nerina

Tillbaka i Eskilstuna efter trevliga dagar hemma. Inte har det varit mycket till lov den här veckan, men det hade jag ju inte räknat med heller. Jag har i alla fall hunnit med att göra flera trevliga saker emellan uppsatsskrivandet. Men nu har jag åkt tillbaka till kära Eskilstuna igen för att ha efter denna period av pluggande ha riktig "plugghelg". (Märk min ytterst fina ton av sarkasm). 

Min lilla familj gick upp klockan 5 i morse för att hinna med ett tåg klockan 7. (Jag gjorde det faktiskt frivilligt, tro det eller ej. Jag tycker att det är skönt att komma upp på morgonen för att plugga). Varför vi gjorde detta var för att mina kära föräldrar skúlle åka "utomlands" till Helsinborg (som pappa, den största Skåne-hataren i världshistorien, så fint uttryckte sig). DÄRFÖR tog de det tidiga tåget, och jag hängde med så att jag kunde åka tillsammans med dem till Borlänge och så att jag kunde komma upp i tid för att få någonting gjort.

Och det var världens stöstorm! Det var ett mellan 1-1,5 dm tjockt snötäcke över hela Leksand och mer snö bara öste ner från himlen. Helt fantastiskt! Det var faktiskt roligt, jag blev lite glad. Mysigt på något vis. Första snön är ju alltid speciell, sedan vill man inte ha något med den att göra mer.

Blev ett litet flummigt inlägg, lite tankar som forsade genom mig utan någon vidare struktur. Inget världsomvälvande. Mycket föga intressant.

Var ute och joggade idag på min "gamla vanliga runda" dvs den jag sprang i somras rätt mycket. Tyvärr går rundan till störst del mitt inne i skogen och därför såg jag inte mycket av den sol som annars sken över Leksand, men annars var det mycket mysigt.

Jag tycker inte om att träna i Eskilstuna. Inte för att det inte finns bra spår att springa, för det gör det verkligen, utan för att jag har så mycket annat i tankarna där att min kropp känns väldigt ointressant. Jag är verkligen en "platonist" när det kommer till min kropp. Platon ansåg att den visuella världen bara var en skenbild och att den verkliga världen fanns i tankarna, därför skulle man försöka röra sig så lite som möjligt i den visuella världen, också fysiskt. Han förespråkade att alla skulle försöka att vara så stilla de bara kan största delen av dagen och bara försöka nå den andra världen.

Ja, nu är jag väl ingen riktig "platonist" då jag inte riktigt delar hans världsuppfattning till 100%, men dock anser jag att det fysiska är långt underställd det mentala och att det visst går att seperera dessa två, de behöver inte varandra, vilket vissa tycks tro. Nej, jag känner verkligen ingen förbättring i min koncentrationsförmåga om jag tränar eller inte, snarare tvärtom. Dessutom är det inte det fysiska välbefinnandet som jag tror är det högsta att uppnå.

Därför utför jag verkligen lite träning då jag är i den stora staden. Dock alltid när jag kommer hem till Leksand känns skolarbetet inte alls lika viktigt och därför tar jag upp träningen. Då kan jag se att det faktiskt kan vara lite roligt också, vilket jag sällan tycker i Eskilstuna.

Det jag tycker är intressant är att det verkar som om jag ändå någonstans har ganska lätt att hålla mig vältränad (synd att det inte syns på utsidan!). Nog har jag fått några gener av min elitidrottare till far, i alla fall. Skönt det. (Synd att generna på magen måste komma från min mor!) Trots att jag nu tränat väldigt lite de senaste fyra veckorna klarar jag av att ta mig runt samma 6,5 km-bana som jag sprang i somras då jag tränade mer än varannan dag. Visst, jag håller ett lugnt tempo, men jag är inte mer trött än vad jag var i somras. Trevligt att inte behöva börja från noll igen, sådant är ju alltid en pers för det mentala.

Vi får se om jag ger mig ut i morgon igen, om vädret tillåter. Mina grannar är ett äldre par som är daghusse och matte åt en hund, kanske kan jag ta med den ut på en springtur? Den verkar väldigt snäll och glad i alla fall, så vi får se. Det kanske är roligt att få en "springpartner".

Nu är jag hemma på lov! Väldigt trevligt. Märkligt. Fortfarande nervös inför nästa skolvecka, men ändå, hemma på lov. Det sista höstlovet.

Jag har 1 föredrag, 2 uppsatser och 1 labraport att skriva som ska in efter lovet och dessutom har jag prov i matte och biologi veckan efter lovet, + att jag ska läsa ut en bok i engelskan, så jättemycket lov är det inte, det blir en hel del pluggande! Men det blir nog bra, jag åker hemifrån redan på fredag morgon så då får jag ju 2,5 dag i Eskilstuna att plugga på, så nog ska allt hinnas.

Egentligen hade jag ju en history internal som skulle in, men tack vare min otroligt snälla historialärarinna (det där trodde ni väl aldrig att ni skulle se mig skriva!) så har jag fått lite dispans. Jag skickade ett stressmail till henne efterson hon inte var i skolan den här veckan och frågade om det fanns någon möjlighet at jag kunde träffa henne så jag riktigt fått vatten över huvudet på grund av uppsaten, det gick bara inte att skriva en uppsats med den frågeställningen som jag hade på så få ord och jag var ganska panikslagen. Min underbara Pauline svarade då att vi skulle kolla på detta veckan efter lovet. Sedan skrev hon de två ord som gjorde att all min ångest försvann. "Stop panicing!". Dessa enkla ord, som jag aldrig i mitt liv trott att jag skulle få från Pauline, gjorde att all den underliggande stressen som det har varit med den här uppsatsen försvann. Jag riktigt kände hur det bara rann av mig med tårarna som började forsa nerför mina kinder.

Jag hade varit så orolig att Pauline skulle ha svarat något i stil med att "det där får du reda ut själv". Skulle hon gjort det skulle jag varit riktigt knäckt nu och inte vetat vad jag skulle ta mig till. Nu, helt plötsligt är jag lugn, jag känner att Pauline är med mig och inte emot. Jag känner att det kommer gå bra eftersom att hon kommer att vägleda mig och hon skulle aldrig klara av att jag skrev en dålig uppsats att skicka in heller. Det är för mycket av hennes egen stolthet som sjunker med det och därför så gör hon allt för att det ska gå bra för oss. Det är så otroligt betryggande att veta.

Igår var det fredagen innan lovet. Idag är det lördag, men inom min definition så är det lov.

Igår var det fredag på ett lov.

Jag gick och lade mig klockan halv tio.

Idag är första lovdagen.

Jag gick upp klockan 6.15.


Inte för att jag skulle göra något kul, att gå upp tidigt på lov brukar ju innebära att man ska ta ett tidigt plan till något varmare land. Eller göra något annat kul för den delen.

Jag gick och lade mig tidigt och gick upp tidigt bara för den anledningen att jag pluggar bättre på morgonen.

Jag gick upp klockan 6.15 första lovdagen för att plugga.

Är jag patetisk?

Om några timmar går i alla fall tåget uppåt i landet, då ska jag hem igen, har varit hemma ganska mycket de senaste veckorna. Det blir så ibland. Nu gäller det bara att få med sig packning för 6 dagar. Det blir att ta den stora väskan.

Jag tog ett kort på mig själv, här där jag sitter och pluggar. Så här ser det ut:

Bara för att pigga upp mig själv lite tänkte jag bjuda på lite fina tankar ur Doktor Glas. Det är få saker som man blir så lycklig av som bra texter.

LYCKAN:
- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så det är väl alltså självklart att man strävar efter lycka.

...Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra "sitt verk"; och bägge förneka all bekantskap med någon som helst strävande efter lycka.... Men har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealet. Och den djupaste lyckan kanske till sist ligger i den illusionen, att man inte traktar efter lycka".

I våras höll jag en presentation om hur synen på lyckan framställs i Doktor Glas och ovanstående är hämtat ur ett samtal mellan Glas och hans vänner. Ni vet den där känslan av att en text talar till en personligen? Det är så jag känner för denna text. Den klankar totalt ner på min världsuppfattning men ändå tycker jag att den är underbar.

Vad Söderberg för fram med detta är att som skydd för alla misslyckanden i livet där man försöker bli lycklig med inte lyckas uppnå detta (lyckopannkakan) använder den ena sig av religionen (frälsningskrokan) och säger att det är för den man strävar, medan andra skaffar sig ett livsverk, som ofta innefattar sitt dagliga arbete ("sitt verk") och säger att det är detta man försöker uppnå. Ingen vill alltså erkänna att det är lyckan man vill ha, och inte vinsten av religionen eller livsverket.

(Hade du svårt att förstå citatet första gången du läste det? Ja, det hade jag med första gången. Dock har jag lagt ner lite mer tid på det nu, eftersom jag höll föredraget om det. Det är därför som jag snabbtolkade det åt dig så att du inte skulle behöva ha det gnagandes i bakhuvudet resten av dagen)

Detta känns som om det träffar mig rakt in i bröstet, i själen. "Det är så här det är!" utbrister jag och skrattar. Dock är detta totalt emot alla mina principer. Jag säger ofta att jag inte strävar efter lycka, utan det är det där "verket" som jag hellre vill uppnå. Att ha gjort någonting. Att ha skapat någonting som kommer att bestå även när jag inte är här längre. Att ha åstadkommit någonting som kan underlätta livet för andra människor. Men eftersom jag är så cynisk som jag är så blir jag inte förnärmad över Doktor Glas syn på strävan efter lycka, jag blir snarare upprymd över att han har tagit på en öm punkt som jag inte kan besvara då han gör det på det klockrena sätt som han gör. Vilken stor författare det här är!

Men för att avsluta denna kvälls skrivning använder jag mig av ett annat citat ur Doktor Glas som du faktiskt får lov att tolka själv. Just för att det snart är natt så får det bli ett om månsken. Efter att jag läst detta citat första gången så kan jag inte sluta att ha det ringande i öronen varje gång jag ser månen. Klockrent citat, men vad betyder det? Fundera på det ett tag du! Själv ska jag gå och lägga mig.


Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.

Den måne som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det syntes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätna av ett namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som förfalskare - har du förfalskat solskenet?

Ingen kul tid just nu. SOm jag beskrev i senaste inlägget är livet tillochmed riktigt läskigt. Jag är nervös. Jag är arg på lärare. Jag är väldigt trött.

Jag har suttit och lagt upp schemat för lovet. Under vardagarna lägger jag upp ett liknande schema, men då kalkulerar jag hur många timmar som jag kommer att spendera med varje skolarbete, nu kalkulerade jag istället hur många dagar varje sak skulle ta. Tyvärr behövde jag fler dagar till mina arbeten än vad lovet ville ge mig, vilket var en smula deprimerande. Det betyder att jag verkligen måste prioritera vilka ämnen som jag kan tåla att få sämre slutbetyg i. Usch vad jobbigt det är! Men ibland måste man. Det får bli att prioritera bort labrapporten i biologin eftersom jag bara läser det på standard level.

Nej, detta är inte min vecka. Jag vill bara gå och gömma mig i ett hörn och vänta på att tiden ska dra förbi. Men varför ska man göra som man vill?


en bild från underbara Italien i somras. Jag får försöka ta med hjärnan på en liten analeps tillbaka till denna tid så kanske jag mår lite bättre.

Usch, igår var jag riktigt nere. Det är helt sjukt vad jag har att göra över lovet, vi får se hur många dagar som jag kan vara hemma, kanske blir det så att jag får lov att sitta här nere istället. Vi får se. Efter lovet ska massor av uppsatser in och det är inte vilka uppsatser som helst, utan allihopa är jätteviktiga för mitt slutbetyg. Jag sitter och skriver det sista på min World-Literature uppsats som bara den står för 20% av mitt slutbetyg och dessutom har jag måndagen efter lovet Oral Presentation också det i svenska, som står för 15% till. Mitt inre skakar av rädsla, men på ytan? Jag skrattar. Jag är en levande sinnesanalogi. Jag gråter när jag är arg och skrattar när jag är rädd. Märkligt.

Jag som har mått så bra så länge nu mår plötsligt inte alls bra. Jag är rädd. Vettskrämd. Om jag ändå kunde vara rädd för någon annan, då skulle allting bara handla om att sätta sig i säkerhet. Men nu är jag rädd för mig själv. Rädd för att jag inte ska vara bra nog när det väl gäller. Rädd för att vara en misslyckare. Det är förfärligt att vara rädd för sig själv. Man kommer inte undan någonstans, det går inte att bli fri.

Vad är det som jag har gett mig in på?

Jag vill tro att det är en mening i allt vi gör. Jag vill tro att vissa saker och ting är ödesbestämda. Därför har jag bestämt mig för att tro att anledningen till att jag hamnade på IB i Eskilstuna är att det är min plats just nu. Det är meningen att jag ska vara just här. I alla fall känns det så. Därför borde jag inte vara rädd, men det är jag i alla fall.

Jag är rädd för att jag inte är den person som jag vill vara.

Vardag igen. Skola o plugg. Fyra dagar till, sedan ett lov där massor av saker ska hinnnas med, veckan efter lovet har miljoner deadlines.

Har funderat mycket på vad jag vill göra till hösten under den här helgen. Vad som är bäst. Oroskänslorna över om jag verkligen vill ta ett år ledigt kommer krypande. Jag vet ju hur jag blev i somras och även sommaren innan det - jag blir tokig om jag inte har någonting vettigt att göra.

Så då frågar jag ju mg själv vad jag skulle tycka vara vettigt. Jag har ju trott att om jag läser t ex tyska några månader och arbetar resten av året med något kul så kommer jag att anse det vara vettigt. Men kommer jag verkligen det? Fick lite tvivel nu i helgen. Tänk om jag kryper ur skinnet på mig själv igen? Tänk om jag inte står ut? Då har jag kastat bort ett helt år och blivit vansinnig på köpet. Att jobba... vad ska jag göra på kvällarna när jobbet är slut för dagen? Det beror ju på var jag bor. Bor jag kvar i Eskilstuna kommer jag alldeles säkert vara mycket ensam eftersom alla mina vänner kommer flytta härifrån men att flytta någon annan stans inom Sverige verkar ju fånigt eftersom jag inte har någon speciell plats jag vill till. Jag kommer säkerligen att vara ensam där också. Att flytta utomlands lockas, men samtidigt inte. Vad är det för vits med att flytta utomlands och försöka lära känna nya människor på en helt ny plats om jag bara ska bo där ett litet kort tag? Åter, tänk om jag känner mig ensam? Eller att flytta hem går ju inte heller; har man en gång väl flyttat så är det så det är.

Vad är då bäst? Visst, det är miljoner saker som jag känner att jag missar med att plugga mig igenom mina ungdomsår, men kommer jag verkligen må bra av att "få göra vad jag vill"? Är jag verkligen en sådan personlighet som klarar av sådant?

Usch, lite beslutsångest. Och om jag vill söka till universitet så är jag redan nu näst intill för sen med ansökan och det är jättemycket som ska fixas med det som jag inte har tid att göra just nu.

Ja, vi får se. Jag får ta tag i framtiden under nästa vecka. Framtiden väntar väl på mig tills att jag har tid med den, eller?

Imorse innan jag sprang iväg till skolan bestämde jag mig lite hastigt för att snabbtvätta en tröja. Inte för att jag ville ha den på mig till skolan, utan enbart för att jag kände att jag hade lust att tvätta den. Det var en stickad tröja, så den måste alltid specialtvättas i handfatet så detta gjorde jag. Jag spolade i vatten i handfatet och la ner tröjan. Då trodde jag plötsligt att proppen i handfatet hade gått ur, all vatten var ju borta! Men jag upptäckte att tröjan hade sugit upp alltihop. Så jag spolade i mer och hälde i tvättmedel och tvättade.

Det gick ju bra. Väldigt bra till och med. Jag klarade detta husmorsprov galant.

Problemet uppstod senare.

Nämligen; hur får man ur alla liter vatten ur tröjan när man väl fått i det?

Som jag har stått böjd över badkaret och vridit och klämt och tryckt. Vattnet fortsätter att forsa ur tröjan, det tar verkligen aldrig slut. Jag fick världens kramp i händerna och underarmarna, vilken träning! Pauline som säger åt oss att göra handledsövningar innan exams skulle vara stolt om hon fick veta.

Dock så sprang klockan ifrån mig och jag försökte hinna ikapp den genom att springa med världens fart till skolan där klockan hade stannat och nu ringde argsint.

Väl hemma igen efter en lektion var det bara att sätta igång med urvridningen igen. Vattnet fortsatte att forsa lika mycket, trots att det hade gått två timmar! "Låter jag den ligga såhär så kommer den mögla" tänkte jag och fortsatte vrida och vrida.

Nu sitter jag här med två värkande underarmar och russinfingrar och frågar mig själv hur en god husmor skulle lösa detta problem. Kan man ta fram hårfönen? Eller krymper inte tröjan då? Den är ju som sagt stickad. Ska jag fortätta låta den hänga droppande över badkaret? Eller ska jag ge mig på den än en gång med en stärkande underarmsövning?

Hur gör en god husmor? Hur gör en ordentlig hustru? Hur gör man?

Det är inte lätt, det här med att vara kvinna.

Någon som råkade titta på Världens Härligaste Män igårkväll på femman? Ja, det är ju inte riktigt ett program i min smak men igår satt jag faktiskt bänkad framför TV:n, vår egen SECO-Medhane var ju med!

Medhane arbetar för SECO (Sveriges Elevråds Centralorganisation) och senast IGÅR hade vi möte med honom angående vår antivåldskampanj. Vi blev inte så lite chockade när vi för några dagar sedan såg reklamen till programmet och att han skulle vara med! Det var verkligen jättekul, det är sällan någon man känner är med på TV på bästas sändningstid. Fyra timmar innan programmet stod jag och pratade hur man handskas med funktionärer och sedan var han bara där i min TV-ruta och blir intervjuad av Ann Söderlund. Lite småcoolt är det väl ändå...

Dock håller jag mig på en lite lugnare nivå än de andra tjejerna i mitt elevråd som tävlade om vem som skulle få gå och hämta honom från tåget. Riktigt så häftigt tycker jag inte att det är med folk som blir kändisar, jag menar, de är ju fortfarande bara människor. Jag kan inte riktigt förstå den där idoldyrkan som man ofta ser hos unga tjejer. Nej, det är inte min grej att dyrka en annan människa. På något sätt känns det som om man förlorar hela sitt eget människovärde då. När jag ser en människa som gör någonting bra tänker jag "Oj, vad den människan var duktig. Precis som mig, jag kan också göra många bra saker". Det är inte självsäkerhet och inte ens självhävdelse. Jag vet inte riktigt varför jag lägger till det där sista för mig själv, kanske för att jag alltid trott på mig själv och alltid haft bra självkänsla. Jag tror att alla människor är mycket bra på något och jag är stolt över mina egenskaper, därför kan jag inte hängiva mig alldeles åt en annan människa. Jag kan jag med, men kanske inte i samma genre som den här människan. Det är ungefär så som jag ser det.

Nej, nu ska jag äta upp min soppa som jag började tugga på innan jag kom på att blogga var mycket roligare. Sedan ska jag fortsätta skriva en ekonomi-internal. Det är spännande och se om jag får till det eller inte.

Om två veckor är det höstlov.

Två veckor.

Hade jag för ett år sedan sagt till mig själv att det var höstlov om två veckor, höstlovet i IB2, höstlovet på vilket jag skulle producera massor av viktiga uppsatser som ska bestämma mitt slutbetyg, då hade jag svimmat av nervositet.

Varför är jag nu så lugn?

Därför att jag inte vågar inse vidden av mitt arbete. Därför att jag är mitt uppe i det nu. Därför att även om jag kunde ligga mycket bättre till tidsmässigt så inser jag att jag faktiskt kommer att fixa det. Att det kan faktiskt gå bra. Därför att jag känner att allt som jag har lärt mig börjar falla på plats och jag känner att jag börjar få grepp om min kunskap. Därför att jag har roligt medan jag arbetar. Därför att allting snart är slut.

Därför är jag inte nervös.

Så då sitter jag här, och skriver på en ekonomi-internal och dricker te som ser ut som mjölk. Ja, det är sant! ALLA skulle verkligen missta det för mjölk om man inte kände lukten. Visst, det är mycket på grund av att jag har lite mjölk i, men också att det jag dricker är grönt citronte, vilket var i princip genomskinligt innan jag hällde i mjölken. I citronte måste man ha mjölk, annars är det inte alls lika gott.

Sidospår, jag vet. Snedsteg, omsteg, felsteg. Precis som livet självt. Senvägar och villovägar. Backigt och krökigt. Slingrigt. Halt.

Jag måste säga att det har varit en trevlig måndag, vilket är konstigt eftersom jag alltid brukar avsky måndagseftermiddagar. Av någon anledning blir det bara för mycket då jag inte varit i skolan på ett par dagar att komma tillbaka. Huvudet är alltid jättetungt på måndagseftermiddagar då jag kommer hem och försöker skaka av mig alla intryck för att försöka kunna plugga lite på alla läxor som jag alltid har till tisdagar.

Men idag har det varit en hyfsat trevlig måndag. Efter en trevlig helg. Känner mig glad och pigg igen.

Vi hade en liten diskussion kring matbordet idag vid lunchen. Jag argumenterade mot en som inte har flyttat hemifrån om varför det inte går att flytta hem igen när man väl flyttat en gång, men hon förstod inte alls. "Men det är ju jättebra att bo hemma, ekonomiskt sett. Man tjänar jättemycket på det" var hennes huvudargument. "Jovisst", sa jag, "men det går inte. Att flytta hem igen är ingenting man ska göra, det blir fel för hela familjen, inte bra alls för nån. Man ska bara inte göra det". "Vadå att det blir fel!" fortsatte hon "det är väl ingenting konstigt med det!". Härefter försökte jag förklara varför det bara inte går. Jag försökte säga att när man väl en gång har flyttat och blivit en självständig människa, en helt egen individ, så går det aldrig, ALDRIG att komma tillbaka till en miljö där man inte längre bestämmer över sitt eget liv igen. Har man väl tagit steget går det aldrig riktigt att få det ogjort, vare sig man vill det eller inte. Det blir bara fel om man skulle försöka sig på det. Tack och lov fick jag medhåll av två andra, en som också flyttat hemifrån och en vars bror flyttat. De förstod vad jag menade men denna stackars tjej som argumenterade emot mig är ännu för fast i hennes familjs (läs hennes pappas) snaror att hon ännu inte kan frigöra sig. Hon är som en larv med extra tjock puppa, medan vi andra lyckas bryta hål på våra puppor och bli fria fjärilar sitter hon fortfarande fast därinne och bankar lite försiktigt på skalet.

Varför vill jag skriva om detta då? Jo därför att jag och denna tjej inte går ihop och har aldrig gjort det. Därför att jag inte står ut med att tycka synd om henne i hennes trångsynthet längre? 1. Därför att jag alltid brukar förlora mot henne i argumentationer (hon har en starkare position i klassen än vad jag har, därför vinner hon). 2. Därför att jag förlorade i en argumentation förra veckan och behövde revansch. 3. Därför att jag äntligen vann. Jag fick till och med hennes närmaste vänner att säga att hon hade fel. Större vinst än så kan det inte bli.

Resten av lunchen satt hon knäpptyst, hon som brukar vara en av dem som pratar mest. Gottade jag mig i att hon förlorade? Jag försökte ett tag, men det gick inte. Jag är inte riktigt lagt åt det hållet. Däremot var jag stolt över att jag hade vunnit. Visst är det två olika saker? Att gotta sig i någon annans tillkortakommanden eller att glädjas åt sin egen duglighet. Jag tycker i alla fall det. Jag tror inte att hon satt tyst för att hon var arg på mig, det är nog inte mig personligen som orsakade hennes sinnestillstånd, däremot kände hon nog tydligt av att hon förlorade trots att hon nog inte kunde sätta ord på vad som hon kände.

För att förtydliga; det är absolut inget bråk eller rivalitet mellan oss. Vi kan prata med varandra hur enkelt som helst. Däremot känner vi nog båda att vi bara inte går ihop och därför håller ett litet avstånd. Men bara ett litet. Skulle man fråga vem som helst i klassen skulle de skratta åt idén att jag och denna tjej skulle vara ovänner av något slag. Det är inte alls så det är.

Däremot har vi olika uppfattningar om livet, om vad som är roligt, om vad som är viktigt, om hur man ska vara mot andra människor.

Detta betyder inte att varken hon eller jag är fel eller rätt. Vi är bara olika. Det är egentligen inte det som gör att jag känner ett visst motstånd i henne.

Men om jag ändå kunde undgå att tycka synd om henne för hennes trångsynthet...

Visst har jag en häftig bild? Pappa har köpt sig en ny dator, den senaste versionen av MavBook Pro. Den är fulladdad med massor av roliga leksaker och funktionen att skapa popkonst av en bild tagen med webkameran är en av dessa.

Bilden är väl inte superbra, den är tagit en halvtimme efter att jag steg upp ur sängen så jag sitter i nattlinne och har varken sminkat mig eller kammat håret, så JAG är inte värst tilltagande på bilden men funktionen är ändå häftig. Om någon timme när jag gjort mig klar för dagen kanske jag tar en ny bild... Vi får se om jag får låna datorn igen.

Efter en tid med mycket pluggande har jag nu hamnat i ett litet andningshål i tiden. Jag är hemma i Leksand igen har bestämt att den här helgen ska karaktäriseras av ingenting annat än tv, filmer, mys, god mat, söta godsaker och roligt utflykter. Dags för återhämtning! Den är välbehövd. Därför tar jag ledigt några dagar.

(Dock är det ju naturligtvis inte riktigt ledigt. Att inte göra något skolarbete över en hel helg är ju som att frivilligt dränka sig själv. Men jag ska bara skriva historieuppsatsen. Det är väl ungefär 6 timmar jobb kvar på den. Det blir tre timmar om dagen, så det är ju verkligen inte så farligt.) Sedan är det semester!

Har inte varit riktigt på topp idag. Batterierna är verkligen under minusstrecket nu, måste verkligen hem och ladda om. Mängden arbete kryper på en igen, den som nyss inte kändes så ofantigt stor... så det blir.

På en kvällspromenad reflekterade jag o Linnéa över vad vi ska göra i vårt framtida liv som IB-alumni. Vad är rimligast att göra då man har fått sin frihet tillbaka? Vad kommer man att vilja göra? Det går ju inte en dag utan att man tänker "när jag har slutat IB ska jag..." och fortsättningen är någonting i stil med "...läsa den här boken", "...gå ut och dansa hela kvällarna" eller "...resa runt i hela världen". Men ändå, det är vad man känner nu. Vad kommer man egentligen att vilja göra? Hur kommer det att kännas?

Jag har lite kontakt men en tjej som gick ut förra året och det är lite kul att höra hur det är med dem och hur de idag ser på IB, vad de saknar, vad de tycker är skönt att slippa, hur fortsättningen blev helt enkelt. När jag hör om många av dem som gick ut förra året, som jag då inte tyckte verkade speciellt smarta, som nu läser på KTH, Chalmers och Handelshögskolan och liknande, då ger det mig hopp. Då ser jag meningen med att orka vidare. Jag tycker att det är underbart att vara i samma "liga" som dem. De som "lyckas".

Men naturligtvis har jag lite valångest för vad jag vill göra under nästa år, det år som jag ska vila upp mig från skolarbete. Det år som jag ska upptäcka världen. Men vad vill jag göra? Hur vill jag göra det? Var vill jag vara? Snart måste jag bestämma mig, annars kommer det inte bli någonting av saken. Allt måste planeras, annars kommer det bli så att jag hamnar hemma i Leksand ett år utan vettig sysselsättning. Än är det inte jättepanik, men snart är det dags att göra upp en plan.

En plan för Framtiden.

Ganska lite pluggande idag men mycket annat känns det som. Visst, jag har gjort skolarbete, men så banala saker att det inte kändes som att "plugga". Jag har bl a gjort en powerpoint till en redovisning för ett projekt med alla naturämnena. Tänk, jag, en redovisning! När var förra gången vi gjorde en redovisning senast? Det måste ha varit i Pre-IB då vi fortfarande hade det svenska systemet i de flesta kurserna. Nuförtiden gör alla allt, och sedan redovisar läraren vad vi skulle ha gjort.

Sedan, anti-våldskampanjsmöte. Jag lägger naturligtvis upp strategin för hur vi ska arbeta och vad som vilken grupp ska göra. För varje sak jag strukturerar blir jag bättre och bättre på det, det är en trevlig känsla. Ingenting kan få mig att falla på fötter, snart kan jag strukturera upp allt, hitta lösningarna på de mest svårlösta problemen. Det är alltid en skön känsla, känslan av att utvecklas.

Vad underbara måndagskvällar är då man redan skrivit klart historiauppsatsen! Jag kan inte ens beskriva den lättnadskänsla som jag har haft hela dagen då jag har vetat att jag inte har ett stort arbete att göra då skolan var slut för dagen.

Men nu längtar jag verkligen hem. Jag vill verkligen verkligen åka till min plats på jorden. Det är där jag finner ett andningshål, det är där jag får kraft att orka vidare. Det är där som jag klarar av att tänka på något annat än skolan. Nu har jag varit i Eskilstuna i två helger och det är faktiskt ärligt talat mer än vad jag klarar av. När jag är här kan jag inte tänka på något annat än hur jag ska göra min tid mer effektiv för att hinna med mer. Det är allt min hjärna cirkulerar kring. Jag tror faktiskt inte att någon skulle klara av att leva så som jag gör om man inte får andningshål ibland. Nu, efter snart tre veckor här nere, känns det som om jag håller på att bli tokig. Jag vill bara hem.

Är det personerna, dvs familjen, huset och hemmakänslan eller Leksand som jag saknar? Jag vet inte. Ingen aning faktiskt. Eftersom mamma var här förra helgen men jag fortfarande känner så som jag gör nu så verkar det inte vara saknaden av familjen som är det som ger mig sådan ångest. Huset? Nej, jag har alltid avskytt det där huset, jag skulle vara mycket förvånad om det är det som jag vill till. Själva Leksand? Du måste skämta! Nej, jag tycker väldigt bra om Leksand men absolut inte så bra att jag mår dåligt för att jag inte åker dit varje helg. Nej, verkligen inte.

En tanke slog mig att det skulle vara tryggheten som jag saknade. Ja, det låter faktiskt inte så konstigt. Den där underbara känslan av att man är trygg, som skänker ett så otroligt lugn. Denna känsla, som inte sitter i något materiellt, utan i tanken på ett hem. Tanken på att ha ett ställe där man alltid är välkommen, vad som än händer. Ett ställe där människorna som bor där älskar en för precis den man är och man behöver inte vara någon annan. Man behöver inte fundera på vilken roll man ska ta som alltid annars i den stora vida världen. Man är bara accepterad och älskad villkorslöst. Ja, kanske är det det som jag saknar när jag är borta.

Jag, som alltid ser mig själv som mycket stark, sitter här och funderar över vad det är som drar ner mig så djupt ibland. Varför jag får så otrolig hemlängtan. Jag, ensamvargen. Jag, den asociala. Jag, som tror mig klara det mesta på egen hand. Varför sitter jag då här och frågar mig alla dessa frågor?

Jag mår ju inte dåligt. Tvärtom har jag mått väldigt bra idag. Ändå vill jag bara hem. Hem till allt som är mysigt. Hem till fredagstacos, lördagsshopping och söndagsmiddag. Hem till fikapauserna, till frukostarna och till kvällsmackan. Hem till mamma och pappa och syskon och vänner.

Hem till mig. Där jag hör hemma.

Idag är tredje gången jag läser Doktor Glas av Hjalmar Söderberg den här veckan. Vad jag gör är att leta citat till min Oral Presentation jag ska ha nästa vecka, det första jag gör som kommer att bestämma ungefär 15% av mitt slutbetyg. Det är nästa måndag det gäller! Bara då. Spännande. Nervöst.

Första gången jag läste Doktor glas den här veckan letade jag efter citat som speglar synen på Lyckan då jag trodde mig vilja ha en presentation om detta. Någon dag senare blev jag lite osäker på att jag verkligen ville ha detta mycket svåra ämne (Hur tolkar man frälsningskrokan? Krokan är ju en godsak, vad har det med frälsning att göra?) så jag satte mig ned och läste igenom den en gång till och denna gång letade jag citat om synen på Plikten och hur Viljan framställs i verket för att möjligtvis kunna välja någon av dessa ämnen istället. Men när jag pratade med Mona dagen efter sa hon att det var bättre att ta hur Glas skildras i läkarrollen, en bit av plikten men inte helt. Detta är ju ett mycket enkelt ämne, utan alla dessa filosofiska tankar som verket har. Mer rakt på sak. Därför sitter jag nu och läser den en gång till.

Den blir bara bättre för varje gång man läser den. Den växer och man hittar hela tiden nya saker. Det går inte riktigt att tröttna på den, i alla fall inte än. Jag tror nästan att den är min nya favorit. Eller kanske en favorit bland många. Det är dumt att ha EN favorit när man pratar om böcker, det finns så många olika genrer. Hur kan man jämföra en fantasybok med ett verk från Realismen? Kan man säga att den ena är bättre än den andra, när författarna hade helt olika avsikter då de skrev dem? Nej, Doktor Glas är min favorit inom genren filosofisk och psykologisk roman. Så får det bli.

Trevligt med helg! Det behövs. Är lite trött på att hitta på nya ursäkter till alla lärare om varför jag inte skrivit klart uppsatsen i just DERAS ämne. Det här med "Jag hade en matteinternal att skriva den här veckan" fungerar absolut inte, deras ämne är ju det viktigaste så man kan inte säga att man faktiskt prioriterat annat skolarbete fast det är det man har.

Väldigt mycket skola i den här bloggen just nu, men det är det jag gör och därför det som jag vill skriva om. Vid varje inlägga början tänker jag att "idag ska jag inte skriva om skolan" men det blir så i alla fall. Det bara kommer. (Ja, kanske borde jag börja skriva en disposition över alla inlägg, det är ju det som lärarna tjatar på oss att göra just så att vi inte ska spåra ut i något annat som vi inte tänkte skriva om. Men, vem skriver egentligen disposition över blogginlgg? Nej tack, jag vill att mina tankar ska skrivas då de kommer, jag vill inte tänka på HUR jag skriver. Det gör jag i skolan. Här ska tankar bara flyta in i ord som bildar meningar, helt på eget bevåg. Annars kommer jag snart inte finna det rogivande att blogga, så som jag tycker nu).

Som sagt, härligt med helg. Jag ska stanna i E-tuna och PLUGGA! Men visst, lite annat ska jag väl ändå hinna med. Som att Linnea om exakt 7 minuter ska titta in genom min dörr och vi ska laga oss en trevlig middag och imorgon ska jag på fest hos Hanna i Västerås. Det ser jag fram emot! Det är alltid spännande med nya människor, jag får sådana adrenalinkickar av sådant. För ofta - jobbigt. Nya människor ska man stöta in i lagom mycket och nu var det ett tag sedan, så nu passar det jättebra.

Jag känner mig som en äkta B-kändis i skolan just nu. Lite småkul ibland men oftast jobbigt. Skolledningen med rektorn är ju "superstars" medan vi elevrådare är bara på B-plats än så länge. Jag kan verkligen inte röra mig från ett hus till ett annat utan att stöta ihop med an massa folk som jag ska heja på. När man är elevrådsstyrelsemedlem så är ju meningen att man ska veta vilka som är elevrådsrepresentanter eller inte, men de är faktiskt hundra stycken! Hur ska jag kunna känna igen dem? Min lösning har blivit att jag ler lite uppfodrande mot alla jag möter och ler de tillbaka och hejar så hejar jag tillbaka. Det fungerar faktiskt ganska bra, men som sagt, det är verkligen hela tiden som jag måste vara observant på att folk kan heja på mig.

Okej, ja jag vet att jag låter löjlig, att jag borde bara tycka att det är kul att folk vet vem jag är och vad jag gör och så, och det tycker jag. I teorin. Jag är stolt över att vi i elevrådsstyrelsen lyckats med att marknadsföra oss så bra. Däremot är det jobbigt de dagar man känner sig lite låg, stressad eller har lust att göra något konstigt. Eftersom jag är en levande reklampelare så betyder det att jag hela tiden måste vara något att visa upp. Något som inger förtroende och respekt och visar engagemang. Låga dagar kan detta vara jobbigt, att hela tiden le mot alla, att inte få springa över skolgården om jag är sen till en lektion för att detta beteende kan anses märkligt, att inte kunna sätta på mig vad som helst för att jag måste vara en respektabel reklampelare. Det tär faktiskt ibland.

Dock är det ett perfekt träningstillfälle för resten av mitt liv, om jag når dit jag vill. Blir jag det jag vill, blir jag politiker, så är jag en reklampelare för mitt parti och mina åsikter varje minut. Det kommer till och med bli en nivå värre, då jag nu när jag är hemma är "anonym", men blir jag politiker så kommer jag aldrig, ALDRIG förutom vissa sekunder i mitt eget hus vara något annat än en reklampelare. Man förväntar sig av politiker att de har högre moral än andra och att de verkligen lever som de lär - annars är de ute. Titta bara på alla politikerna som haft barnflickor svart. Vad gör de nu? Inte är de politiker i alla fall. Fullständig hängivelse till sitt arbete. Fullständig reklampelare.

Så jag ska inte klaga ännu. Och visst överdriver jag kanske lite mitt ansvar som elevrådare, men när jag gör någonting så vill jag göra det riktigt. Precis som mitt politikerjobb. Det är därför jag måste redan nu börja. Inga olagligheter, inga konstigheter, inga fortkörningsböter, inga betalningsanmärkelser. Allt måste vara prickfritt. Allt måste vara perfekt. Sedan kanske jag inte blir politiker imorgon, eller ens inom de närmsta 20 åren, men det spelar ingen roll. Den dagen jag tar ansvar över att framföra ett partis åsikter ska mitt förflutna vara felfritt. Det är så jag vill att det ska vara och det är därför jag ska se till att det blir så. Viljan hjälper mig hitta rätt.

Ja, detta hade jag ju ingen aning om att jag kände för att blogga om, men plötsligt kom det ur mig. Ingen struktur, ingen ordning, men det gör inget. Här kan man verkligen använda det gamla cliche-artade uttrycket: Det är tanken som räknas.

Idag känns den berömda vattennivån som Linnéa så ofta pratar om faktiskt uthärdlig. Vattennivån är allting som kväver oss och som man simmar under med förtvivlade försök att ta sig upp. Vattennivån är känslan av att inte ha kontroll på situationen. Vattennivån är alla akolarbeten. Ett arbete är bara en liten pöl men alla tillsammans, på samma gång, gör att man ibland inte kan andas. Desperat försöker man skopa bort det översta vattnet för att i alla fall ha näsan över nivån, lite luft. Ta bort de mest påträngande källorna för stunden. Det är så vi arbetar.

Men idag känns det faktiskt riktigt bra, trots allt elevrådsarbete som jag gjort idag vilket har snott flera plugg-timmar. Trots det, så känns det riktigt bra. World Lit. är i princip färdig, matte-internal arbetar jag på, Extended är på god väg. Resten av terminen behöver jag bara koncentrera mig på ToK-uppsatsen och att skriva tre bra Economics-internals utöver det vanliga skolarbetet. Just nu låter det för bra för att vara sant, det är nästan så att jag nu ser att det finns en möjlighet att komma ut från IB levande. En liten möjlighet, men dock existerar den. Spännande.

Det var en skön känsla på engelskan idag då vi satte igång med vår näst sista bok som vi ska skriva exams på. Sedan ska vi ju läsa två till, men dessa ska vi bara ha muntliga förhör på. I alla fall så kändes det bra. Förra året så var det mest vår lärare som pratade eller ledde oss i rätt riktning för hur vi skulle tänka för att hitta rätt teman i böckerna och var vi skulle leta efter de bästa citaten. Den här gången då vi satte igång var det vi elever som ledde lektionen. Eftersom vi nu har lärt oss det mesta som IB-engelskan kan ge oss om att analysera böcker så kan vi nu detta och vi hade redan börjat plocka ut de bästa citaten och kunde göra relevanta cross-references till våra andra noveller för att kunna göra jämförelser senare. Som sagt, en skön känsla! Vi har lärt oss något, vi kan detta nu. Detta är vår hemmaplan. Vi är säkra på vad vi gör.

I de flesta ämnen så är vi nu i slutfasen av kursen. I ekonomin har vi på onsdag prov på de 50 sista sidorna i boken, sedan är vi färdiga! Det känns jättebra. Massor av tid att gå igenom allt en gång till. Just i ekonomi är det jättesmart att köra igenom allt en snabbis först för att sedan gå tillbaka och gå in i detalj, ekonomi är inte bara massor med fakta att lära sig, det är ett helt nytt tankesätt att komma in i och vänja sig vid. Man måste först få hela bilden för att kunna förstå detaljerna.

Samma sak att kursen snart är slut är biologin, matten och lite svenskan för mig. Om någon vecka kommer jag inte att ha en enda svensklektion mer den här terminen! Det ska bli jätteskönt att kunna koncentrera mig ordentligt på mina HL-ämnen då, men samtidigt kommer det att vara mycket tråkigt. Svenskan är ju det absolut roligaste ämnet! Jag kommer att sakna det kolosalt mycket, så man vet aldrig. Kanske smyger jag mig in och sitter med på någon lektion ibland. Mona har i alla fall sagt att jag är välkommen...

Så, idag känns det bra. För några dagar sedan var det långt under bra. Till och med dåligt. Det är så här det är, ett evigt simmande och sprattlande. Även om jag kanske fått fotfäste och en möjlighet att att resa upp huvudet ur vattnet just nu behöver inte det betyda att det kommer vara så länge till. När som helst kan marken glida undan för mig och jag är i ett nytt kvävningstillstånd. Men på något sätt överlever man nog det med. Vill man kan man överleva det mesta.