nerina

Usch, igår var jag riktigt nere. Det är helt sjukt vad jag har att göra över lovet, vi får se hur många dagar som jag kan vara hemma, kanske blir det så att jag får lov att sitta här nere istället. Vi får se. Efter lovet ska massor av uppsatser in och det är inte vilka uppsatser som helst, utan allihopa är jätteviktiga för mitt slutbetyg. Jag sitter och skriver det sista på min World-Literature uppsats som bara den står för 20% av mitt slutbetyg och dessutom har jag måndagen efter lovet Oral Presentation också det i svenska, som står för 15% till. Mitt inre skakar av rädsla, men på ytan? Jag skrattar. Jag är en levande sinnesanalogi. Jag gråter när jag är arg och skrattar när jag är rädd. Märkligt.

Jag som har mått så bra så länge nu mår plötsligt inte alls bra. Jag är rädd. Vettskrämd. Om jag ändå kunde vara rädd för någon annan, då skulle allting bara handla om att sätta sig i säkerhet. Men nu är jag rädd för mig själv. Rädd för att jag inte ska vara bra nog när det väl gäller. Rädd för att vara en misslyckare. Det är förfärligt att vara rädd för sig själv. Man kommer inte undan någonstans, det går inte att bli fri.

Vad är det som jag har gett mig in på?

Jag vill tro att det är en mening i allt vi gör. Jag vill tro att vissa saker och ting är ödesbestämda. Därför har jag bestämt mig för att tro att anledningen till att jag hamnade på IB i Eskilstuna är att det är min plats just nu. Det är meningen att jag ska vara just här. I alla fall känns det så. Därför borde jag inte vara rädd, men det är jag i alla fall.

Jag är rädd för att jag inte är den person som jag vill vara.