nerina

Idag är det STORA packningsdagen! Få människor har nog packat så mycket i sitt LIV som jag nu ska göra på EN DAG!. Nja, kanske en liten överdrift men jag ska verkligen packa mycket. Först å främst så är det dags att kalla den svenska sommaren över för den här gången och packa alla mina saker som ska till Eskilstuna. Nu står skolan inför dörren! Det känns som den redan börjat då jag redan är där i tankarna. Så hela mitt bohag ska i kartonger och väskor och allt som det går att bära någonting i och det är faktiskt inte lite bohag det. Efter att detta är färdigpackat, ja då är det bara att packa alla snygga sommarkläder som jag äger och har, för efter att vi varit till Eskilstuna och lämnat mitt bohag så ska vi flyga till Italien! Massor av kläder och förstås, massor av skor ska med (eftersom jag får skoskav av ALLA mina skor så måste många med, så att jag kan byta emellan dem när det börjar göra ont...). Så när jag är klar är hela mitt liv i en resväska!

Imorgon kommer sommarlovet att vara slut för mig. I alla fall som jag räknar. Sommarlov är dagarna emellan då man är hemma i Leksand. Detta är Sommaren. Det andra kan vara sommardagar, men det är inte Sommaren. Det är stor skillnad. Kanske är det sommarväder de fyra dagarna efter Italienresan som jag kommer tillbringa i E-tuna, men på de dagarna ska jag ju installera mig för en ny termin. Det är inte Sommar. Det kanske är fint väder, men det är inte Sommar. Så det så. Och naturligtvis så känns det lite vemodigt, sådär som det alltid gör för mig när någonting slutar och någonting nytt börjar. Jag har funderat på det och tror att det är kopplat till min förmåga att skriva utvärderingar som lärare alltid klappat i händerna för. Jag ÄR duktig på att vända huvudet bakåt och kolla, vad har jag gjort? Vad gjorde jag bra? Vad gjorde jag mindre bra som jag aldrig mer ska göra om? Har jag lärt mig någonting av detta? Har jag fått någon ny insikt? Vad kommer jag att minnas detta som? Osv. Jag kanske verkar vara ett mullrande tåg ibland, men jag är inte den som flänger genom livet och olika insikten med en sådan fart att jag glömmer att lära mig någonting utav det. Jag tänker alltid tillbaka, funderar, utvärderar mina steg. Reflekterar. Därför blir jag vemodig! Därför att på grund av mina personliga utvärderingar så vet jag mycket väl vad jag lämnar bakom mig, för alltid. Jag vet vad det har gett mig och jag vet vad jag aldrig kommer att få igen. Jag har sett många andra människor som inte lägger någon vikt vid att lära sig någon av sitt eget förflutna och sådant tycker jag är jättetråkigt för dessa människor kommer alltid att göra samma misstag två gånger. Man ska utvärdera allt. Från enstaka lektioner till hela år. Allt. Det är då man vet hur man bäst ska ta med sig lärdomen av detta in i nästa steg.