nerina

Jag har haft en helt otrolig dag.

Massor har hänt. Har den varit helt fantistisk? Nej. Har den varit helt otrolig? Ja. Fast nu efteråt kommer jag enbart att minnas de bra sakerna, dåliga saker försvinner så snabbt ur minnet. Det är alltid mycket lättare att komma ihåg roliga saker.

Dagen började med alla möjliga små fel som riktigt dåliga sagar alltid har. Sådana där saker som att schampoot är slut så man står och försöker tvätta håret i enbart balsam och därefter är all frukostmat slut så man äter en vit toastmacka med lite smör på - det är allt. En riktig dålig start på dagen.

Större delen av dagen har jag varit tre centimeter från kanten och jag vet inte hur många gånger som jag har tryckt tillbaka paniktårarna. Svalt dem och försökt skratta bort dem. Ett stort tack ska alla fall en underbar vän ha som såg detta och gjorde allt i sin makt för att muntra upp mig. Ja, jag var verkligen långt nere vissa bitar av dagen. Av stress. Jag klarar av allt så länge mitt program inte krockar, gör det det är jag såld, det är då jag stressar av tanken på att jag inte klarar av alla mina uppdrag och skuldkänslor för det som jag måste prioritera bort.

Det var mycket elevrådande idag. Vi hade Elevråds-Kick-Off med alla nya elevrådsmedlemmar. Trots att jag var på min lägsta punkt då jag steg in i gympasalen som vi skulle vara i så klarade jag av det - och det är jag nu i efterhand stolt över mig själv för. Jag lyckades. Jag tog som vanligt kontroll över situationen, styrde upp allting och gjorde det med ett leende på läpparna samtidigt som jag var trevlig och öppen mot de nya elevrådarna. Jag måste till och med säga att jag hade enormt roligt. Trots att jag minuterna innan varit extremt låg, nu var jag i mitt esse, jag strålade, jag brilljerade. Jag visade den delen av min personlighet som jag älskar mest hos mig själv. Den personlighet som jag i framtiden i arbetslivet vill använda mig av. Jag blir hög på känslan av kontroll över en situation. Jag älskar det. I de stunderna känns det som om jag övergår från att vara en vanlig människa till en superhjältinna från en annan galax - en övermänniska.

När det var klart var det bara att springa iväg till biologin och där var det nästan så att jag rasade ihop igen. Jag prioriterade biologin över ett annat elevrådsmöte - jag visste hela tiden att jag valt rätt och hade därför inte mycket till skuldkänslor. Tack och lov. Men ändå höll jag på att bryta ihop.

När biologin var över fick jag en kort men viktig pratstund med denna vän som hjälpte mig igenom dagen, sedan var det bara att gå till aulan för att ha genrep inför Diploma Ceremony för de IB-elever som gick ut 08. Där spelade vi upp en sketch där vi immiterade vissa av lärarna och jag var mer eller mindre tvungen att spela Mona, vår svensklärarinna, trots att jag egentligen inte ville vara med. Jag kände inte att jag hade tiden. Under repetitionerna och sedan under uppvisningen gick det bra, jag var laddad igen på något märkligt sätt. Ibland har man kraft i sig som man inte visste existerade. Så roligt det var! När jag väl satt på scenen ångrade jag inte att jag ställt upp. Pjäsen var helt fantastiskt rolig och publiken uppskattade den mycket. Jag älskar att stå på scenen! Samma adrenalin som gör mig hög då jag känner att jag kontrollerar situationen rusar genom mina ådror på en scen. Det är mycket samman länkat.

Det var ju många stipendieutdelningar och liknande och en elev som fick 44 av 45 poäng i slutbetyg höll en tal och jag har inte ord som kan beskriva hur gripande det var. Hon talade till lärarna, sina klasskamrater och framförde en lång rimmad dikt om sitt sista IB-år. Ja, som sagt. Makalöst. Det är nog det ord som kommer närmast. Det rörde upp så otroligt mycket känslor. Usch, jag är så fruktansvärt sentimental av mig. (Det har jag ju diskuterat tidigare här i bloggen och kommit fram till att det nog beror på min förmåda att utvärdera och därför förstår jag bättre än andra vad det är som jag ska lämna).

Sedan var det mingel i ett lärarrum där min engelskalärarinna Inger också tackade av sina lärare då hon tog studenten här för 41 år sedan, förstå bara stämmningen i rummet med stora porträtt hängande på skolans alla rektorer utefter långväggen där också gamla dammiga bokhyllor står med böcker som är skrivna för otroligt länge sedan. Det är som att stiga in i en sal på Hogwarts. Där minglade jag runt och pratade med nästintill gråtande lärare och gråtande före-detta elever som rörde upp ännu mer känslor i min redan utpumpade kropp. Gamla elever, (en skulle börja på KTH, en annan gick på Handels) som tillgivet överöste mig med visdomsord och jag kände en så otrolig värme till dessa underbara människor som gör sitt bästa för att föra sina förvärvade kunskaper vidare till mig. Jag blir så glad. De önskar mig allt väl precis som jag vill att livet ska ge dem allt det bästa. Vi, människor som inte pratat speciellt mycket tidigare, delar en stund på vår jord där vi gör vårt bästa för att ge allt vi kan till en människa som ännu vandrar på den väg de vandrat. Det är på något sätt den yttersta formen av människokärlek för mig. Jag är full av tacksamhet inför deras handlande.

Så, nu sitter jag här i min ensamhet. Känslosvall sveper fortfarande över mig i vågor, kommer och går, brusar upp och mattas av, föds och dör. Ibland kramar de andan ur mig och ibland gör de så att jag drar en djup suck från det djupaste inom mig. Ibland letar sig tårar fram i mina ögonvrår, kappt så att jag känner det. Inte märkbart, enbart som en förnimmelse om att de är där. Känslotårarna. De från mitt djupaste djup.

Om någon hade frågat mig alla andra dagar förutom idag om jag var en människa som styrdes av mina känslor eller min intellekt så skulle mitt svar alla andra dagar komma på en gång utan en sekunds tvekan; självklart är jag en slav till min hjärna, självklart är jag en person som förnekar alla känslor om hjärnan säger att det måste vara så. Men inte idag. Idag är jag uppfylld av stormar och hav. Idag har min hjärna tappat kontrollen och hjärtat tar över. Idag släpper jag lös allt som jag annars håller instängt. Idag är jag inte den person som jag vill vara. Men det gör inget. Man måste få sådana dagar också.

Idag - men enbart idag - får du leta länge om du ska hitta en mer känslomänniska än jag.