So long!
Nu är det dags att packa färdigt det sista och sedan krypa till kojs. Det blir en intensiv dag i morgon!
Jag har en känsla av att mina blogginlägg kommer att stanna av ett tag framöver, men det kan hända att far o jag slinker in på något internetcafé som vi brukar för att lägga ut något inlägg på våra bloggar och andra internetsidor. Våra semestrar går ofta ut på att hitta internetcaféer och det varju lätt i Montenegro, där det var massor av sådana ställen efter hela strandkanten men värre var på kryssningen i Februari då vi var i en ny stad varje dag. Men vi redde oss tillslut där också! Vi råkade hitta det enda vi inte ville ha - ett svenskt internetcafé. På Lanzarote tror jag att vi var. Där sålde de semlor, lösgodis och annat svenskt, ägarna var svenskar och det fanns åäö på tangentbordet. Det kändes faktiskt lite fel när man bara var där i en vecka men bor man under en längre tid utomlands så är ju sådana ställen trevliga ifall man får hemlängtan...
Ja, nu blir det en paus. Men vi får se, man vet aldrig vad man kan hitta i Italien. Kanske finns det även ett internetcafé där. Som sluthälsning får ni en av mina favoritbilder på mig själv som min söta klasskompis Amanda tog då vi var på klassmys i Rothofsparken:
Jag har en känsla av att mina blogginlägg kommer att stanna av ett tag framöver, men det kan hända att far o jag slinker in på något internetcafé som vi brukar för att lägga ut något inlägg på våra bloggar och andra internetsidor. Våra semestrar går ofta ut på att hitta internetcaféer och det varju lätt i Montenegro, där det var massor av sådana ställen efter hela strandkanten men värre var på kryssningen i Februari då vi var i en ny stad varje dag. Men vi redde oss tillslut där också! Vi råkade hitta det enda vi inte ville ha - ett svenskt internetcafé. På Lanzarote tror jag att vi var. Där sålde de semlor, lösgodis och annat svenskt, ägarna var svenskar och det fanns åäö på tangentbordet. Det kändes faktiskt lite fel när man bara var där i en vecka men bor man under en längre tid utomlands så är ju sådana ställen trevliga ifall man får hemlängtan...
Ja, nu blir det en paus. Men vi får se, man vet aldrig vad man kan hitta i Italien. Kanske finns det även ett internetcafé där. Som sluthälsning får ni en av mina favoritbilder på mig själv som min söta klasskompis Amanda tog då vi var på klassmys i Rothofsparken:
Packningsreflektioner
Idag är det STORA packningsdagen! Få människor har nog packat så mycket i sitt LIV som jag nu ska göra på EN DAG!. Nja, kanske en liten överdrift men jag ska verkligen packa mycket. Först å främst så är det dags att kalla den svenska sommaren över för den här gången och packa alla mina saker som ska till Eskilstuna. Nu står skolan inför dörren! Det känns som den redan börjat då jag redan är där i tankarna. Så hela mitt bohag ska i kartonger och väskor och allt som det går att bära någonting i och det är faktiskt inte lite bohag det. Efter att detta är färdigpackat, ja då är det bara att packa alla snygga sommarkläder som jag äger och har, för efter att vi varit till Eskilstuna och lämnat mitt bohag så ska vi flyga till Italien! Massor av kläder och förstås, massor av skor ska med (eftersom jag får skoskav av ALLA mina skor så måste många med, så att jag kan byta emellan dem när det börjar göra ont...). Så när jag är klar är hela mitt liv i en resväska!
Imorgon kommer sommarlovet att vara slut för mig. I alla fall som jag räknar. Sommarlov är dagarna emellan då man är hemma i Leksand. Detta är Sommaren. Det andra kan vara sommardagar, men det är inte Sommaren. Det är stor skillnad. Kanske är det sommarväder de fyra dagarna efter Italienresan som jag kommer tillbringa i E-tuna, men på de dagarna ska jag ju installera mig för en ny termin. Det är inte Sommar. Det kanske är fint väder, men det är inte Sommar. Så det så. Och naturligtvis så känns det lite vemodigt, sådär som det alltid gör för mig när någonting slutar och någonting nytt börjar. Jag har funderat på det och tror att det är kopplat till min förmåga att skriva utvärderingar som lärare alltid klappat i händerna för. Jag ÄR duktig på att vända huvudet bakåt och kolla, vad har jag gjort? Vad gjorde jag bra? Vad gjorde jag mindre bra som jag aldrig mer ska göra om? Har jag lärt mig någonting av detta? Har jag fått någon ny insikt? Vad kommer jag att minnas detta som? Osv. Jag kanske verkar vara ett mullrande tåg ibland, men jag är inte den som flänger genom livet och olika insikten med en sådan fart att jag glömmer att lära mig någonting utav det. Jag tänker alltid tillbaka, funderar, utvärderar mina steg. Reflekterar. Därför blir jag vemodig! Därför att på grund av mina personliga utvärderingar så vet jag mycket väl vad jag lämnar bakom mig, för alltid. Jag vet vad det har gett mig och jag vet vad jag aldrig kommer att få igen. Jag har sett många andra människor som inte lägger någon vikt vid att lära sig någon av sitt eget förflutna och sådant tycker jag är jättetråkigt för dessa människor kommer alltid att göra samma misstag två gånger. Man ska utvärdera allt. Från enstaka lektioner till hela år. Allt. Det är då man vet hur man bäst ska ta med sig lärdomen av detta in i nästa steg.
Imorgon kommer sommarlovet att vara slut för mig. I alla fall som jag räknar. Sommarlov är dagarna emellan då man är hemma i Leksand. Detta är Sommaren. Det andra kan vara sommardagar, men det är inte Sommaren. Det är stor skillnad. Kanske är det sommarväder de fyra dagarna efter Italienresan som jag kommer tillbringa i E-tuna, men på de dagarna ska jag ju installera mig för en ny termin. Det är inte Sommar. Det kanske är fint väder, men det är inte Sommar. Så det så. Och naturligtvis så känns det lite vemodigt, sådär som det alltid gör för mig när någonting slutar och någonting nytt börjar. Jag har funderat på det och tror att det är kopplat till min förmåga att skriva utvärderingar som lärare alltid klappat i händerna för. Jag ÄR duktig på att vända huvudet bakåt och kolla, vad har jag gjort? Vad gjorde jag bra? Vad gjorde jag mindre bra som jag aldrig mer ska göra om? Har jag lärt mig någonting av detta? Har jag fått någon ny insikt? Vad kommer jag att minnas detta som? Osv. Jag kanske verkar vara ett mullrande tåg ibland, men jag är inte den som flänger genom livet och olika insikten med en sådan fart att jag glömmer att lära mig någonting utav det. Jag tänker alltid tillbaka, funderar, utvärderar mina steg. Reflekterar. Därför blir jag vemodig! Därför att på grund av mina personliga utvärderingar så vet jag mycket väl vad jag lämnar bakom mig, för alltid. Jag vet vad det har gett mig och jag vet vad jag aldrig kommer att få igen. Jag har sett många andra människor som inte lägger någon vikt vid att lära sig någon av sitt eget förflutna och sådant tycker jag är jättetråkigt för dessa människor kommer alltid att göra samma misstag två gånger. Man ska utvärdera allt. Från enstaka lektioner till hela år. Allt. Det är då man vet hur man bäst ska ta med sig lärdomen av detta in i nästa steg.
Badtur i sommarens hetta
Igår var jag o mina underbara kompisar Helena och Stella på badtur. Längs med Dalälven som rinner genom Leksand finns det ställen där man kan klättra ner till älvkanten och hitta jättefin sandstrand UTAN turister. Detta gjorde vi och där låg vi och läste, stekte och (försökte) bada. Vattnet var verkligen iskallt! Och det säger jag, som badar överallt i alla temperaturer. Det brukar ju bli varmare efter en stund då man plaskat runt lite, men inte den här gången. Hur mycket vi än plaskade i det långgrunda vattnet som gick till låren så var det fortfarande alldeles för kallt. Så vi stekte istället. Och fikade och åt frukt och läste böcker och pratade och myste. Jag fick faktiskt jättemycket färg, vilket var trevligt. Det behövs på min bleka kropp. Har inte hunnit sola alls iår! Får väl ta igen det i Italien som hägrar i horisonten. Två dagar! Sedan är jag byebye med Sverige för ett tag.
Bilder på vår badtur (får man kalla det badtur fast vi knappt badade? Solbada?) kommer nog senare, då Helena fått ur bilderna ur sin mobil för alla tre glömde kameran. *Suck*.
Bilder på vår badtur (får man kalla det badtur fast vi knappt badade? Solbada?) kommer nog senare, då Helena fått ur bilderna ur sin mobil för alla tre glömde kameran. *Suck*.
Turister är alltid turister
Nu är jag ensam hemma i Leksand i tre dagar! Jätteskönt. Precis vad jag behöver. Jag pysslar om mig själv och trivs i mitt eget sällskap. Någonstans inom mig bor en ensamvarg. Dock längtar jag till fredag nu! Det är då som jag och familjen ska sätta oss på ett flygplan till Italien! Det ska bli riktigt härligt att komma till värmen. Jag trodde för någon vecka sedan att det var mig det var fel på då mina vänner från andra ställen i Sverige pratade om att det är så fint väder den här sommaren men jag såg ingenting sådant alls. Tack och lov fick jag svar från regionaltidningen att jag inte är helt ute och cyklar, det har varit otroligt dåligt väder i Dalarna iår (fast det hindrar inte alla turister ifrån att översvämma oss). Dock har de två senaste veckorna varit varma och sköna så det har varit trevligt!
Det är ganska intressant hur många som verkligen vill komma upp till Dalarna under sommaren. Roligt ibland, men också irriterande. Turisten är ett folkslag för sig. Alla förvandlas till turister då de reser någonstans och då börjar man genast följa ett rutmönster som alla turister omedvetet följer. Det är intressant att så fort jag kommer in i en mataffär i Leksand så vet jag på en gång vem som är turist och vem som bor här. Det märks i hela deras uppsyn (och i turisternas sätt att ALLTID blockera vägen så att man inte kommer fram för att de är allt för upptagna med att titta på något intressant de hittat, vilket kan vara allt från ett paket mjöl till en lampa i taket). Det som är mest spännande tycker jag är att det inte bara är svenskar som åker till Dalarna under sommaren utan vi får även mängder av andra nationaliteter. Förra gången jag var inne på Hemköp hörde jag inte en enda förutom kassörskan som pratade svenska, däremot hörde jag kinesiska, japanska, tyska, engelska och franska. I samma butik under loppet av fem minuter! Leksand helt klart ett internationellt ställe på sommaren. Trevligt, fast jobbigt.
Träningslycka
Nu är det verkligen sommar! Det känns verkligen sommar nu, i hela kroppen. Jag har inte insett det tidigare utan insikten kom för några dagar sedan och är här för att stanna.
Igår tog jag min första joggingtur efter ett uppehål på ett par veckor då jag varit sjuk. Helt otroligt att jag inte legat av mig! Musklerna var i topptrim och jisses vad jag sprang... Hur långt som helst. Riktigt trevligt! Det finns jättefina spår att springa på här omkring, bara man letar lite. De finns, det är bara ingen som använder dem, vilket är jättetrevligt för min del. När jag tränar vill jag vara helt ensam, jag vill inte se en levande själ. (Det är därför som jag mår så dåligt av Friskis-passen som folk envisas med att släpa med mig på).
Dock räckre ju inte den här träningen. Mina föräldrar ska åka bort i ett par dagar nu, så jag och far kände att vi måste passa på och spela tennis innan, det kommer dröja över tre veckor innan vi kan spela igen. Därför åkte vi iväg till tennisbanan klockan 9 för att hinna spela innan det blev för varmt. Dock hjälpte inte detta, det var stekhett! Men vi spelade på ändå, glada i hågen. Det var kanske inte det smartaste att köra ett tufft tennispass enbart 11 timmar efter ett stenhårt löppass, men ska det vá så ska det. Just nu är benen ganska mosiga.
Så nu sitter vi här i källaren till vårt hus, min far och jag. Jag har flyttat ner min arbetsplats hit då det är jättesvalt och skönt. Medan jag sitter och skriver detta så sitter pappa vid sin dator bredvid mig och lägger ut en bild från vår tennismatch på hans blogg. Sådan fader sådan dotter, eller hur? Det kanske blir en bild till er också senare.
Nu ska jag sätta igång med dagens skolarbete. Just nu skriver jag om synen på borgerligheten i Madame Bovary och Terese Raquin. Riktigt roligt!
Igår tog jag min första joggingtur efter ett uppehål på ett par veckor då jag varit sjuk. Helt otroligt att jag inte legat av mig! Musklerna var i topptrim och jisses vad jag sprang... Hur långt som helst. Riktigt trevligt! Det finns jättefina spår att springa på här omkring, bara man letar lite. De finns, det är bara ingen som använder dem, vilket är jättetrevligt för min del. När jag tränar vill jag vara helt ensam, jag vill inte se en levande själ. (Det är därför som jag mår så dåligt av Friskis-passen som folk envisas med att släpa med mig på).
Dock räckre ju inte den här träningen. Mina föräldrar ska åka bort i ett par dagar nu, så jag och far kände att vi måste passa på och spela tennis innan, det kommer dröja över tre veckor innan vi kan spela igen. Därför åkte vi iväg till tennisbanan klockan 9 för att hinna spela innan det blev för varmt. Dock hjälpte inte detta, det var stekhett! Men vi spelade på ändå, glada i hågen. Det var kanske inte det smartaste att köra ett tufft tennispass enbart 11 timmar efter ett stenhårt löppass, men ska det vá så ska det. Just nu är benen ganska mosiga.
Så nu sitter vi här i källaren till vårt hus, min far och jag. Jag har flyttat ner min arbetsplats hit då det är jättesvalt och skönt. Medan jag sitter och skriver detta så sitter pappa vid sin dator bredvid mig och lägger ut en bild från vår tennismatch på hans blogg. Sådan fader sådan dotter, eller hur? Det kanske blir en bild till er också senare.
Nu ska jag sätta igång med dagens skolarbete. Just nu skriver jag om synen på borgerligheten i Madame Bovary och Terese Raquin. Riktigt roligt!
Det är ömkligt på gammelfronten
Jag har varit i Värmland i två dagar och hälsat på släkten. Vad ska man säga om det? Kanske inte det mest roliga besöksmålet jag hade kunnat tänka mig. "Släkten" är allihopa 70-80 år, de flesta yngre har inget intresse av att träffas. Så vi har barnpassat gamlingar, i alla fall känns det så. Egentligen brukar jag inte ha något emot äldre men alla här börjar bli så gaggiga att det inte går att prata alls med dem. Och när det blir så gamla så blir de också väldigt internfokuserade. Alla var väldigt duktiga på att tala om var de hade ont och i precis vilka rörelser som det var värst, och så vidare. Inte en enda frågade hur jag mådde. Alla upptagna med sitt jämmer.
Jag och min mor har klippt gräsmattor, kört trimmer, ansat rosor, dammsugit, storhandlat, diskat, strukit, bytt gardiner och mycket mycket mer under dessa två dagar och nu efteråt är jag helt slut. Inte direkt vad jag behövde! Mina axlar är totaltrasiga. (Och hur mår ni då? Så att inte bara jag ömklar mig utan är artig och frågar tillbaka). Det man får trösta sig med är att de blev glada för att vi kom och för hjälpen, men det känns ändå tungt då jag ska sitta och ha väldigt ont efteråt.
Vi var också till en restaurang och åt lunch. Tillsammans var vi 6 personer, det var jag och mamma, en 81-åring som går själv, en 87-årig rullatorgående, en 74-årig rullatorgående och en i rullstol. Gissa om vi hade fullt upp? Och dessutom var det självservering på restaurangen, så jag och mamma fick agera servitriser. *suck*. Vilka dagar. Nu är i alla fall det över. Nu kan jag dra en suck av lättnad då det är åtminstonde ett år innan jag behöver göra om det. (Fast de vill ju så klart att vi ska komma oftare).
Nu har även jag fått gräma mig lite så nu känns det bättre.
Möte med en Humla. (Mjölumba på gammeldags Dalmål). Foto: Nina Lindvall
Jag och min mor har klippt gräsmattor, kört trimmer, ansat rosor, dammsugit, storhandlat, diskat, strukit, bytt gardiner och mycket mycket mer under dessa två dagar och nu efteråt är jag helt slut. Inte direkt vad jag behövde! Mina axlar är totaltrasiga. (Och hur mår ni då? Så att inte bara jag ömklar mig utan är artig och frågar tillbaka). Det man får trösta sig med är att de blev glada för att vi kom och för hjälpen, men det känns ändå tungt då jag ska sitta och ha väldigt ont efteråt.
Vi var också till en restaurang och åt lunch. Tillsammans var vi 6 personer, det var jag och mamma, en 81-åring som går själv, en 87-årig rullatorgående, en 74-årig rullatorgående och en i rullstol. Gissa om vi hade fullt upp? Och dessutom var det självservering på restaurangen, så jag och mamma fick agera servitriser. *suck*. Vilka dagar. Nu är i alla fall det över. Nu kan jag dra en suck av lättnad då det är åtminstonde ett år innan jag behöver göra om det. (Fast de vill ju så klart att vi ska komma oftare).
Nu har även jag fått gräma mig lite så nu känns det bättre.
Möte med en Humla. (Mjölumba på gammeldags Dalmål). Foto: Nina Lindvall
Mina Drömmars Universitet
Ja, jag vet. Det har gått förfärligt lång tid och jag har ännu inte berättat särskilt mycket om mitt och Stellas Londonäventyr. Därför har jag bestämt mig för att strunta i de långa berättelserna och istället köra lite fotografier bara. Dessa kommer ut lite titt som tätt under ett par dagar.
Men, det var ju faktiskt en specifik sak vi gjorde som jag känner att jag måste berätta lite mer om. Det är nämligen så att vi, mitt i myllret av gator i Londons innersta kvarter letade oss fram till våra drömmars universitet - London School of Economics and Political Science.
Vi letade oss upp för gatan som vi visste att skolan skulle ligga på och hittade tillslut fram, men det var inte så lätt att veta! Skolan är inte ett hus utan är utspritt i flera olika hus i samma kvarter. När vi kom fram till vad som verkade vara huvudentrén stod vi ett bra tag utanför dörren och tittade på alla studenter som gick in och ut igenom dörrarna eller stod och pratade ute på "gården" mellan husen. TIll slut, efter att länge ha argumenterat om vi verkligen trodde att det var helt okej att utan ett vettigt ärende gå rätt in i ett universitet (särklilt i England med alla vakter kring alla skolor) tog vi mod till och och gick in genom de massiva och välputsade glasdörrarna. Väl därinne såg vi att det inte alls var huvudingången, men det var ändå en receptionsdick där. Vi gick fram dit lite tveksamt och såg väl ganska små och ganska bortkomna ut, kan jag tänka mig. Dock blev vi lugnade på en gång - mannen som satt i disken lyste upp som en sol när han fick syn på oss och sa att han tyckte att vi såg ut som tjejerna i ABBA (Han pekade på mig och sa till sin kompanjon att jag såg precis ut som den blonda av ABBA-tjejerna. "Tja, hon var väl blond hon med" tyckte kompanjonen och ryckte på axlarna. Tydligen var han inte alls lika intresserad av liknelsen. Då vi talade om att vi var från Sverige blev han ännu mer förtjust och när vi då framlade vårt ärende om att vi gärna ville gå runt och titta lite på lokalerna svarade han "Girls, you can go wherever you want. Tell them Bob the security guard has said that". Så lyckliga trallade vi in i detta virrvarr av korridorer och dörrar in och ut mellan husen.
Lokalerna var helt otroliga! Stora, vita luftiga "korridorer" som riktigt lyste av viktighet. Det blev ju inte mindre värdigt av att när vi kom till stora entrén såg vi stora porträtt av alla nobelpristagare som antingen gått på skolan eller undervisat här. Tänk att få gå på en sådan skola med den atmosfären...! Sedan var det en annan känsla i luften också, som likaså den var helt fantastisk och det var känslan av internationalitet och öppensinnighet. Skolan är känd för sin internationella profil och det märks verkligen när man stiger in genom dörrarna där - eller bara ser ett gäng med elever. Alla möjliga kulturer blandas för att sedan prata om världsproblemen, konfkiktdrabbade områden, olika politiska inriktningar och allting annat som har med hur man ska kunna leva tillsammans på denna jord att göra. Tänk vilken miljö att utvecklas i! Det blir ju inte sämre av att skolan har sitt eget lilla "parlament" som är vida respekterat i många kretsar där man träffas, delar upp sin i politiska grupper och debatterar ämnen som man diskuterat i klassrummet eller som är på nyheterna just nu. Att få öva på ett sådant ställe gör chanserna verkligen stora för att man ska vara förberedd på det politiska arbetslivet.
Som sagt. Jag är överförtjust. Men då måste jag också arbeta för det. Det är ett enda IB-poängs skillnad mellan intagningen på Cambridge och på LSE så det är otroligt tufft. Men jag måste klara det. Jag har ju potentialen och jag har viljan.
När Winston Churchill fick frågan vad som drivit honom till att bli Englands premiärminister under en så viktig tid som Andra Världskriget svarade han "ambition".
Är det ett ord som folk brukar använda om mig så är det ambitiös. Det är bara att hoppas på att min ambition inte är så långt ifrån Churchills, för då är London School of Economics inte så långt borta.
Men, det var ju faktiskt en specifik sak vi gjorde som jag känner att jag måste berätta lite mer om. Det är nämligen så att vi, mitt i myllret av gator i Londons innersta kvarter letade oss fram till våra drömmars universitet - London School of Economics and Political Science.
Vi letade oss upp för gatan som vi visste att skolan skulle ligga på och hittade tillslut fram, men det var inte så lätt att veta! Skolan är inte ett hus utan är utspritt i flera olika hus i samma kvarter. När vi kom fram till vad som verkade vara huvudentrén stod vi ett bra tag utanför dörren och tittade på alla studenter som gick in och ut igenom dörrarna eller stod och pratade ute på "gården" mellan husen. TIll slut, efter att länge ha argumenterat om vi verkligen trodde att det var helt okej att utan ett vettigt ärende gå rätt in i ett universitet (särklilt i England med alla vakter kring alla skolor) tog vi mod till och och gick in genom de massiva och välputsade glasdörrarna. Väl därinne såg vi att det inte alls var huvudingången, men det var ändå en receptionsdick där. Vi gick fram dit lite tveksamt och såg väl ganska små och ganska bortkomna ut, kan jag tänka mig. Dock blev vi lugnade på en gång - mannen som satt i disken lyste upp som en sol när han fick syn på oss och sa att han tyckte att vi såg ut som tjejerna i ABBA (Han pekade på mig och sa till sin kompanjon att jag såg precis ut som den blonda av ABBA-tjejerna. "Tja, hon var väl blond hon med" tyckte kompanjonen och ryckte på axlarna. Tydligen var han inte alls lika intresserad av liknelsen. Då vi talade om att vi var från Sverige blev han ännu mer förtjust och när vi då framlade vårt ärende om att vi gärna ville gå runt och titta lite på lokalerna svarade han "Girls, you can go wherever you want. Tell them Bob the security guard has said that". Så lyckliga trallade vi in i detta virrvarr av korridorer och dörrar in och ut mellan husen.
Lokalerna var helt otroliga! Stora, vita luftiga "korridorer" som riktigt lyste av viktighet. Det blev ju inte mindre värdigt av att när vi kom till stora entrén såg vi stora porträtt av alla nobelpristagare som antingen gått på skolan eller undervisat här. Tänk att få gå på en sådan skola med den atmosfären...! Sedan var det en annan känsla i luften också, som likaså den var helt fantastisk och det var känslan av internationalitet och öppensinnighet. Skolan är känd för sin internationella profil och det märks verkligen när man stiger in genom dörrarna där - eller bara ser ett gäng med elever. Alla möjliga kulturer blandas för att sedan prata om världsproblemen, konfkiktdrabbade områden, olika politiska inriktningar och allting annat som har med hur man ska kunna leva tillsammans på denna jord att göra. Tänk vilken miljö att utvecklas i! Det blir ju inte sämre av att skolan har sitt eget lilla "parlament" som är vida respekterat i många kretsar där man träffas, delar upp sin i politiska grupper och debatterar ämnen som man diskuterat i klassrummet eller som är på nyheterna just nu. Att få öva på ett sådant ställe gör chanserna verkligen stora för att man ska vara förberedd på det politiska arbetslivet.
Som sagt. Jag är överförtjust. Men då måste jag också arbeta för det. Det är ett enda IB-poängs skillnad mellan intagningen på Cambridge och på LSE så det är otroligt tufft. Men jag måste klara det. Jag har ju potentialen och jag har viljan.
När Winston Churchill fick frågan vad som drivit honom till att bli Englands premiärminister under en så viktig tid som Andra Världskriget svarade han "ambition".
Är det ett ord som folk brukar använda om mig så är det ambitiös. Det är bara att hoppas på att min ambition inte är så långt ifrån Churchills, för då är London School of Economics inte så långt borta.
Uppsatsdag!
Nu har jag kommit hem från Camilla, ätit middag och sovit en stund, så nu är allting som det ska igen! Det var intensivt idag, i 6 timmar satt vi och spånade idéer och gjorde en webbenkät som blev riktigt tjusig. Känns bra! Camilla är perfekt hjälp, hon låter mig prata och använder sedan mina idéer så att uppsatsen verkligen blir min. Det hon hjälper mig mest är att göra min research och min uppsats så vetenskaplig som det bara går. Med andra ord så lär hon mig metoder för enkätundersökning och Cultural Studies-uppsatser. Innehållet, det är mitt eget.
Nu ska jag läsa en bit i Vägen till Klockrike av Harry Martinson innan en film börjar klockan nio. Det tror jag att jag kan vara värd efter denna dag.
Vad katten, det blir en till blombild:
Har ni någon favorit av mina blomfoton?
Nu ska jag läsa en bit i Vägen till Klockrike av Harry Martinson innan en film börjar klockan nio. Det tror jag att jag kan vara värd efter denna dag.
Vad katten, det blir en till blombild:
Har ni någon favorit av mina blomfoton?
Sommarmys o blomfotografier
Idag tittar solen äntligen fram lite ordentligt! Fast varmt är det inte, jag går just nu omkring och fryser men vägrar ändå sätta på mig jeans istället för mina nuvarande trekvarts-/piratbyxor. Är det sommar så är det!
Snart ska jag cykla iväg till min systers lilla stuga och där ska vi fortsätta vår diskussion angående min Extended Essay. Det ska bli mysigt! Det är trevligt med Camilla, ju äldre vi båda blir desto mer inser vi båda att vi liknar varandra på pricken. Därför är det trevligt att ha henne. Hon förstår sig på mig och jag på henne.
Det har blivit lite många blomfotografier nu på sistonde, men jag tycker faktiskt att det är roligt att fota blommor! För mig är det mycket mer givande med ett fotografi än en målad bild. Jag uppskattar den konsten mer! Även om bilden bara föreställer en blomma, det spelar ingen roll. Ett fotografi är en lek med verkligheten, hur man kan lura ögat att verkligen ser ut. Man har fasta ramar att gå på, men kan ändå få till det mest konstnärliga bilder - om man är duktig på det. Jag är fortfarande i träningsstadiet, men det är roligt i alla fall.
Snart ska jag cykla iväg till min systers lilla stuga och där ska vi fortsätta vår diskussion angående min Extended Essay. Det ska bli mysigt! Det är trevligt med Camilla, ju äldre vi båda blir desto mer inser vi båda att vi liknar varandra på pricken. Därför är det trevligt att ha henne. Hon förstår sig på mig och jag på henne.
Det har blivit lite många blomfotografier nu på sistonde, men jag tycker faktiskt att det är roligt att fota blommor! För mig är det mycket mer givande med ett fotografi än en målad bild. Jag uppskattar den konsten mer! Även om bilden bara föreställer en blomma, det spelar ingen roll. Ett fotografi är en lek med verkligheten, hur man kan lura ögat att verkligen ser ut. Man har fasta ramar att gå på, men kan ändå få till det mest konstnärliga bilder - om man är duktig på det. Jag är fortfarande i träningsstadiet, men det är roligt i alla fall.
Medmänniska till medmänniska
Ja, jag erkänner väl.
Jag läser Blondinbellas blogg ibland.
Jag vet att det är hemskt. Att det inte är "politiskt korrekt". Att jag då automatiskt hamnar i gruppen av blåsta fjortisar som inte har ett eget liv utan måste leva igenom andras.
Men jag tycker faktiskt att det är rätt trevligt.
Därför, har det faktiskt kännts lite jobbigt hela dagen. Igår läste jag om det övergrepp som hon var utsatt för i Italien för några dagar sedan. Det är klart att jag fördömer vissa bitar av hennes livsstil, att jag inte tycker att det är okej att de drar iväg med en massa italienare de inte känner till nattklubbar där både det ena och det andra händer.
Men, trots att vi kan fördöma mycket i hennes livsstil så känns det ändå som det är en vän till mig som kommit till stor skada. Jag är otroligt ledsen för hennes skull. Trots att jag inte tycker om alla bitar av hennes personlighet. Trots att hon var dumdristig. Men hon är ändå en människa, en medmänniska som råkat ut för något förfärligt.
Så faktiskt, har jag tänkt mycket på det idag. Varit ledsen för hennes skull.
En medmänniska till en annan medmänniska, som också lever här på jorden.
Jag läser Blondinbellas blogg ibland.
Jag vet att det är hemskt. Att det inte är "politiskt korrekt". Att jag då automatiskt hamnar i gruppen av blåsta fjortisar som inte har ett eget liv utan måste leva igenom andras.
Men jag tycker faktiskt att det är rätt trevligt.
Därför, har det faktiskt kännts lite jobbigt hela dagen. Igår läste jag om det övergrepp som hon var utsatt för i Italien för några dagar sedan. Det är klart att jag fördömer vissa bitar av hennes livsstil, att jag inte tycker att det är okej att de drar iväg med en massa italienare de inte känner till nattklubbar där både det ena och det andra händer.
Men, trots att vi kan fördöma mycket i hennes livsstil så känns det ändå som det är en vän till mig som kommit till stor skada. Jag är otroligt ledsen för hennes skull. Trots att jag inte tycker om alla bitar av hennes personlighet. Trots att hon var dumdristig. Men hon är ändå en människa, en medmänniska som råkat ut för något förfärligt.
Så faktiskt, har jag tänkt mycket på det idag. Varit ledsen för hennes skull.
En medmänniska till en annan medmänniska, som också lever här på jorden.
Hallonsommar!
Idag är jag äntligen (ÄNTLIGEN) ensam hemma för första gången på över två månader. Nu får jag riktigt rå om mig själv! Dock har jag ju en hel del att ta igen i skolarbete, så det blir mest att läsa en massa långtråkiga och svårförstådda texter, men jag har gjort det bästa möjliga av situationen och sitter därför ute i hammocken utbyltad med massor av kuddar och låter själen lyssna på indianmusik medan huvudet läser texterna. Mysigt! Och dessutom så måste man ju få paus ibland, och då är det bara att rusa iväg till hallonsnåret och stoppa munnen full av en massa goda, röda bär. Jag älskar hallon! Det är verkligen mitt favoritbär.
Kameran fick följa med ut i hallonsnåret också:
...och igår tog jag denna sommarbild:
Kameran fick följa med ut i hallonsnåret också:
...och igår tog jag denna sommarbild:
Ständigt på flykt ifrån Verkligheten
Just nu är det mest den Amerikanska Drömmen som upptar mina tankar. Min syster kom och hälsade på mig sent igår kväll och vi satt och spånade idéer till 03.00. Eftersom jag aldrig läst någon uppsats inom Cultural Studies och hon skrivit flera stycken + att hon har läst media- och kommunikationsvetenskap och jag skriver om TV-program så är hon väldigt bra att ta hjälp av i utformandet av uppsatsen. Hon vet även vilken litteratur som jag kan ha nytta av, eftersom hon läst det mesta som är värt att läsa inom den genren. Det är bra med syskon!
Här är en bild på Scott och Zelda Fitzgerald, Scott som författat flera berömda noveller om 1920-talets Amerika som ofta också cirkulerar kring den Amerikanska Drömmen. Hans mest kända bok är nog The Great Gatsby som de flesta tänker på när den Amerikanska Drömmen kommer på tal. Scott och Zelda levde också ut den Amerikanska Drömmen i det verkliga livet, med många stora fester och lyxiga miljöer. Det är inte så svårt att förstå, då man ser denna komponerade bild som innehåller det mesta som den Amerikanska Drömmen står för. Välfärd, ungdom, skönhet, beundran. Ständigt var detta par på resande fot.
Ständigt på flykt ifrån verkligheten.
Ständigt på flykt ifrån verkligheten.
Regndrömmar
Imorse vaknade jag upp till ännu en dag av förkylning och regn. *suck*. Vet inte hur mycket vettigt jag kommer få gjort idag. Det känns som en sådan där dag som man bara slösar bort på småsaker. Jag borde ta mig till Biblioteket, men vi får se. Orken har gått och lagt sig igen och det är svårt att klara sig utan den.
Min far är bortrest den här veckan så det blir många långa och ensamma timmar i detta hus en tid framöver. Både positivt och negativt. Förhoppningsvis får jag då någonting gjort (min far är expert på fikapauser så när han är hemma är det extremt svårt att plugga) men jag blir samtidigt tokig om jag ska sitta i samma byggnad en hel dag för mig själv. Dödstråkigt. Inte kan jag åka till Eskilstuna heller, min mor skulle bli så ledsen då. Hon vill att jag är hemma med henne, annars skulle hon få vara ensam efter jobbet och det tycker hon är tråkigt. Så jag får lov att vara en duktig dotter och ställa upp, eftersom hon alltid ställer upp för mig när jag behöver det.
Men jag längtar faktiskt jättemycket till Eskilstuna nu, det känns jättemärkligt att inte ha varit där på flera månader. Jag har inte varit hemma på så länge att jag ibland tror att allt det där med Eskilstuna är bara en dröm, för bra för att vara sann. Inte kan jag vara en så lyckligt lottad människa att jag bor i världens finaste lägenhet i Eskilstuna och går på världens bästa skola? Det måste ha varit en dröm. En mycket bra dröm. Jag satte en bild på utsikten från min balkong som bakgrundsbild på datorn (för att jag längtar dit så mycket) och när mamma fick se den så blev hon jätteledsen! Hon vill att jag bara ska vara här i Leksand hela tiden, och visst trivs jag bra här med, men jag vill ha båda delarna. Då trivs jag som bäst.
Här är bilden på utsikten som min mor blev så ledsen för:
Min far är bortrest den här veckan så det blir många långa och ensamma timmar i detta hus en tid framöver. Både positivt och negativt. Förhoppningsvis får jag då någonting gjort (min far är expert på fikapauser så när han är hemma är det extremt svårt att plugga) men jag blir samtidigt tokig om jag ska sitta i samma byggnad en hel dag för mig själv. Dödstråkigt. Inte kan jag åka till Eskilstuna heller, min mor skulle bli så ledsen då. Hon vill att jag är hemma med henne, annars skulle hon få vara ensam efter jobbet och det tycker hon är tråkigt. Så jag får lov att vara en duktig dotter och ställa upp, eftersom hon alltid ställer upp för mig när jag behöver det.
Men jag längtar faktiskt jättemycket till Eskilstuna nu, det känns jättemärkligt att inte ha varit där på flera månader. Jag har inte varit hemma på så länge att jag ibland tror att allt det där med Eskilstuna är bara en dröm, för bra för att vara sann. Inte kan jag vara en så lyckligt lottad människa att jag bor i världens finaste lägenhet i Eskilstuna och går på världens bästa skola? Det måste ha varit en dröm. En mycket bra dröm. Jag satte en bild på utsikten från min balkong som bakgrundsbild på datorn (för att jag längtar dit så mycket) och när mamma fick se den så blev hon jätteledsen! Hon vill att jag bara ska vara här i Leksand hela tiden, och visst trivs jag bra här med, men jag vill ha båda delarna. Då trivs jag som bäst.
Bara för det så måste jag väl lägga ut några bilder från lägenheten, så att jag kan intala mig själv att det är sant att den är bara min! Här är jag vid mitt skrivbord. Det är där som jag tillbringar tre-fyra timmar varenda dag!
Här är bilden på utsikten som min mor blev så ledsen för:
Klippning trots ömmande hals
Idag vaknade jag upp till en riktig förkylning! Är verkligen hel-däckad men det låtsas jag inte om. Erkänner man att man är sjuk så har sjukdomen vunnit! Sådant kan man ju inte tillåta. Därför kravlade jag mig upp ur den varma och sköna sängen för att följa med mamma till hennes arbete i Borlänge. Det är riktigt praktiskt att vara här - ingenting som stör mig och det finns inga andra sysselsättningar här än att plugga - så jag får alltid jättemycket uträttat. Trots min heldäckning så har jag läst ut en jättebra bok som verkligen inspirerade min EE-uppsats. Jag har tidigare haft ett ungefärlig idé om hur min uppsats ska se ut men inte kunna visualisera den på ett papper. Detta är det värsta, jag visste inte vad det var för fel. Nu vet jag. Den Amerikanska Drömmen, vilken jag skriver om, är megastor. Det går inte att täcka in alla vinklar på den när jag nu skulle ta tre helt olika TV-program och jämföra. Nu har jag skalat ner min uppsats ännu mer, till att bara skriva om Makeover-program såsom Extreme Makeover, Extreme Makeover: Home Edition och Fab 5. Utifrån dessa ska jag ta teman som Self-realization, Emancipation from History och Competition eller liknande och jämföra med den historiska Amerikanska Drömmen. Detta blir mycket enklare och dessutom mycket bättre. Naturligtvis betyder detta att jag måste ta bort mycket som jag tyckte var intressant, och mycket som jag också läst om, men jag tror ändå att jag gör det här valet. Nu kan jag visulera mig en färdig uppsats, det kunde jag inte för en vecka sedan.
Usch, nog om det. Varför jag egentligen följde med till Borlänge, trots ett dunkande huvud och en hals som den knappt gick att få fram ett ljud ur var för att vi hade bokat klipptid. (Ja, jag vet att det är förfärligt att gå till frisören och exponera den stackarn för mina baciller, men jag är ju inte sjuk, kommer ni ihåg det? Jag har bara feber och ont i halsen. Det går nog över på någon timme). Det var en duktig frisör och klippningen blev riktigt bra. Det är ingen stor förändring, jag tog bara 5 centimeter, men det känns ändå lättare på huvudet. Det var på tok för långt den senaste månaden. Nu är det i trim igen. Få se om jag lägger ut någon tjusig bild på mig senare ikväll när jag kommit hem till min kamera. Tack och lov tror jag inte att det är så stor förändring att jag måste byta användarbild igen. Den får bli bra den som är där. Den är ju från London! Jag är genast utanför den där stora kyrkan där kortet togs i tankarna när jag ser det. Det är bra, med kort. Det får en att minnas så mycket mer.
Nu kommer mor tillbaka, hon har också varit och klippt sig. Jag måste gå och kika hur hon ser ut...
Ät mer fett och mindre kolhydrater!
Alla som känner mig vet nog att jag har under våren och försommaren följt en mycket-fett-lite-kolhydrater-diet och detta sprider sig allt mer. Jag är övertygad om att detta kommer vara kostrådet som alla överviktiga får runt 2012. Då har alla i världen vågad erkänna den som mer effektiv än att dra in på fettet när man ska banta.
Men nu är vi i alla fall ett litet steg på väg, många av världens stora dietister har accepterat dieten! Läs här dagens artikel från DN om den största studie med viktnedgång genom olika dieter:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=805411
Alla som argumenterar mot mig brukar säga att det är i alla fall dåligt att äta mycket fett, det ökar kolesterolhalten. Detta visar också denna undersökning att så är inte alls fallet. Blodfetterna inehåller både fett och kolhydrater och när man minskar på kolhydrater i kosten så minskar också kolesterolhalten mer än om man drar in på fett.
När jag följde den här dieten ordentligt så gick jag faktiskt ner tre kilo på en månad, vilket var väldigt trevligt. Jag mådde dessutom bättre och fick mycket finare naglar och hår (kanske pga ökningen av protein i kosten). Dock tyckte jag att det var lite jobbigt att träna på den här maten, då man inte fick några snabba kolhydrater att "springa av". Kanske blir bättre om man vänjer sig vid att ha långsamt fett att göra sig av med.
Visst ser det gott ut? Äkta Low-Carb High-Fat mat!
Men nu är vi i alla fall ett litet steg på väg, många av världens stora dietister har accepterat dieten! Läs här dagens artikel från DN om den största studie med viktnedgång genom olika dieter:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=805411
Alla som argumenterar mot mig brukar säga att det är i alla fall dåligt att äta mycket fett, det ökar kolesterolhalten. Detta visar också denna undersökning att så är inte alls fallet. Blodfetterna inehåller både fett och kolhydrater och när man minskar på kolhydrater i kosten så minskar också kolesterolhalten mer än om man drar in på fett.
När jag följde den här dieten ordentligt så gick jag faktiskt ner tre kilo på en månad, vilket var väldigt trevligt. Jag mådde dessutom bättre och fick mycket finare naglar och hår (kanske pga ökningen av protein i kosten). Dock tyckte jag att det var lite jobbigt att träna på den här maten, då man inte fick några snabba kolhydrater att "springa av". Kanske blir bättre om man vänjer sig vid att ha långsamt fett att göra sig av med.
Visst ser det gott ut? Äkta Low-Carb High-Fat mat!
Nerdragen i sörjan
Idag börjar det kännas som om jag fått lite ordning på mitt liv igen. Jag mådde lite bättre, inte fullt så dåligt som de senaste dagarna. Därför var det skönt att sätta igång med lite skolarbete och känna att jag faktiskt hängde med i boken och inte sov mig igenom den.
(Är min "sjukdom" väderrelaterad? Senaste gången jag mådde skapligt var det också en solskensdag, precis som idag. Men nu på kvällen bytte det till lågtryck och då mådde jag också mycket sämre. Är jag tryckkänslig? Kan man vara det, så extremt som jag i så fall är? Det skulle i alla fall förklara att jag får lock för öronen).
Igår var jag ju extra ledsen över att mina anteckningar från en faktabok som jag har lagt ner över en vecka på att läsa plötsligt försvann ifrån datorn. (Jag som alltid ALLTID annars är duktig på att spara på minst två ställen, varför skulle det hända just nu?) Så dagen idag har gått åt att göra om en massa arbete. Faktiskt var det både positivt och negativt. Negativt att jag får sitta och göra om, men positivt på grund av att jag har mått så dåligt när jag har läst boken att jag minns bara hälften. Nu har jag mycket bättre koll på det hela och det var enklare att sortera ut information som jag kan behöva senare. Just nu känns det inte lika jobbigt som igår.
Dock pratade jag med en vän till mig som jag inte sett på länge i telefon nu på kvällen. Kanske var det vädret, eller att jag bara började må dåligt igen, för samtalet gjorde mig riktigt nedstämd efteråt. (Ja, det var faktiskt så. Jag tänker inte ljuga här, trots att jag vet att du läser mig blogg). Jag var väl ganska nere när du ringde och kanske var det därför som jag tog det hela så hårt - igen.
Du avslutade samtalet med att säga att du hoppades att jag inte skulle bli arg på dig för de saker du sagt, och arg, nej det vet jag inte om jag är. Bara ledsen. Av att en av mina vänner inte förstår sig på mig (fast hon tror att hon gör det). Och dessutom att hon hela tiden talar om för mig att jag inte kommer att lyckas. Det är nästan det värsta av allt. Hon får gärna tro att hon trampar på en öm tå om hon vill eller att hon på något sätt hjälper mig - det gör mig detsamma vad hon tror - men det är irriterande att hon ska dra ner mig. Det var av precis den här anledningen som jag i julas hotade med att säga upp bekantskapen med henne och en annan vän om de inte slutade dra ner mig. (Minns du det? Då var det ganske lugnt i någon månad, och det är jag tacksam för).
(Ja, jag är ledsen. Men egentligen inte ledsen på dig. Jag blev bara ledsen av det du sa. Stor skillnad. Jag förväntar mig ingen ursäkt. ((jag är ju inte så mycket för sådant i alla fall...)). Kanske var jag bara för vek just den stunden du ringde. Vek i själen. Just då. Men det har nästan gått över nu, så det är ingen fara. Jag vet dock inte hur jag ska ta din kritik- jag anser ju att den inte är rättfärdigad. Om du menar det du sägar måste du enbart ser halva mig. Kanske visar jag dig enbart halva mitt jag? Jag vet inte. Det är en märklig sida du lockar fram hos mig. Väldigt annorlunda mot hur jag är mot någon annan).
Trots allt ser jag fram emot att bjuda dig på middag på min balkong (vi hjälps väl åt att laga maten? Då får jag ner min fobi för matlagning till en bråkdel). Det är snart dags att sitta där och förhöra varandra på årtal i historian i diagram i economics! Exams väntar bakom hörnet, men ger vi varandra styrka så kommer vi att vara beredda på det. Eller hur? 
Kaffemuggar som vi åt chokladmousse ur, Du och Jag. Var det första gången du besökte min lägenhet? Jag tror det.
Varför mår jag inte bra?
Jag vet inte vad det tar åt mig på somrarna. Jag vet inte vad som är fel. Jag förstår inte.
Jag lovade ju mig själv att jag skulle må bra tills att jag åkte till London, och detta lyckades jag ju med. Jag mådde bra under hela resan. Men direkt efter att jag kommit hem igen så går jag in i en mystisk dvala som det bara inte går att vakna upp ur. Jag vet inte vad det för fel, men något måste det vara. Det var likadant förra sommaren. Det är någonting som inte är som det ska med mig då jag är hemma.
Att jag har huvudvärk och är trött är väl en sak, sådana perioder kan väl alla ha. Men att jag blir så otroligt nedstämd, på gränsen till deprimerad, är så märkligt.
Jag trivs med mitt liv, skulle inte vilja byta med någon annan levande varelse, men ändå går jag runt och försöker hitta saker att förströ mig med för att få bort den där jobbiga känslan av att lägga mig under täcket och gråta. Vad ska jag gråta för? Ingen aning. Allt och Inget.
Dessutom tror jag inte att min trötthet är särskilt naturlig. Det är någonting fel, man kan inte vara så här trött som jag är. Jag sover över tio timmar varje natt men kan ändå inte hålla mig vaken en hel dag. Två gånger om dagen måste jag sova - hur jag än försöker går det inte att hålla mig ifrån det - och då sover jag minst 45 varje gång. Efter det är jag pigg i en halvtimme, sedan är jag lika trött igen. Går runt och gäspar, försöker koncentrera mig på någonting men misslyckas. Ständigt får jag stå emot känslan av att krypa ner i sängen.
Lägger man till att jag går runt och är jätteyr och dessutom ständigt har lock för öronen så måste det väl vara någonting som är galet i mig, eller hur? Det kan ju inte vara vanlig tonårs-deppande, det måste vara något annat.
Men vad kan det vara? Näringsbrist? (Jag äter nyttigt, och allt). Mögelallergi? (Vi kanske har mögel i huset). Matallergi? (Ja, jag blir ju som tröttast då jag har ätit). Elöverkänslighet? (Man vet ju aldrig).
Det märkliga är ju att det är bara då jag är hemma i Leksand, inte när jag är någon annanstans. (Förutom om jag är i huset i Leksand och sedan går till centrum. Då kan jag må lika dåligt där). Jag har ju länge själv trott att det är psykologiskt, men när man räknar upp sympomen så låter det konstigt. Jag mår ju bra psykiskt, till och med jättebra.
Det måste väl vara fel på min kropp och inte mitt huvud, eller?
The City of my Heart
Nu är jag hemma ifrån världsmetropolen! Jag kom hem igår efter en hel resdag och var väldigt trött och denna trötthet har varit min följeslagare under dagen också. Det är ju så det blir, eftersom jag bara vill ha händelserika semestrar. Det är ju inte så att man vilar upp sig fysiskt, däremot tror jag att jag hellre vilar upp mig psykiskt med massor av aktiviteter som gör att jag inte kan tänka på skolan snarare än att sitta stilla och tänka över vad jag kunde gjort istället...
Så idag har jag vilat. Imorgon är det till att köra igång igen. Det börjar bli ont om tid till min extended essay så nu är det till att bita ihop. Det ska bli roligare att ta itu med World Literature-uppsatsen istället efter EE. Den har jag en mer fastare idé om hur den ska se ut så den kommer inte bli lika svår att skriva.
Självklart kommer jag att skriva och berätta om mina äventyr i London, men just nu är jag på tok för trött. Det får bli senare, lite pö om pö. Jag har i alla fall haft det väldigt trevligt och upplevt massor. London är verkligen en stad som har ett stort utrymme i mitt hjärta.
Ett smakprov på vad som komma skall om min Londonresa. En äkta engelsk vakt i full mundering.
Så idag har jag vilat. Imorgon är det till att köra igång igen. Det börjar bli ont om tid till min extended essay så nu är det till att bita ihop. Det ska bli roligare att ta itu med World Literature-uppsatsen istället efter EE. Den har jag en mer fastare idé om hur den ska se ut så den kommer inte bli lika svår att skriva.
Självklart kommer jag att skriva och berätta om mina äventyr i London, men just nu är jag på tok för trött. Det får bli senare, lite pö om pö. Jag har i alla fall haft det väldigt trevligt och upplevt massor. London är verkligen en stad som har ett stort utrymme i mitt hjärta.
Ett smakprov på vad som komma skall om min Londonresa. En äkta engelsk vakt i full mundering.
Jaaa, du jobb' ju mä såndär daata!
Jag var och såg en teater om konstnären Anders Zorns liv för några dagar sedan innan jag åkte till London. Zorn härstammade ifrån Mora och det var i Mora som teatern var, så naturligt var att skådespelarna även gestaltade rollen med rätt dialekt. Och visst lyckades det bra med det för den riktigt gamla moradialekten var näst intill omöjlig att förstå för "utbölingar" och ibland hade även jag svårt att hänga med i vad som sades.
Efter detta spel har jag verkligen funderat över vårt svenska språk. Jag har länge varit väldigt förtjust i Sveriges olika dialekter men inte förrän nu insett hur nära deras sista datum är. Inte skånskan eller norrlänskan, förståss. Dessa dialekter undehålls flitigt av ungdomen. Däremot så blir jag lite rädd för att dalmålet och värmlandsdialekten. Ungdomar av idag använder inte alls sig av dialekten i vanlig tal. I alla fal inte av de utmärkande orden eller betoningen av vissa stavelser. Där har rikssvenskan tagit över. Vad som tack o lov finns kvar är melodin, värmlänningar och dalfolk sjunger på orden och det är någonting som man fortfarande hör lite överallt. Men snart är även det borta - ersatt av rikssvenskan som "alla" pratar. Vart tar vår kultur och vår särprägel vägen när vi alla är likadana?
Jag vill behålla dialekterna. Jag vill ha kvar mitt dalmål. Det är en bit av mitt ursprung - det är en bit av mitt folk. Försvinner vår särprägling så kommer dalfolkets speciella kultur att sakta förblekna. Eftersom Dalarna har kvar den sista droppen kultur enligt mig, eftersom jag sanneligen inte hittar någon kultur i Västmanland eller Sörmland, så är det otroligt viktig att dalakulturen består. Annars har Sverige snart ingen grund alls att stå på.
Vi måste behålla vår kultur. Vi måste bevara vårt dalmål.
Efter detta spel har jag verkligen funderat över vårt svenska språk. Jag har länge varit väldigt förtjust i Sveriges olika dialekter men inte förrän nu insett hur nära deras sista datum är. Inte skånskan eller norrlänskan, förståss. Dessa dialekter undehålls flitigt av ungdomen. Däremot så blir jag lite rädd för att dalmålet och värmlandsdialekten. Ungdomar av idag använder inte alls sig av dialekten i vanlig tal. I alla fal inte av de utmärkande orden eller betoningen av vissa stavelser. Där har rikssvenskan tagit över. Vad som tack o lov finns kvar är melodin, värmlänningar och dalfolk sjunger på orden och det är någonting som man fortfarande hör lite överallt. Men snart är även det borta - ersatt av rikssvenskan som "alla" pratar. Vart tar vår kultur och vår särprägel vägen när vi alla är likadana?
Jag vill behålla dialekterna. Jag vill ha kvar mitt dalmål. Det är en bit av mitt ursprung - det är en bit av mitt folk. Försvinner vår särprägling så kommer dalfolkets speciella kultur att sakta förblekna. Eftersom Dalarna har kvar den sista droppen kultur enligt mig, eftersom jag sanneligen inte hittar någon kultur i Västmanland eller Sörmland, så är det otroligt viktig att dalakulturen består. Annars har Sverige snart ingen grund alls att stå på.
Vi måste behålla vår kultur. Vi måste bevara vårt dalmål.
Min personlighet är en tänkare
Jag gjorde ett personlighetstest på www.zapera.com. Riktigt bra test, tror jag. Resultatet stämmer ganska bra med hur jag uppfattar mig själv (eller är det hur jag vill vara som jag har svarat? hmmm. Tål att tänkas på).
Jag blev en:
Inåtvänd Planläggande Abstrakt Tänkare
Jag blev en:
Inåtvänd Planläggande Abstrakt Tänkare
| | | ||
| Inåtvänd |   | Utåtriktad |
| Planläggande | | Upplevande |
| Konkret | | Abstrakt |
| Tänkare | | Känslostyrd |
SÅDAN ÄR DU:
Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut - även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.
Att jag är så inåtvänd är jag inte helt säker på att jag går med på själv. Jag har ju den där förmågan att i en diskussion kunna hålla tyst och lyssna på andra om det är ett ämne som jag vet att den andra parten har mer kunskap om ämnet än jag. Om jag istället vet att jag är mer (eller likställt) kunnig i frågan så säger jag vad jag vet och vad jag tror. Jag tycker att det är viktigt att man kan lyssna och lära sig tills man är helt säker på att man kan prata själv utan att göra klavertramp. Så ja, visst kan jag vara inåtvänd ibland, men nej, ibland tar jag ton (och då, eftersom jag då är säker på min sak, låter jag väldigt mycket).
London in my dreams
Nu har vi tagit oss igenom tva hela dagar av skratt, grat, forvirring, hysteri och skoskav i denna underbara storstad! Det ar inte latt att hinna med i var noggranna planering for dagarna, restiderna mellan olika destinationer ar inte riktigt som de i Sverige pga overdrivna mangder trafik, manniskor och bussar som inte gar dit det star att de ska.
Mer om vara aventyr kommer ut efter att jag kommit hem.
Mer om vara aventyr kommer ut efter att jag kommit hem.
London - our trip's final destination
Efter en hel dag av resande har vi antligen kommit fram! Nu har jag o Stella tagit oss anda ifran hemmets trygga vra i Leksand till storstaden London.
Vi har aven hunnit installera oss i ett litet typiskt engelskt hus hos min mammas kusin, Ann-Christin och fatt en smaklig middag och tva efterratter, sa nu ar vi nojda och smasomniga. Ann-Christin har aven noga beskrivit for oss om Londons alla faror med knivhuggningar och ihjalskjutningar, men aven berattat om alla sevardheter som vi bara inte far missa under var vistelse har.
Har ar Stella med tva smaskig sallader framfor sig som vi hogg in pa nar vi satt pa Coffeehouse by Geoge i Vasteras och vantade pa att vart flyg skulle ga.
Har ar vi pa taget till Vasteras. Tva spralliga flickor med resfeber!
See you later alligator!
Nu är jag inne igen efter joggingen och ska krypa ner i sängen. Imorgon är det till att gå upp tidigt! Vi får se om jag bloggar något ifrån England, man kan aldrig veta! Vi får se om jag får tag på en dator. Troligtvis kommer lite andra inlägg ut också, inlägg som jag gjort innan jag åkte och det är därför de inte handlar om resan. Så att det inte är helt tomt här på sidan.
Resfeber nu - London nästa!
Jag håller just på att packa det sista inför Londonresan. Varför ska det vara så svårt att packa den här gången? Jag är ju en van packare eftersom jag är på resande fot i princip varje helg. Men den här gången är det stora problem med att veta vad som är bra att ha med och vad som kan stanna hemma. Jag ska ju bara vara borta i fem dagar! Ändå har jag världens största resväska och åtta mer eller mindre likadana tröjor med mig. Tack och lov så ville mammas kusin (damen vi ska husera hos) att jag skulle ta med ett paket Leksands-knäcke också och paketet upptar en stor bit av väskan. Det är bra, då vet jag med säkerhet att jag får plats med lite shopping!
Imorgon klockan 7.10 går tåget. Sedan ska vi spendera tre och en halv timme i Västerås innan vi tar flygbussen ut till flygplatsen och spenderar två timmar till där. Sedan flyger vi i två timmar, åker tåg i 40 min och slutligen bil i 45 min innan vi når Ann-Christins hus. Det är mycket resande i många olika fordon! Det är irriterande att behöva vänta så länge i Västerås, men det gick faktiskt inga bättre tåg, så då får det vara så. Nog kommer jag och Stella att lyckas med att fördriva tiden på något trevligt sätt - det är jag säker på.
Nej, nu ska jag ut och träna en sista gång på fem dagar. I England blir det istället motion genom springande mellan affärer bärande på tunga påsar, det är säkert lika effektivt som mina joggingrundor...!
Imorgon klockan 7.10 går tåget. Sedan ska vi spendera tre och en halv timme i Västerås innan vi tar flygbussen ut till flygplatsen och spenderar två timmar till där. Sedan flyger vi i två timmar, åker tåg i 40 min och slutligen bil i 45 min innan vi når Ann-Christins hus. Det är mycket resande i många olika fordon! Det är irriterande att behöva vänta så länge i Västerås, men det gick faktiskt inga bättre tåg, så då får det vara så. Nog kommer jag och Stella att lyckas med att fördriva tiden på något trevligt sätt - det är jag säker på.
Nej, nu ska jag ut och träna en sista gång på fem dagar. I England blir det istället motion genom springande mellan affärer bärande på tunga påsar, det är säkert lika effektivt som mina joggingrundor...!
Vår GPS - Garmina!
Godmorgon!
Idag känner jag mig botad från min snabb-deppis-helg och livet ska precis börja igen!
Det är konstigt att nya tekniska apparater kan vara så roliga att trycka på! Vi köpte den inför vår resa till Italien i augusti, då vi ska bila runt Venedig, Milano o Verona. Jag tror att den här kommer vara väldigt användbar! Dock är det ju lite fusk, eftersom min far är kartritare och orienterare så borde vi ju faktiskt hålla oss till vanliga kartor, men detta testade vi i Florida, och problemet var inte att pappa inte kunde läsa kartan, utan att alla vägar inte var med på kartan! Det fanns inte plats, det var för många vägar så på alla kartor vara bara de stora autostradorna med. Ingenting annat. Men nu har vi vår lilla dam, som vi har döpt till Garmina*, som kan hjälpa oss att hitta rätt i vimmlet av vägar.
Nu är det dags att börja med dagen!
*Företaget heter Garmin och det är en kvinnlig röst som pratar, alltså gjorde vi om namnet till femininform; Garmina!
Idag känner jag mig botad från min snabb-deppis-helg och livet ska precis börja igen!
Vet ni vad som gjorde gårdagskvällen litet ljusare? Jo, vi köpte en sådan här:
Det är konstigt att nya tekniska apparater kan vara så roliga att trycka på! Vi köpte den inför vår resa till Italien i augusti, då vi ska bila runt Venedig, Milano o Verona. Jag tror att den här kommer vara väldigt användbar! Dock är det ju lite fusk, eftersom min far är kartritare och orienterare så borde vi ju faktiskt hålla oss till vanliga kartor, men detta testade vi i Florida, och problemet var inte att pappa inte kunde läsa kartan, utan att alla vägar inte var med på kartan! Det fanns inte plats, det var för många vägar så på alla kartor vara bara de stora autostradorna med. Ingenting annat. Men nu har vi vår lilla dam, som vi har döpt till Garmina*, som kan hjälpa oss att hitta rätt i vimmlet av vägar.
Nu är det dags att börja med dagen!
*Företaget heter Garmin och det är en kvinnlig röst som pratar, alltså gjorde vi om namnet till femininform; Garmina!
Det gör ont - inom mig.
Jag har haft två jobbiga dagar då jag varit riktigt nere. Dels har jag mått väldigt dåligt fysiskt, huvudvärk, magvärk, trötthet, etc. men även psykiskt av någon anledning som jag faktiskt inte känner till Jag tror inte att det är stress över skolarbete, då borde jag ha tänkt på det mer och stress känns på ett annat sätt. Nej, det här var något annat. Men jag tror att jag är med i matchen snart igen. Det var nog bara en snabb-depp-period. På tisdag går planet till London och då är jag på gång igen!
Det är märkligt att bo hemma hela veckorna. Jag är ju van vid att bara vara här i korta etapper. Kanske är det det som gör att jag mår lite upp-och-ner. Att ständigt bo med mina föräldrar leder till en hel del konflikter, vi som inte har haft en enda konflikt sedan förra sommaren! Nu kryper de fram igen.
Jag blev riktigt besviken på en sak min mor gjorde idag. Vi skrek på varandra en lång stund efteråt, sedan gick vi åt var sitt håll och när vi sågs igen låtsades vi inte om det - så där som vi brukar göra. Men det känns fortfarande inte alls bra. Jag är fortfarande väldigt ledsen över det hon gjorde. Det gnager inombords att jag inte kan tala om det för henne, men skulle jag säga någonting så skulle det bara bli värre. Jag känner henne. Hon kan inte be om ursäkt. Jag är inte ledsen på henne för det. Jag vet hur hon är - jag är precis likadan. Det är en sådan totalförnedring att be om ursäkt, man är mer människa om man rullar sig i en gyttjepöl. Jag vet att det är en konstig tanke, men det är faktiskt någonting jag ärvt från henne. Det är bättre att försöka gå vidare och göra bättre nästa gång istället.
Men det gör ändå ont, inom mig.
Just nu.
Men det kommer att läka.
Det gör det alltid.
Det är märkligt att bo hemma hela veckorna. Jag är ju van vid att bara vara här i korta etapper. Kanske är det det som gör att jag mår lite upp-och-ner. Att ständigt bo med mina föräldrar leder till en hel del konflikter, vi som inte har haft en enda konflikt sedan förra sommaren! Nu kryper de fram igen.
Jag blev riktigt besviken på en sak min mor gjorde idag. Vi skrek på varandra en lång stund efteråt, sedan gick vi åt var sitt håll och när vi sågs igen låtsades vi inte om det - så där som vi brukar göra. Men det känns fortfarande inte alls bra. Jag är fortfarande väldigt ledsen över det hon gjorde. Det gnager inombords att jag inte kan tala om det för henne, men skulle jag säga någonting så skulle det bara bli värre. Jag känner henne. Hon kan inte be om ursäkt. Jag är inte ledsen på henne för det. Jag vet hur hon är - jag är precis likadan. Det är en sådan totalförnedring att be om ursäkt, man är mer människa om man rullar sig i en gyttjepöl. Jag vet att det är en konstig tanke, men det är faktiskt någonting jag ärvt från henne. Det är bättre att försöka gå vidare och göra bättre nästa gång istället.
Men det gör ändå ont, inom mig.
Just nu.
Men det kommer att läka.
Det gör det alltid.
EU är bra för Mig och Mitt Personliga Jag
Jag läste en debattartikel från en socialdemokratisk rikdagsledamot ( http://www.politikerbloggen.se/2008/07/05/9373/ ) där han kritiskt granskade Sarkozys föregågna politik med anledning av att han är den nya ordföranden i EU i fyra år frammåt. Bilden han gav läsaren var enfärgad; Sarkozy har under sin politiska karriär trissat upp matpriserna i andra EU-länder för att gynna Frankrike, hindrat invandrare från det skydd som de behöver, bidragit till en mer militäristisk inställning i Frankrikes utrikespolitik och många andra hemskheter.
Riksdagsledamotens frågeställning var "kommer den borgeliga svenska regeringen att våga sätta sig upp mot dessa idéer i EU?". Detta var en retorisk fråga, någonting som han inte svarade på själv, fast man anade hans svar mellan raderna. Min fråga ut till rymden är istället; "Är det verkligen bra att sätta sig upp emot EU för mycket?" Det var inte alla som röstade ja i folkomröstningen om att gå med i EU, det vet jag och därför vet jag också deras svar; självklart ska vi sätta oss upp mot EU. Men själv är jag inte säker. Jag tycker att EU är en helt fantastisk konstruktion som har öppnat dörrar som varit stängda och hjälp många människor till en bättre tillvaro. Inte bara att polacker kan komma till Sverige och sno våra jobb, det är inte bara den dörren jag pratar om. Det är bara en dörr. Om det är bra eller inte med fri arbetskraft kan vi diskutera någon annan gång. Nej, EU har faktiskt hjälpt Sverige oerhört mycket också. Jag tycker personligen att det är underbart att vara välkommen i många länder som turist/arbetare/student/flykting. För mig och Mitt Personliga Jag. Inte bara polackerna.
Jag vet att allt inom EU är inte bra. Jag vet att jordbrukspolitiken är en enda stor katastrof. Jag vet att det mesta inom EU är en enda stor röra av byrokrati. Men jag tror på EU. EU är inte gammalt än, ge det några år till. Några decenier. Det kommer bli bättre.
Så, varför tvekar jag på att om vi ska sätta oss upp emot EU? Det är klart att Sverige är en bit av EU, men hur mycket ska vi svälja innan vi tar ton och hur mycket ska vi ta hänsyn till andra länder och deras politik? Vart går gränsen för vad som är lagom? Det är nog en av de största frågorna för Bildt att fundera över. Det är klart att Sverige ska inte gå med på vad som helst, vi måste hjälpa till att föra EU mot de mål som vi tror är de bästa. Men vi måste också titta på helheten. Alla länder i EU har inte samma politik.
Det är klart att Riksdagsledamoten har rätt att ställa frågan. Men jag tycker faktiskt att själva frågan var lite banal och visar på hans icke-kunskap om att folk av idag faktiskt har ganska bra allmänbildning.
Jag tror att Bildt och Reinfeldt har full koll på vad EUs Ordförande gör och jag tror visst att de funderar över vilken väg som är bäst för Sverige att gå. Detta tror jag att även den förra socialdemokratiska regeringen skulle ha funderat över. Frågan är inte ny, den har varit ett ständigt faktum sedan Sverige gick med i EU och kommer alltid att finnas i medvetandet hos alla svenska politiker tills den dag som EU tar över helt och Europa blir ett federalt styrt land (vilket jag inte tror är en omöjlighet om sådär 100 år).
Kära Riksdagsledamot, skaffa dig något vettigare att fundera över tills nästa debattartikel. Istället för att fundera på "om" moderaterna granskar EU, kan du väl åtminstonde klura över "vad du skulle ha gjort istället om du vore i regeringsposition". Detta tror jag skulle hjälpa dig och din politik mer.
Sommarnattsäventyr
Det där med att gå och lägga sig innan halv tolv går inte sådär jättebra måste jag säga. Det är jobbigt att jag alltid ska vakna till framåt kvällen och bli effektiv men aldrig kunna vara effektiv runt 8-9 på morgnarna. Kanske lika bra att inse situationen och ge upp? Jag kan väl lika gärna plugga på kvällarna istället för morgnarna, det spelar väl ingen roll? Jag tycker bara inte om att ha en snedvriden sovrytm.
Jag har precis kommit hem ifrån en jättemysig kväll hos Stella, min barndomskompis, stöttepelare, klagomur och påhejare. Det är lustigt hur man kan växa fast i varandra så som jag och Stella gjort! Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att inte ha henne att prata av sig med ibland. Ingen kan förstå alla bitar av alla men hon förstår de flesta bitarna av mig och jag tror att jag förstår mycket av henne. Det är äkta vänskap!
Eftersom vi brukar hitta på smågalna saker tillsammans var det inte sådär jättekonstigt att vi gick och badade klockan halv elva. Vattnet var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara! Men det var långgrunt, så vi gick mer än vi simmade. Men det var härligt. Det låg ett rosa skimmer över hela himmelen av en nyss nedgången som som speglade sig i vattnet och man såg endast konturerna av segelbåtar som låg och guppade stilla i väntan på en ny dag och nya mål. Jag älskar sommar! Sedan blev vi lite kallfrusna så vi satt på Stellas veranda och pratade, inkrypna i 6 filtar och varsin kopp te. Kan det bli mycket mysigare?
Nej, nu ska jag i alla fall sova. Sängen lockar med all sin värme som jag just nu behöver.
Jag har precis kommit hem ifrån en jättemysig kväll hos Stella, min barndomskompis, stöttepelare, klagomur och påhejare. Det är lustigt hur man kan växa fast i varandra så som jag och Stella gjort! Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att inte ha henne att prata av sig med ibland. Ingen kan förstå alla bitar av alla men hon förstår de flesta bitarna av mig och jag tror att jag förstår mycket av henne. Det är äkta vänskap!
Eftersom vi brukar hitta på smågalna saker tillsammans var det inte sådär jättekonstigt att vi gick och badade klockan halv elva. Vattnet var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara! Men det var långgrunt, så vi gick mer än vi simmade. Men det var härligt. Det låg ett rosa skimmer över hela himmelen av en nyss nedgången som som speglade sig i vattnet och man såg endast konturerna av segelbåtar som låg och guppade stilla i väntan på en ny dag och nya mål. Jag älskar sommar! Sedan blev vi lite kallfrusna så vi satt på Stellas veranda och pratade, inkrypna i 6 filtar och varsin kopp te. Kan det bli mycket mysigare?
Nej, nu ska jag i alla fall sova. Sängen lockar med all sin värme som jag just nu behöver.
uppe på kvällskvisten
Idag känns livet som studerande lite lättare. Jag har räknat matte i två timmar nu på kvällen och märker hur väldans lätt det går. Financial mathematics är busenkelt! Det är så skönt att känna - då slipper man lägga ner så mycket tid på det. Dessutom får man bra självförtroende av att en sak går bra och då skvälper självförtroendet över i de andra ämnena också. Exams, kom ni bara! Ikväll är jag redo.
Nu är planeringen i full gång inför min o min underbara kompis Stellas Londonresa. På tisdag bär det av! Som vanligt när jag är ute och reser (liksom i allt jag gör) vill jag ha så mycket effektiv tid som möjligt (Stella, glöm långa sovmorgnar...) och därför vill jag redan innan jag reser ha planerat in aktiviteterna för dagen. Resan ska bli en blandresa. Vi ska dels hinna med att shoppa en hel del, men eftersom vi båda är historie- och kulturintresserade så blir det ett och annat museum/sevärdhet emellanåt! Dessutom så är ju huvudmålet för resan att känna efter om London är en stad som vi vill studera i senare, så därför blir det även en hel del universitetsspaning.
Mitt favoritlandmärke av alla. Tower Bridge. Jag tycker att den är så underbart fin. Jag har en affisch med den hängande här på väggen i mitt rum i Leksand. Självklart ska vi kika på den i London!
Nej, nu är min klocka 23.29 vilket betyder att om en minut har jag gått över min maxgräns på att vara vaken på kvällarna. Dags att skynda sig att stänga ner datorn!
sommarlovsliv
Idag blev det ingen tennis, utan då var det åter dags för en joggingrunda istället! Det var så otroligt vackert ute, jag sprang upp på Käringberget och hela Dalälven badade i en brandgul solnedgång samtidigt som solstrålarna glittrade i vattnet. Det var verkligen underbart! Tyvärr kunde jag ju inte ta något kort, det får bli någon annan gång.
(För er som kanske undrar, ja det heter Käringberget med syftet på käring som i elak kvinna. Förr i tiden brände man häxor uppe på detta berg, jag tror att 13 kvinnor miste sina liv uppe på denna vackra plats genom årens lopp. Det är därför det fortfarande heter Käringberget.)
Jag försöker vara duktig och plugga hela dagarna, men det går inte sådär jättestrålande. Det är svårt att få ihop min uppsats om den Amerikanska Drömmen, svårt att hitta bra källor. Svårt att veta på vilket sätt man ska behandla ämnet. Men det löser nog sig tillslut, det är bara att vänta ut svaret. Jag är säker på att det kommer dyka upp någon gång och då ska det minsann bli skriva av! Tills dess varvar jag med nationalekonomi. Jag har gått tillbaka till kapitler om Theory of the Firm, ett kapitel som ingen av oss i gruppen förstod ett jota av. Det är Higher Level-material och det märks vilken skillnad i svårighetsgrad. Men även det ska väl klarna till slut.
(En till parentes, ja jag vet. Jag hade lust. Nu vill jag diskutera den Stora Frågan om "till slut". VIlket dummer har bestämt att vi ska särskriva det? Jag skriver alltid "tillslut" av bara farten, jag menar, vi är svenskar. Vi särskriver näst intill ingenting annat än "till slut". Ska man också skriva "på väg" då eller duger "påväg"? Jag är på väg. Hur dumt låter inte det?).
Nu ska jag sova. Jag ska inte vara uppe så sent längre. Nu ska jag börja gå och lägga mig senast halv tolv i forsättningen. Varför blir jag alltid pigg på kvällen? Hela jag mår mycket bättre om jag håller mig till normala sovtider, i säng halv tolv och upp klockan åtta, det är lagomt och bra. Varför är det just på kvällen som jag sätter mig för att blogga? Jag har ju hela dagen på mig? Men nej då, det är bara på kvällen som jag lyckas samla tankarna till att bilda ord. Usch vad jag blir trött på mig själv ibland...
(För er som kanske undrar, ja det heter Käringberget med syftet på käring som i elak kvinna. Förr i tiden brände man häxor uppe på detta berg, jag tror att 13 kvinnor miste sina liv uppe på denna vackra plats genom årens lopp. Det är därför det fortfarande heter Käringberget.)
Jag försöker vara duktig och plugga hela dagarna, men det går inte sådär jättestrålande. Det är svårt att få ihop min uppsats om den Amerikanska Drömmen, svårt att hitta bra källor. Svårt att veta på vilket sätt man ska behandla ämnet. Men det löser nog sig tillslut, det är bara att vänta ut svaret. Jag är säker på att det kommer dyka upp någon gång och då ska det minsann bli skriva av! Tills dess varvar jag med nationalekonomi. Jag har gått tillbaka till kapitler om Theory of the Firm, ett kapitel som ingen av oss i gruppen förstod ett jota av. Det är Higher Level-material och det märks vilken skillnad i svårighetsgrad. Men även det ska väl klarna till slut.
(En till parentes, ja jag vet. Jag hade lust. Nu vill jag diskutera den Stora Frågan om "till slut". VIlket dummer har bestämt att vi ska särskriva det? Jag skriver alltid "tillslut" av bara farten, jag menar, vi är svenskar. Vi särskriver näst intill ingenting annat än "till slut". Ska man också skriva "på väg" då eller duger "påväg"? Jag är på väg. Hur dumt låter inte det?).
Nu ska jag sova. Jag ska inte vara uppe så sent längre. Nu ska jag börja gå och lägga mig senast halv tolv i forsättningen. Varför blir jag alltid pigg på kvällen? Hela jag mår mycket bättre om jag håller mig till normala sovtider, i säng halv tolv och upp klockan åtta, det är lagomt och bra. Varför är det just på kvällen som jag sätter mig för att blogga? Jag har ju hela dagen på mig? Men nej då, det är bara på kvällen som jag lyckas samla tankarna till att bilda ord. Usch vad jag blir trött på mig själv ibland...
Träning av allsjöns slag
Jag har precis kommit hem efter ett hårt träningspass på tenninbanan med min far. Två timmar med max fem minuter paus har vi kört, det går inte att ta det lugnt - det är ju så himlans kul!
Vi körde ett likadant pass igår och vilken träningsvärk jag har idag! Det är några andra muskler som används i tennins än i löpträning, vilket jag har tränat upp mig skapligt i under den senaste månaden, därför är det lite som att börja om från början. Naturligtvis har jag ju fått den grundläggande konditionen från löpningen och den behövs ju i alla sporter. Däremot har jag inte tränat stopp-och-start-musklerna något under mina långfärder till fots. De sitter i jumskarna och i rumpan - nu vet ni det! Dessa muskler var totalt otränade och har ömmat hela dagen. (För att inte tala om rygg o nacke, men det är ganska självklart att man inte får med sig dessa bitar under löpning på samma vis som när man använder hela sin kraft för att dunka iväg en boll!).
Jag förstår verkligen inte vad det har tagit åt mig. Jag känner inte igen mig själv. Alldeles innan sommarlovet började hade jag ett långt samtal med en av mina vänner om hur tråkigt jag ansåg träning vara och hur jag inte alls kunde förstå hur någon fick ut något vettigt av det. Sedan, när sommarlovet satte fart med vackra sommarnätter så fick jag sådant sug ut att jag bara inte kunde låta bli. Fortfarande en månad senare kan man se mig tulta runt i spåren på senkvällarna. Klockan halv elva vill jag ge mig ut, då har alla andra gått in så att man kan vara ensam. Det är också den tiden som jag är piggast och känner mest för att röra på mig. Dessutom är det ju då som sommarhimlen speglar mängder av vackra färger ner över denna färglösa jord och allting får ett trolskt älvljus. Jag älskar sommarnätter! Jag älskar den mystik som de för med sig. Skulle man fråga mig någon annan årstid så skulle jag svara att jag inte tror på troll och ävlor och övernaturliga väsen, men under mina kvällslöpturer tror jag. Jag vill tro, därför tror jag. Allting blir lite roligare då.
Vi får se om det blir någon löptur ikväll. Just nu skriker alla muskler nej, men jag vet inte. Det kanske blir av. Det är ju så vackert väder...
Vi körde ett likadant pass igår och vilken träningsvärk jag har idag! Det är några andra muskler som används i tennins än i löpträning, vilket jag har tränat upp mig skapligt i under den senaste månaden, därför är det lite som att börja om från början. Naturligtvis har jag ju fått den grundläggande konditionen från löpningen och den behövs ju i alla sporter. Däremot har jag inte tränat stopp-och-start-musklerna något under mina långfärder till fots. De sitter i jumskarna och i rumpan - nu vet ni det! Dessa muskler var totalt otränade och har ömmat hela dagen. (För att inte tala om rygg o nacke, men det är ganska självklart att man inte får med sig dessa bitar under löpning på samma vis som när man använder hela sin kraft för att dunka iväg en boll!).
Jag förstår verkligen inte vad det har tagit åt mig. Jag känner inte igen mig själv. Alldeles innan sommarlovet började hade jag ett långt samtal med en av mina vänner om hur tråkigt jag ansåg träning vara och hur jag inte alls kunde förstå hur någon fick ut något vettigt av det. Sedan, när sommarlovet satte fart med vackra sommarnätter så fick jag sådant sug ut att jag bara inte kunde låta bli. Fortfarande en månad senare kan man se mig tulta runt i spåren på senkvällarna. Klockan halv elva vill jag ge mig ut, då har alla andra gått in så att man kan vara ensam. Det är också den tiden som jag är piggast och känner mest för att röra på mig. Dessutom är det ju då som sommarhimlen speglar mängder av vackra färger ner över denna färglösa jord och allting får ett trolskt älvljus. Jag älskar sommarnätter! Jag älskar den mystik som de för med sig. Skulle man fråga mig någon annan årstid så skulle jag svara att jag inte tror på troll och ävlor och övernaturliga väsen, men under mina kvällslöpturer tror jag. Jag vill tro, därför tror jag. Allting blir lite roligare då.
Vi får se om det blir någon löptur ikväll. Just nu skriker alla muskler nej, men jag vet inte. Det kanske blir av. Det är ju så vackert väder...
