Citat från Doktor Glas!
LYCKAN:
- Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?
- Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så det är väl alltså självklart att man strävar efter lycka.
...Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra "sitt verk"; och bägge förneka all bekantskap med någon som helst strävande efter lycka.... Men har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealet. Och den djupaste lyckan kanske till sist ligger i den illusionen, att man inte traktar efter lycka".
I våras höll jag en presentation om hur synen på lyckan framställs i Doktor Glas och ovanstående är hämtat ur ett samtal mellan Glas och hans vänner. Ni vet den där känslan av att en text talar till en personligen? Det är så jag känner för denna text. Den klankar totalt ner på min världsuppfattning men ändå tycker jag att den är underbar.
Vad Söderberg för fram med detta är att som skydd för alla misslyckanden i livet där man försöker bli lycklig med inte lyckas uppnå detta (lyckopannkakan) använder den ena sig av religionen (frälsningskrokan) och säger att det är för den man strävar, medan andra skaffar sig ett livsverk, som ofta innefattar sitt dagliga arbete ("sitt verk") och säger att det är detta man försöker uppnå. Ingen vill alltså erkänna att det är lyckan man vill ha, och inte vinsten av religionen eller livsverket.
(Hade du svårt att förstå citatet första gången du läste det? Ja, det hade jag med första gången. Dock har jag lagt ner lite mer tid på det nu, eftersom jag höll föredraget om det. Det är därför som jag snabbtolkade det åt dig så att du inte skulle behöva ha det gnagandes i bakhuvudet resten av dagen)
Detta känns som om det träffar mig rakt in i bröstet, i själen. "Det är så här det är!" utbrister jag och skrattar. Dock är detta totalt emot alla mina principer. Jag säger ofta att jag inte strävar efter lycka, utan det är det där "verket" som jag hellre vill uppnå. Att ha gjort någonting. Att ha skapat någonting som kommer att bestå även när jag inte är här längre. Att ha åstadkommit någonting som kan underlätta livet för andra människor. Men eftersom jag är så cynisk som jag är så blir jag inte förnärmad över Doktor Glas syn på strävan efter lycka, jag blir snarare upprymd över att han har tagit på en öm punkt som jag inte kan besvara då han gör det på det klockrena sätt som han gör. Vilken stor författare det här är!
Men för att avsluta denna kvälls skrivning använder jag mig av ett annat citat ur Doktor Glas som du faktiskt får lov att tolka själv. Just för att det snart är natt så får det bli ett om månsken. Efter att jag läst detta citat första gången så kan jag inte sluta att ha det ringande i öronen varje gång jag ser månen. Klockrent citat, men vad betyder det? Fundera på det ett tag du! Själv ska jag gå och lägga mig.
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.
Den måne som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det syntes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätna av ett namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som förfalskare - har du förfalskat solskenet?
Nu har jag svarat på din enkät^^
Att du kom fram till en bra analys av citatet! Good:)
Är inte lycka att känna tillfredställelse, att göra det som uttrycker vem jag är, och se att det kan vara något gott?
Det måste vara eftersträvansvärt att ge av sig själv till människor runtomkring en, ingen annan har ju det jag har att ge. Ingen annan kan skriva mina texter, hålla mina tal, röra med mina händer.
Kanske är det ändå när jag glömmer bort att jag ska lyckas och istället strävar efter att ge lycka åt andra som jag blir som djupast tillfredställd. Jag fick ju inte min röst, mina tankar och mina gåvor för att göra dem bättre utan för att ge bort dem.
Tack för att du fyllde i enkäten! Jättesnällt.
Jo, absolut tror jag att den största lyckan finns i att göra andra lyckliga, och det är ju precis det jag vill med mitt liv och mitt framtida yrke. Jag vill, den dag jag dör, veta att jag lämnar denna jord i ett litet bättre skick än när jag kom hit. Det är ju precis det som är "mitt verk"! Naturligtvis ser jag också att det finns olika sätt att ge av sig själv, och jag väljer makroperspektivet, att som politiker kunna göra livet lite bättre för många.
Men dock ger jag inte så mycket än, lite naturligtvis med elevrådsarbetet som jag ägnar ganska många timmar åt, men inte fullkomligt, hela dagarna vilket är mitt mål. Ännu är jag bara i utbildningsstadiet, jag måste ha denna period i livet också för att kunna ge det som jag vill ge.
Men fortfarande strävar jag ju inte efter min egen lycka i första hand, även om jag tror att den kommer komma då "mitt verk" är fullbordat.
Det är i detta som Söderbergs tankar griper tag i mig och jag skrattar åt mig själv; kanske är det ändå min egen lycka jag sätter först, även om jag inte vill inse det? Kanske är det inte mitt förstånd utan mina "drifter" som drar mig i den här riktningen, att dessa "drifter" känner att det är i att ge andra lycka som de själva kommer få den största tillfredsställningen och därför drar mig åt detta håll?
Vi diskuterade detta på ToK i måndags, om det verkligen finns en osjälvisk handling eller om vi gör allt för vår egen skull, dvs att få oss själva att må bra. Jag minns att du och jag hade en liknande diskussion för ungefär ett år sedan. Jag har fortfarande inte bestämt var jag står i frågan.
