Mina Drömmars Universitet
Ja, jag vet. Det har gått förfärligt lång tid och jag har ännu inte berättat särskilt mycket om mitt och Stellas Londonäventyr. Därför har jag bestämt mig för att strunta i de långa berättelserna och istället köra lite fotografier bara. Dessa kommer ut lite titt som tätt under ett par dagar.
Men, det var ju faktiskt en specifik sak vi gjorde som jag känner att jag måste berätta lite mer om. Det är nämligen så att vi, mitt i myllret av gator i Londons innersta kvarter letade oss fram till våra drömmars universitet - London School of Economics and Political Science.
Vi letade oss upp för gatan som vi visste att skolan skulle ligga på och hittade tillslut fram, men det var inte så lätt att veta! Skolan är inte ett hus utan är utspritt i flera olika hus i samma kvarter. När vi kom fram till vad som verkade vara huvudentrén stod vi ett bra tag utanför dörren och tittade på alla studenter som gick in och ut igenom dörrarna eller stod och pratade ute på "gården" mellan husen. TIll slut, efter att länge ha argumenterat om vi verkligen trodde att det var helt okej att utan ett vettigt ärende gå rätt in i ett universitet (särklilt i England med alla vakter kring alla skolor) tog vi mod till och och gick in genom de massiva och välputsade glasdörrarna. Väl därinne såg vi att det inte alls var huvudingången, men det var ändå en receptionsdick där. Vi gick fram dit lite tveksamt och såg väl ganska små och ganska bortkomna ut, kan jag tänka mig. Dock blev vi lugnade på en gång - mannen som satt i disken lyste upp som en sol när han fick syn på oss och sa att han tyckte att vi såg ut som tjejerna i ABBA (Han pekade på mig och sa till sin kompanjon att jag såg precis ut som den blonda av ABBA-tjejerna. "Tja, hon var väl blond hon med" tyckte kompanjonen och ryckte på axlarna. Tydligen var han inte alls lika intresserad av liknelsen. Då vi talade om att vi var från Sverige blev han ännu mer förtjust och när vi då framlade vårt ärende om att vi gärna ville gå runt och titta lite på lokalerna svarade han "Girls, you can go wherever you want. Tell them Bob the security guard has said that". Så lyckliga trallade vi in i detta virrvarr av korridorer och dörrar in och ut mellan husen.
Lokalerna var helt otroliga! Stora, vita luftiga "korridorer" som riktigt lyste av viktighet. Det blev ju inte mindre värdigt av att när vi kom till stora entrén såg vi stora porträtt av alla nobelpristagare som antingen gått på skolan eller undervisat här. Tänk att få gå på en sådan skola med den atmosfären...! Sedan var det en annan känsla i luften också, som likaså den var helt fantastisk och det var känslan av internationalitet och öppensinnighet. Skolan är känd för sin internationella profil och det märks verkligen när man stiger in genom dörrarna där - eller bara ser ett gäng med elever. Alla möjliga kulturer blandas för att sedan prata om världsproblemen, konfkiktdrabbade områden, olika politiska inriktningar och allting annat som har med hur man ska kunna leva tillsammans på denna jord att göra. Tänk vilken miljö att utvecklas i! Det blir ju inte sämre av att skolan har sitt eget lilla "parlament" som är vida respekterat i många kretsar där man träffas, delar upp sin i politiska grupper och debatterar ämnen som man diskuterat i klassrummet eller som är på nyheterna just nu. Att få öva på ett sådant ställe gör chanserna verkligen stora för att man ska vara förberedd på det politiska arbetslivet.
Som sagt. Jag är överförtjust. Men då måste jag också arbeta för det. Det är ett enda IB-poängs skillnad mellan intagningen på Cambridge och på LSE så det är otroligt tufft. Men jag måste klara det. Jag har ju potentialen och jag har viljan.
När Winston Churchill fick frågan vad som drivit honom till att bli Englands premiärminister under en så viktig tid som Andra Världskriget svarade han "ambition".
Är det ett ord som folk brukar använda om mig så är det ambitiös. Det är bara att hoppas på att min ambition inte är så långt ifrån Churchills, för då är London School of Economics inte så långt borta.
Men, det var ju faktiskt en specifik sak vi gjorde som jag känner att jag måste berätta lite mer om. Det är nämligen så att vi, mitt i myllret av gator i Londons innersta kvarter letade oss fram till våra drömmars universitet - London School of Economics and Political Science.
Vi letade oss upp för gatan som vi visste att skolan skulle ligga på och hittade tillslut fram, men det var inte så lätt att veta! Skolan är inte ett hus utan är utspritt i flera olika hus i samma kvarter. När vi kom fram till vad som verkade vara huvudentrén stod vi ett bra tag utanför dörren och tittade på alla studenter som gick in och ut igenom dörrarna eller stod och pratade ute på "gården" mellan husen. TIll slut, efter att länge ha argumenterat om vi verkligen trodde att det var helt okej att utan ett vettigt ärende gå rätt in i ett universitet (särklilt i England med alla vakter kring alla skolor) tog vi mod till och och gick in genom de massiva och välputsade glasdörrarna. Väl därinne såg vi att det inte alls var huvudingången, men det var ändå en receptionsdick där. Vi gick fram dit lite tveksamt och såg väl ganska små och ganska bortkomna ut, kan jag tänka mig. Dock blev vi lugnade på en gång - mannen som satt i disken lyste upp som en sol när han fick syn på oss och sa att han tyckte att vi såg ut som tjejerna i ABBA (Han pekade på mig och sa till sin kompanjon att jag såg precis ut som den blonda av ABBA-tjejerna. "Tja, hon var väl blond hon med" tyckte kompanjonen och ryckte på axlarna. Tydligen var han inte alls lika intresserad av liknelsen. Då vi talade om att vi var från Sverige blev han ännu mer förtjust och när vi då framlade vårt ärende om att vi gärna ville gå runt och titta lite på lokalerna svarade han "Girls, you can go wherever you want. Tell them Bob the security guard has said that". Så lyckliga trallade vi in i detta virrvarr av korridorer och dörrar in och ut mellan husen.
Lokalerna var helt otroliga! Stora, vita luftiga "korridorer" som riktigt lyste av viktighet. Det blev ju inte mindre värdigt av att när vi kom till stora entrén såg vi stora porträtt av alla nobelpristagare som antingen gått på skolan eller undervisat här. Tänk att få gå på en sådan skola med den atmosfären...! Sedan var det en annan känsla i luften också, som likaså den var helt fantastisk och det var känslan av internationalitet och öppensinnighet. Skolan är känd för sin internationella profil och det märks verkligen när man stiger in genom dörrarna där - eller bara ser ett gäng med elever. Alla möjliga kulturer blandas för att sedan prata om världsproblemen, konfkiktdrabbade områden, olika politiska inriktningar och allting annat som har med hur man ska kunna leva tillsammans på denna jord att göra. Tänk vilken miljö att utvecklas i! Det blir ju inte sämre av att skolan har sitt eget lilla "parlament" som är vida respekterat i många kretsar där man träffas, delar upp sin i politiska grupper och debatterar ämnen som man diskuterat i klassrummet eller som är på nyheterna just nu. Att få öva på ett sådant ställe gör chanserna verkligen stora för att man ska vara förberedd på det politiska arbetslivet.
Som sagt. Jag är överförtjust. Men då måste jag också arbeta för det. Det är ett enda IB-poängs skillnad mellan intagningen på Cambridge och på LSE så det är otroligt tufft. Men jag måste klara det. Jag har ju potentialen och jag har viljan.
När Winston Churchill fick frågan vad som drivit honom till att bli Englands premiärminister under en så viktig tid som Andra Världskriget svarade han "ambition".
Är det ett ord som folk brukar använda om mig så är det ambitiös. Det är bara att hoppas på att min ambition inte är så långt ifrån Churchills, för då är London School of Economics inte så långt borta.
Kommentarer
Trackback
