Hem efterlängtade Hem
Men nu längtar jag verkligen hem. Jag vill verkligen verkligen åka till min plats på jorden. Det är där jag finner ett andningshål, det är där jag får kraft att orka vidare. Det är där som jag klarar av att tänka på något annat än skolan. Nu har jag varit i Eskilstuna i två helger och det är faktiskt ärligt talat mer än vad jag klarar av. När jag är här kan jag inte tänka på något annat än hur jag ska göra min tid mer effektiv för att hinna med mer. Det är allt min hjärna cirkulerar kring. Jag tror faktiskt inte att någon skulle klara av att leva så som jag gör om man inte får andningshål ibland. Nu, efter snart tre veckor här nere, känns det som om jag håller på att bli tokig. Jag vill bara hem.
Är det personerna, dvs familjen, huset och hemmakänslan eller Leksand som jag saknar? Jag vet inte. Ingen aning faktiskt. Eftersom mamma var här förra helgen men jag fortfarande känner så som jag gör nu så verkar det inte vara saknaden av familjen som är det som ger mig sådan ångest. Huset? Nej, jag har alltid avskytt det där huset, jag skulle vara mycket förvånad om det är det som jag vill till. Själva Leksand? Du måste skämta! Nej, jag tycker väldigt bra om Leksand men absolut inte så bra att jag mår dåligt för att jag inte åker dit varje helg. Nej, verkligen inte.
En tanke slog mig att det skulle vara tryggheten som jag saknade. Ja, det låter faktiskt inte så konstigt. Den där underbara känslan av att man är trygg, som skänker ett så otroligt lugn. Denna känsla, som inte sitter i något materiellt, utan i tanken på ett hem. Tanken på att ha ett ställe där man alltid är välkommen, vad som än händer. Ett ställe där människorna som bor där älskar en för precis den man är och man behöver inte vara någon annan. Man behöver inte fundera på vilken roll man ska ta som alltid annars i den stora vida världen. Man är bara accepterad och älskad villkorslöst. Ja, kanske är det det som jag saknar när jag är borta.
Jag, som alltid ser mig själv som mycket stark, sitter här och funderar över vad det är som drar ner mig så djupt ibland. Varför jag får så otrolig hemlängtan. Jag, ensamvargen. Jag, den asociala. Jag, som tror mig klara det mesta på egen hand. Varför sitter jag då här och frågar mig alla dessa frågor?
Jag mår ju inte dåligt. Tvärtom har jag mått väldigt bra idag. Ändå vill jag bara hem. Hem till allt som är mysigt. Hem till fredagstacos, lördagsshopping och söndagsmiddag. Hem till fikapauserna, till frukostarna och till kvällsmackan. Hem till mamma och pappa och syskon och vänner.
Hem till mig. Där jag hör hemma.
Är du verkligen en associal ensamvarg? Eller är du en självvald arbetsnarkoman... Av dina senaste inlägg får jag känslan av att du förtrycker dina känslor en smula.
Kanske är jag återigen alltför uppriktig. Med medvetenhet om att jag självklart kan ha fatat dig fel once again. Men nu handlar det inte om att du ska ändra på dina livsval, utan att jag tror att du skulle kunna leva ut dina övertygelser bättre med ett annat förhållande till arbetets betydelse.
Stor Kram!
Tack för senast Hanna! Jag hade verkligen jättetrevligt.
Ja, naturligtvis är jag en associal ensamvarg! Det har jag alltid varit. Jag klarar av folk några timmar varje dag - och då är jag faktiskt även social - men när klockan börjar bli 2 på eftermiddagen börjar jag bli trött på folk. Jag måste få tillbringa några timmar varje eftermiddag själv, annars blir jag tokig. Det är därför jag inte klarar av tanken på ett internat - att ha folk omkring sig hela tiden...
Att vara ensamvarg ligger i släkten, det är genetiskt. Min far och min syster är ännu värre än vad jag är. Pappa mår alltid bäst utan folk, det är därför han tillbringar en hel månad helt ensam uppe i fjällen varenda år. Det är därifrån jag o min syster har fått det.
Varför ska jag ändra min inställning till mitt arbete? Jag måste sitta dessa timmar varje dag, det är bara så. Är det inte bättre då att jag får motivation genom att tro att det är jätteviktigt, hur skulle jag annars orka med? Dessutom så är det ju så här och inte på något annat sätt som jag vill tillbringa det här året. Skulle jag göra på något annat sätt skulle jag må uruselt.
Hanna, tro inte att jag mår dåligt, för det gör jag verkligen inte och det är ju det som jag försöker säga i inläggen också. Däremot är det många i klassen som är riktigt nere, som ligger sömnlösa om nätterna. Det är snarare dem som du ska oroa dig för än mig. Det är dem som jag oroar mig för i alla fall.
