Tårarnas framfart
Varför inser jag inte en känslosam människa? Varför stretar jag emot detta påstående då det kanske är sant?
Jag är bra på att inte blanda in känslor i det vi lär oss i skolan. Det skulle inte fungera om jag blev upprörd över vad varje liten diktator vi läser om gör mot sitt folk. Jag blir inte arg när jag läser hur många människor som dött under vissa slag. Jag kopplar bort känslorna, precis på samma sätt som alla gör då de tittar på en nyhetsrapport. Man kan inte gråta över alla som dör. Man måste vara likgiltig.
Däremot är jag känslig för TV-program. Inte bara sorgliga utan också sentimentala saker. Oftast reality-program. Det kan vara så enkelt att jag sitter i godan ro och äter min middag medan jag tittar på America's Funniest Home Videos. I reklampausen byter jag kanal och fram kommer Extreme Home Makeover där en person säger "This is what every mother wish to have the ability to give their child" och jag brister ut i tårar. Ja, TÅRAR. Då tappar jag matlusten helt och jag byter program igen fort som attan för att hitta matron igen. Jag vet ingenting om denna dam, jag har ju inte sett resten av programmet, och jag vet ingenting om varför just hon förtjänar detta nya hus men ändå så gråter jag. Över vad? Vet inte riktigt. Över sorgen som hon tidigare måste haft, över hennes extrema lättnad och glädje, över hennes kärlek till sina barn. Över att det fortfarande är många människor i världen som inte fick denna chans att få ett nytt hus.
Så, över en enda replik gråter jag. Detta hände idag men det är absolut inte första gången. Jag gråter lätt till TV och har alltid gjort. Jag gråter faktiskt lätt för allt.
Jag har fått en annan insikt nu "på äldre dar". När jag var mindre läste jag många fantasy-böcker och där fick jag en onaturlig relation till att döda. I dessa böcker förekommer många brutala mord, enbart för att roa läsaren. Det hemskaste jag läst är faktiskt i den bokserie som så länge var min absoluta favorit, Sagan om Belgarion. I den är varje slag med fiendestyrkan en rolig del av dagen och karaktärerna ger efteråt kommentarer som "det var ett kul litet slagsmål" medan de torkar av svärdet med motståndarens klädnad, eller "attans, jag fick bara tre". De dagar de inte fick hacka ihjäl någon med svärdet blev de griniga. Dessa var alltså romanens hjätar. Jag började läsa dessa böcker då jag var nio år och första gången jag läste dem var jag upprörd över brutaliteten, men sedan vande jag mig och det är denna skeva relation jag har haft till blod och dödande på slagfält fram tills för något år sedan då jag sakta vaknade upp. Nu förtiden blir jag helt utom mig av att enbart tänka på den smörja jag läste. Författare ska aldrig, inte ens i påhittade fantasyvärldar, tolerera brutalt våld och uppmuntra till sådant på detta sätt! Detta har gjort att jag, efter mina år som hårdhudad, numera är en vekling. Jag gråter inte över våldsscener, men jag måste stänga av känslorna för annars kan det koka över.
Något som jag avskyr med mig själv är att när jag blir arg så gråter jag. När jag blir frustrerad så gråter jag. När jag blir skamsen så gråter jag. Det kommer som en reaktion och jag kan verkligen inte stoppa det. Det är riktigt jobbigt, speciellt när man är inne i ett muntligt slagsmål med någon som gjort en arg. Mitt under denna konflikt börjar jag alltid gråta. Just denna sekund, då jag ska visa min stora styrka! Då jag ska visa mig oövervinnerlig! Ja, då gråter jag. Och folk tolkar detta naturligtvis helt fel, som om jag är ledsen och det är jag ju inte. Jag är ju arg, rasande. Men jag gråter och kan inte stoppa det. Det är verkligen irriterande.
Så kanske är jag känslosam trots allt. Men jag vill verkligen inte inse det. Vill inte vara det. Jag vill gå efter min hjärna, inte efter mitt hjärta. Många blandar ihop hjärtat med själen, det gör inte jag. Hjärtats vilja och själens vilja är två väldigt olika saker. Hjärtats vilja är känslornas vilja. Vad är känslor? Reaktioner från omgivningen som gör att olika kemikalier som utsöndras ifrån hypotalamus. Liksom hjärnan är enbart nervtrådar och nervimpulser. Vad är då själens vilja? Vet inte. Vet bara att det är den man ska hitta för det är i den som (i brist på bättre ord) Ödet finns. Det är i själen man ska leta om man ska finna sin rätta plats i livet.
Jag är bra på att inte blanda in känslor i det vi lär oss i skolan. Det skulle inte fungera om jag blev upprörd över vad varje liten diktator vi läser om gör mot sitt folk. Jag blir inte arg när jag läser hur många människor som dött under vissa slag. Jag kopplar bort känslorna, precis på samma sätt som alla gör då de tittar på en nyhetsrapport. Man kan inte gråta över alla som dör. Man måste vara likgiltig.
Däremot är jag känslig för TV-program. Inte bara sorgliga utan också sentimentala saker. Oftast reality-program. Det kan vara så enkelt att jag sitter i godan ro och äter min middag medan jag tittar på America's Funniest Home Videos. I reklampausen byter jag kanal och fram kommer Extreme Home Makeover där en person säger "This is what every mother wish to have the ability to give their child" och jag brister ut i tårar. Ja, TÅRAR. Då tappar jag matlusten helt och jag byter program igen fort som attan för att hitta matron igen. Jag vet ingenting om denna dam, jag har ju inte sett resten av programmet, och jag vet ingenting om varför just hon förtjänar detta nya hus men ändå så gråter jag. Över vad? Vet inte riktigt. Över sorgen som hon tidigare måste haft, över hennes extrema lättnad och glädje, över hennes kärlek till sina barn. Över att det fortfarande är många människor i världen som inte fick denna chans att få ett nytt hus.
Så, över en enda replik gråter jag. Detta hände idag men det är absolut inte första gången. Jag gråter lätt till TV och har alltid gjort. Jag gråter faktiskt lätt för allt.
Jag har fått en annan insikt nu "på äldre dar". När jag var mindre läste jag många fantasy-böcker och där fick jag en onaturlig relation till att döda. I dessa böcker förekommer många brutala mord, enbart för att roa läsaren. Det hemskaste jag läst är faktiskt i den bokserie som så länge var min absoluta favorit, Sagan om Belgarion. I den är varje slag med fiendestyrkan en rolig del av dagen och karaktärerna ger efteråt kommentarer som "det var ett kul litet slagsmål" medan de torkar av svärdet med motståndarens klädnad, eller "attans, jag fick bara tre". De dagar de inte fick hacka ihjäl någon med svärdet blev de griniga. Dessa var alltså romanens hjätar. Jag började läsa dessa böcker då jag var nio år och första gången jag läste dem var jag upprörd över brutaliteten, men sedan vande jag mig och det är denna skeva relation jag har haft till blod och dödande på slagfält fram tills för något år sedan då jag sakta vaknade upp. Nu förtiden blir jag helt utom mig av att enbart tänka på den smörja jag läste. Författare ska aldrig, inte ens i påhittade fantasyvärldar, tolerera brutalt våld och uppmuntra till sådant på detta sätt! Detta har gjort att jag, efter mina år som hårdhudad, numera är en vekling. Jag gråter inte över våldsscener, men jag måste stänga av känslorna för annars kan det koka över.
Något som jag avskyr med mig själv är att när jag blir arg så gråter jag. När jag blir frustrerad så gråter jag. När jag blir skamsen så gråter jag. Det kommer som en reaktion och jag kan verkligen inte stoppa det. Det är riktigt jobbigt, speciellt när man är inne i ett muntligt slagsmål med någon som gjort en arg. Mitt under denna konflikt börjar jag alltid gråta. Just denna sekund, då jag ska visa min stora styrka! Då jag ska visa mig oövervinnerlig! Ja, då gråter jag. Och folk tolkar detta naturligtvis helt fel, som om jag är ledsen och det är jag ju inte. Jag är ju arg, rasande. Men jag gråter och kan inte stoppa det. Det är verkligen irriterande.
Så kanske är jag känslosam trots allt. Men jag vill verkligen inte inse det. Vill inte vara det. Jag vill gå efter min hjärna, inte efter mitt hjärta. Många blandar ihop hjärtat med själen, det gör inte jag. Hjärtats vilja och själens vilja är två väldigt olika saker. Hjärtats vilja är känslornas vilja. Vad är känslor? Reaktioner från omgivningen som gör att olika kemikalier som utsöndras ifrån hypotalamus. Liksom hjärnan är enbart nervtrådar och nervimpulser. Vad är då själens vilja? Vet inte. Vet bara att det är den man ska hitta för det är i den som (i brist på bättre ord) Ödet finns. Det är i själen man ska leta om man ska finna sin rätta plats i livet.
Kommentarer
Trackback
