Träning upptagen!
Var ute och joggade idag på min "gamla vanliga runda" dvs den jag sprang i somras rätt mycket. Tyvärr går rundan till störst del mitt inne i skogen och därför såg jag inte mycket av den sol som annars sken över Leksand, men annars var det mycket mysigt.
Jag tycker inte om att träna i Eskilstuna. Inte för att det inte finns bra spår att springa, för det gör det verkligen, utan för att jag har så mycket annat i tankarna där att min kropp känns väldigt ointressant. Jag är verkligen en "platonist" när det kommer till min kropp. Platon ansåg att den visuella världen bara var en skenbild och att den verkliga världen fanns i tankarna, därför skulle man försöka röra sig så lite som möjligt i den visuella världen, också fysiskt. Han förespråkade att alla skulle försöka att vara så stilla de bara kan största delen av dagen och bara försöka nå den andra världen.
Ja, nu är jag väl ingen riktig "platonist" då jag inte riktigt delar hans världsuppfattning till 100%, men dock anser jag att det fysiska är långt underställd det mentala och att det visst går att seperera dessa två, de behöver inte varandra, vilket vissa tycks tro. Nej, jag känner verkligen ingen förbättring i min koncentrationsförmåga om jag tränar eller inte, snarare tvärtom. Dessutom är det inte det fysiska välbefinnandet som jag tror är det högsta att uppnå.
Därför utför jag verkligen lite träning då jag är i den stora staden. Dock alltid när jag kommer hem till Leksand känns skolarbetet inte alls lika viktigt och därför tar jag upp träningen. Då kan jag se att det faktiskt kan vara lite roligt också, vilket jag sällan tycker i Eskilstuna.
Det jag tycker är intressant är att det verkar som om jag ändå någonstans har ganska lätt att hålla mig vältränad (synd att det inte syns på utsidan!). Nog har jag fått några gener av min elitidrottare till far, i alla fall. Skönt det. (Synd att generna på magen måste komma från min mor!) Trots att jag nu tränat väldigt lite de senaste fyra veckorna klarar jag av att ta mig runt samma 6,5 km-bana som jag sprang i somras då jag tränade mer än varannan dag. Visst, jag håller ett lugnt tempo, men jag är inte mer trött än vad jag var i somras. Trevligt att inte behöva börja från noll igen, sådant är ju alltid en pers för det mentala.
Vi får se om jag ger mig ut i morgon igen, om vädret tillåter. Mina grannar är ett äldre par som är daghusse och matte åt en hund, kanske kan jag ta med den ut på en springtur? Den verkar väldigt snäll och glad i alla fall, så vi får se. Det kanske är roligt att få en "springpartner".
Jag tycker inte om att träna i Eskilstuna. Inte för att det inte finns bra spår att springa, för det gör det verkligen, utan för att jag har så mycket annat i tankarna där att min kropp känns väldigt ointressant. Jag är verkligen en "platonist" när det kommer till min kropp. Platon ansåg att den visuella världen bara var en skenbild och att den verkliga världen fanns i tankarna, därför skulle man försöka röra sig så lite som möjligt i den visuella världen, också fysiskt. Han förespråkade att alla skulle försöka att vara så stilla de bara kan största delen av dagen och bara försöka nå den andra världen.
Ja, nu är jag väl ingen riktig "platonist" då jag inte riktigt delar hans världsuppfattning till 100%, men dock anser jag att det fysiska är långt underställd det mentala och att det visst går att seperera dessa två, de behöver inte varandra, vilket vissa tycks tro. Nej, jag känner verkligen ingen förbättring i min koncentrationsförmåga om jag tränar eller inte, snarare tvärtom. Dessutom är det inte det fysiska välbefinnandet som jag tror är det högsta att uppnå.
Därför utför jag verkligen lite träning då jag är i den stora staden. Dock alltid när jag kommer hem till Leksand känns skolarbetet inte alls lika viktigt och därför tar jag upp träningen. Då kan jag se att det faktiskt kan vara lite roligt också, vilket jag sällan tycker i Eskilstuna.
Det jag tycker är intressant är att det verkar som om jag ändå någonstans har ganska lätt att hålla mig vältränad (synd att det inte syns på utsidan!). Nog har jag fått några gener av min elitidrottare till far, i alla fall. Skönt det. (Synd att generna på magen måste komma från min mor!) Trots att jag nu tränat väldigt lite de senaste fyra veckorna klarar jag av att ta mig runt samma 6,5 km-bana som jag sprang i somras då jag tränade mer än varannan dag. Visst, jag håller ett lugnt tempo, men jag är inte mer trött än vad jag var i somras. Trevligt att inte behöva börja från noll igen, sådant är ju alltid en pers för det mentala.
Vi får se om jag ger mig ut i morgon igen, om vädret tillåter. Mina grannar är ett äldre par som är daghusse och matte åt en hund, kanske kan jag ta med den ut på en springtur? Den verkar väldigt snäll och glad i alla fall, så vi får se. Det kanske är roligt att få en "springpartner".
Kommentarer
Trackback
