Det är tanken som räknas
Trevligt med helg! Det behövs. Är lite trött på att hitta på nya ursäkter till alla lärare om varför jag inte skrivit klart uppsatsen i just DERAS ämne. Det här med "Jag hade en matteinternal att skriva den här veckan" fungerar absolut inte, deras ämne är ju det viktigaste så man kan inte säga att man faktiskt prioriterat annat skolarbete fast det är det man har.
Väldigt mycket skola i den här bloggen just nu, men det är det jag gör och därför det som jag vill skriva om. Vid varje inlägga början tänker jag att "idag ska jag inte skriva om skolan" men det blir så i alla fall. Det bara kommer. (Ja, kanske borde jag börja skriva en disposition över alla inlägg, det är ju det som lärarna tjatar på oss att göra just så att vi inte ska spåra ut i något annat som vi inte tänkte skriva om. Men, vem skriver egentligen disposition över blogginlgg? Nej tack, jag vill att mina tankar ska skrivas då de kommer, jag vill inte tänka på HUR jag skriver. Det gör jag i skolan. Här ska tankar bara flyta in i ord som bildar meningar, helt på eget bevåg. Annars kommer jag snart inte finna det rogivande att blogga, så som jag tycker nu).
Som sagt, härligt med helg. Jag ska stanna i E-tuna och PLUGGA! Men visst, lite annat ska jag väl ändå hinna med. Som att Linnea om exakt 7 minuter ska titta in genom min dörr och vi ska laga oss en trevlig middag och imorgon ska jag på fest hos Hanna i Västerås. Det ser jag fram emot! Det är alltid spännande med nya människor, jag får sådana adrenalinkickar av sådant. För ofta - jobbigt. Nya människor ska man stöta in i lagom mycket och nu var det ett tag sedan, så nu passar det jättebra.
Jag känner mig som en äkta B-kändis i skolan just nu. Lite småkul ibland men oftast jobbigt. Skolledningen med rektorn är ju "superstars" medan vi elevrådare är bara på B-plats än så länge. Jag kan verkligen inte röra mig från ett hus till ett annat utan att stöta ihop med an massa folk som jag ska heja på. När man är elevrådsstyrelsemedlem så är ju meningen att man ska veta vilka som är elevrådsrepresentanter eller inte, men de är faktiskt hundra stycken! Hur ska jag kunna känna igen dem? Min lösning har blivit att jag ler lite uppfodrande mot alla jag möter och ler de tillbaka och hejar så hejar jag tillbaka. Det fungerar faktiskt ganska bra, men som sagt, det är verkligen hela tiden som jag måste vara observant på att folk kan heja på mig.
Okej, ja jag vet att jag låter löjlig, att jag borde bara tycka att det är kul att folk vet vem jag är och vad jag gör och så, och det tycker jag. I teorin. Jag är stolt över att vi i elevrådsstyrelsen lyckats med att marknadsföra oss så bra. Däremot är det jobbigt de dagar man känner sig lite låg, stressad eller har lust att göra något konstigt. Eftersom jag är en levande reklampelare så betyder det att jag hela tiden måste vara något att visa upp. Något som inger förtroende och respekt och visar engagemang. Låga dagar kan detta vara jobbigt, att hela tiden le mot alla, att inte få springa över skolgården om jag är sen till en lektion för att detta beteende kan anses märkligt, att inte kunna sätta på mig vad som helst för att jag måste vara en respektabel reklampelare. Det tär faktiskt ibland.
Dock är det ett perfekt träningstillfälle för resten av mitt liv, om jag når dit jag vill. Blir jag det jag vill, blir jag politiker, så är jag en reklampelare för mitt parti och mina åsikter varje minut. Det kommer till och med bli en nivå värre, då jag nu när jag är hemma är "anonym", men blir jag politiker så kommer jag aldrig, ALDRIG förutom vissa sekunder i mitt eget hus vara något annat än en reklampelare. Man förväntar sig av politiker att de har högre moral än andra och att de verkligen lever som de lär - annars är de ute. Titta bara på alla politikerna som haft barnflickor svart. Vad gör de nu? Inte är de politiker i alla fall. Fullständig hängivelse till sitt arbete. Fullständig reklampelare.
Så jag ska inte klaga ännu. Och visst överdriver jag kanske lite mitt ansvar som elevrådare, men när jag gör någonting så vill jag göra det riktigt. Precis som mitt politikerjobb. Det är därför jag måste redan nu börja. Inga olagligheter, inga konstigheter, inga fortkörningsböter, inga betalningsanmärkelser. Allt måste vara prickfritt. Allt måste vara perfekt. Sedan kanske jag inte blir politiker imorgon, eller ens inom de närmsta 20 åren, men det spelar ingen roll. Den dagen jag tar ansvar över att framföra ett partis åsikter ska mitt förflutna vara felfritt. Det är så jag vill att det ska vara och det är därför jag ska se till att det blir så. Viljan hjälper mig hitta rätt.
Ja, detta hade jag ju ingen aning om att jag kände för att blogga om, men plötsligt kom det ur mig. Ingen struktur, ingen ordning, men det gör inget. Här kan man verkligen använda det gamla cliche-artade uttrycket: Det är tanken som räknas.
Väldigt mycket skola i den här bloggen just nu, men det är det jag gör och därför det som jag vill skriva om. Vid varje inlägga början tänker jag att "idag ska jag inte skriva om skolan" men det blir så i alla fall. Det bara kommer. (Ja, kanske borde jag börja skriva en disposition över alla inlägg, det är ju det som lärarna tjatar på oss att göra just så att vi inte ska spåra ut i något annat som vi inte tänkte skriva om. Men, vem skriver egentligen disposition över blogginlgg? Nej tack, jag vill att mina tankar ska skrivas då de kommer, jag vill inte tänka på HUR jag skriver. Det gör jag i skolan. Här ska tankar bara flyta in i ord som bildar meningar, helt på eget bevåg. Annars kommer jag snart inte finna det rogivande att blogga, så som jag tycker nu).
Som sagt, härligt med helg. Jag ska stanna i E-tuna och PLUGGA! Men visst, lite annat ska jag väl ändå hinna med. Som att Linnea om exakt 7 minuter ska titta in genom min dörr och vi ska laga oss en trevlig middag och imorgon ska jag på fest hos Hanna i Västerås. Det ser jag fram emot! Det är alltid spännande med nya människor, jag får sådana adrenalinkickar av sådant. För ofta - jobbigt. Nya människor ska man stöta in i lagom mycket och nu var det ett tag sedan, så nu passar det jättebra.
Jag känner mig som en äkta B-kändis i skolan just nu. Lite småkul ibland men oftast jobbigt. Skolledningen med rektorn är ju "superstars" medan vi elevrådare är bara på B-plats än så länge. Jag kan verkligen inte röra mig från ett hus till ett annat utan att stöta ihop med an massa folk som jag ska heja på. När man är elevrådsstyrelsemedlem så är ju meningen att man ska veta vilka som är elevrådsrepresentanter eller inte, men de är faktiskt hundra stycken! Hur ska jag kunna känna igen dem? Min lösning har blivit att jag ler lite uppfodrande mot alla jag möter och ler de tillbaka och hejar så hejar jag tillbaka. Det fungerar faktiskt ganska bra, men som sagt, det är verkligen hela tiden som jag måste vara observant på att folk kan heja på mig.
Okej, ja jag vet att jag låter löjlig, att jag borde bara tycka att det är kul att folk vet vem jag är och vad jag gör och så, och det tycker jag. I teorin. Jag är stolt över att vi i elevrådsstyrelsen lyckats med att marknadsföra oss så bra. Däremot är det jobbigt de dagar man känner sig lite låg, stressad eller har lust att göra något konstigt. Eftersom jag är en levande reklampelare så betyder det att jag hela tiden måste vara något att visa upp. Något som inger förtroende och respekt och visar engagemang. Låga dagar kan detta vara jobbigt, att hela tiden le mot alla, att inte få springa över skolgården om jag är sen till en lektion för att detta beteende kan anses märkligt, att inte kunna sätta på mig vad som helst för att jag måste vara en respektabel reklampelare. Det tär faktiskt ibland.
Dock är det ett perfekt träningstillfälle för resten av mitt liv, om jag når dit jag vill. Blir jag det jag vill, blir jag politiker, så är jag en reklampelare för mitt parti och mina åsikter varje minut. Det kommer till och med bli en nivå värre, då jag nu när jag är hemma är "anonym", men blir jag politiker så kommer jag aldrig, ALDRIG förutom vissa sekunder i mitt eget hus vara något annat än en reklampelare. Man förväntar sig av politiker att de har högre moral än andra och att de verkligen lever som de lär - annars är de ute. Titta bara på alla politikerna som haft barnflickor svart. Vad gör de nu? Inte är de politiker i alla fall. Fullständig hängivelse till sitt arbete. Fullständig reklampelare.
Så jag ska inte klaga ännu. Och visst överdriver jag kanske lite mitt ansvar som elevrådare, men när jag gör någonting så vill jag göra det riktigt. Precis som mitt politikerjobb. Det är därför jag måste redan nu börja. Inga olagligheter, inga konstigheter, inga fortkörningsböter, inga betalningsanmärkelser. Allt måste vara prickfritt. Allt måste vara perfekt. Sedan kanske jag inte blir politiker imorgon, eller ens inom de närmsta 20 åren, men det spelar ingen roll. Den dagen jag tar ansvar över att framföra ett partis åsikter ska mitt förflutna vara felfritt. Det är så jag vill att det ska vara och det är därför jag ska se till att det blir så. Viljan hjälper mig hitta rätt.
Ja, detta hade jag ju ingen aning om att jag kände för att blogga om, men plötsligt kom det ur mig. Ingen struktur, ingen ordning, men det gör inget. Här kan man verkligen använda det gamla cliche-artade uttrycket: Det är tanken som räknas.
Kommentarer
Trackback
