nerina

Jag måste säga att det har varit en trevlig måndag, vilket är konstigt eftersom jag alltid brukar avsky måndagseftermiddagar. Av någon anledning blir det bara för mycket då jag inte varit i skolan på ett par dagar att komma tillbaka. Huvudet är alltid jättetungt på måndagseftermiddagar då jag kommer hem och försöker skaka av mig alla intryck för att försöka kunna plugga lite på alla läxor som jag alltid har till tisdagar.

Men idag har det varit en hyfsat trevlig måndag. Efter en trevlig helg. Känner mig glad och pigg igen.

Vi hade en liten diskussion kring matbordet idag vid lunchen. Jag argumenterade mot en som inte har flyttat hemifrån om varför det inte går att flytta hem igen när man väl flyttat en gång, men hon förstod inte alls. "Men det är ju jättebra att bo hemma, ekonomiskt sett. Man tjänar jättemycket på det" var hennes huvudargument. "Jovisst", sa jag, "men det går inte. Att flytta hem igen är ingenting man ska göra, det blir fel för hela familjen, inte bra alls för nån. Man ska bara inte göra det". "Vadå att det blir fel!" fortsatte hon "det är väl ingenting konstigt med det!". Härefter försökte jag förklara varför det bara inte går. Jag försökte säga att när man väl en gång har flyttat och blivit en självständig människa, en helt egen individ, så går det aldrig, ALDRIG att komma tillbaka till en miljö där man inte längre bestämmer över sitt eget liv igen. Har man väl tagit steget går det aldrig riktigt att få det ogjort, vare sig man vill det eller inte. Det blir bara fel om man skulle försöka sig på det. Tack och lov fick jag medhåll av två andra, en som också flyttat hemifrån och en vars bror flyttat. De förstod vad jag menade men denna stackars tjej som argumenterade emot mig är ännu för fast i hennes familjs (läs hennes pappas) snaror att hon ännu inte kan frigöra sig. Hon är som en larv med extra tjock puppa, medan vi andra lyckas bryta hål på våra puppor och bli fria fjärilar sitter hon fortfarande fast därinne och bankar lite försiktigt på skalet.

Varför vill jag skriva om detta då? Jo därför att jag och denna tjej inte går ihop och har aldrig gjort det. Därför att jag inte står ut med att tycka synd om henne i hennes trångsynthet längre? 1. Därför att jag alltid brukar förlora mot henne i argumentationer (hon har en starkare position i klassen än vad jag har, därför vinner hon). 2. Därför att jag förlorade i en argumentation förra veckan och behövde revansch. 3. Därför att jag äntligen vann. Jag fick till och med hennes närmaste vänner att säga att hon hade fel. Större vinst än så kan det inte bli.

Resten av lunchen satt hon knäpptyst, hon som brukar vara en av dem som pratar mest. Gottade jag mig i att hon förlorade? Jag försökte ett tag, men det gick inte. Jag är inte riktigt lagt åt det hållet. Däremot var jag stolt över att jag hade vunnit. Visst är det två olika saker? Att gotta sig i någon annans tillkortakommanden eller att glädjas åt sin egen duglighet. Jag tycker i alla fall det. Jag tror inte att hon satt tyst för att hon var arg på mig, det är nog inte mig personligen som orsakade hennes sinnestillstånd, däremot kände hon nog tydligt av att hon förlorade trots att hon nog inte kunde sätta ord på vad som hon kände.

För att förtydliga; det är absolut inget bråk eller rivalitet mellan oss. Vi kan prata med varandra hur enkelt som helst. Däremot känner vi nog båda att vi bara inte går ihop och därför håller ett litet avstånd. Men bara ett litet. Skulle man fråga vem som helst i klassen skulle de skratta åt idén att jag och denna tjej skulle vara ovänner av något slag. Det är inte alls så det är.

Däremot har vi olika uppfattningar om livet, om vad som är roligt, om vad som är viktigt, om hur man ska vara mot andra människor.

Detta betyder inte att varken hon eller jag är fel eller rätt. Vi är bara olika. Det är egentligen inte det som gör att jag känner ett visst motstånd i henne.

Men om jag ändå kunde undgå att tycka synd om henne för hennes trångsynthet...