nerina

Idag börjar det kännas som om jag fått lite ordning på mitt liv igen. Jag mådde lite bättre, inte fullt så dåligt som de senaste dagarna. Därför var det skönt att sätta igång med lite skolarbete och känna att jag faktiskt hängde med i boken och inte sov mig igenom den.

(Är min "sjukdom" väderrelaterad? Senaste gången jag mådde skapligt var det också en solskensdag, precis som idag. Men nu på kvällen bytte det till lågtryck och då mådde jag också mycket sämre. Är jag tryckkänslig? Kan man vara det, så extremt som jag i så fall är? Det skulle i alla fall förklara att jag får lock för öronen).

Igår var jag ju extra ledsen över att mina anteckningar från en faktabok som jag har lagt ner över en vecka på att läsa plötsligt försvann ifrån datorn. (Jag som alltid ALLTID annars är duktig på att spara på minst två ställen, varför skulle det hända just nu?) Så dagen idag har gått åt att göra om en massa arbete. Faktiskt var det både positivt och negativt. Negativt att jag får sitta och göra om, men positivt på grund av att jag har mått så dåligt när jag har läst boken att jag minns bara hälften. Nu har jag mycket bättre koll på det hela och det var enklare att sortera ut information som jag kan behöva senare. Just nu känns det inte lika jobbigt som igår.

Dock pratade jag med en vän till mig som jag inte sett på länge i telefon nu på kvällen. Kanske var det vädret, eller att jag bara började må dåligt igen, för samtalet gjorde mig riktigt nedstämd efteråt. (Ja, det var faktiskt så. Jag tänker inte ljuga här, trots att jag vet att du läser mig blogg). Jag var väl ganska nere när du ringde och kanske var det därför som jag tog det hela så hårt - igen.
         Du avslutade samtalet med att säga att du hoppades att jag inte skulle bli arg på dig för de saker du sagt, och arg, nej det vet jag inte om jag är. Bara ledsen. Av att en av mina vänner inte förstår sig på mig (fast hon tror att hon gör det). Och dessutom att hon hela tiden talar om för mig att jag inte kommer att lyckas. Det är nästan det värsta av allt. Hon får gärna tro att hon trampar på en öm tå om hon vill eller att hon på något sätt hjälper mig - det gör mig detsamma vad hon tror - men det är irriterande att hon ska dra ner mig. Det var av precis den här anledningen som jag i julas hotade med att säga upp bekantskapen med henne och en annan vän om de inte slutade dra ner mig. (Minns du det? Då var det ganske lugnt i någon månad, och det är jag tacksam för).

(Ja, jag är ledsen. Men egentligen inte ledsen på dig. Jag blev bara ledsen av det du sa. Stor skillnad. Jag förväntar mig ingen ursäkt. ((jag är ju inte så mycket för sådant i alla fall...)). Kanske var jag bara för vek just den stunden du ringde. Vek i själen. Just då. Men det har nästan gått över nu, så det är ingen fara. Jag vet dock inte hur jag ska ta din kritik- jag anser ju att den inte är rättfärdigad. Om du menar det du sägar måste du enbart ser halva mig. Kanske visar jag dig enbart halva mitt jag? Jag vet inte. Det är en märklig sida du lockar fram hos mig. Väldigt annorlunda mot hur jag är mot någon annan).

Trots allt ser jag fram emot att bjuda dig på middag på min balkong (vi hjälps väl åt att laga maten? Då får jag ner min fobi för matlagning till en bråkdel). Det är snart dags att sitta där och förhöra varandra på årtal i historian i diagram i economics! Exams väntar bakom hörnet, men ger vi varandra styrka så kommer vi att vara beredda på det. Eller hur?


Kaffemuggar som vi åt chokladmousse ur, Du och Jag. Var det första gången du besökte min lägenhet? Jag tror det.