nerina

Jag har varit i Värmland i två dagar och hälsat på släkten. Vad ska man säga om det? Kanske inte det mest roliga besöksmålet jag hade kunnat tänka mig. "Släkten" är allihopa 70-80 år, de flesta yngre har inget intresse av att träffas. Så vi har barnpassat gamlingar, i alla fall känns det så. Egentligen brukar jag inte ha något emot äldre men alla här börjar bli så gaggiga att det inte går att prata alls med dem. Och när det blir så gamla så blir de också väldigt internfokuserade. Alla var väldigt duktiga på att tala om var de hade ont och i precis vilka rörelser som det var värst, och så vidare. Inte en enda frågade hur jag mådde. Alla upptagna med sitt jämmer.

Jag och min mor har klippt gräsmattor, kört trimmer, ansat rosor, dammsugit, storhandlat, diskat, strukit, bytt gardiner och mycket mycket mer under dessa två dagar och nu efteråt är jag helt slut. Inte direkt vad jag behövde! Mina axlar är totaltrasiga. (Och hur mår ni då? Så att inte bara jag ömklar mig utan är artig och frågar tillbaka). Det man får trösta sig med är att de blev glada för att vi kom och för hjälpen, men det känns ändå tungt då jag ska sitta och ha väldigt ont efteråt.

Vi var också till en restaurang och åt lunch. Tillsammans var vi 6 personer, det var jag och mamma, en 81-åring som går själv, en 87-årig rullatorgående, en 74-årig rullatorgående och en i rullstol. Gissa om vi hade fullt upp? Och dessutom var det självservering på restaurangen, så jag och mamma fick agera servitriser. *suck*. Vilka dagar. Nu är i alla fall det över. Nu kan jag dra en suck av lättnad då det är åtminstonde ett år innan jag behöver göra om det. (Fast de vill ju så klart att vi ska komma oftare).

Nu har även jag fått gräma mig lite så nu känns det bättre.


Möte med en Humla. (Mjölumba på gammeldags Dalmål). Foto: Nina Lindvall