på.
Kunskapen är nödvändig, visionen är användbar men viktigast är trots allt viljan. Det är den som är grunden till att man skapar en vision och söker kunskap. Det är genom viljan som människor kan åstadkomma en förändring.
