nerina

Nu har vi tagit oss igenom tva hela dagar av skratt, grat, forvirring, hysteri och skoskav i denna underbara storstad! Det ar inte latt att hinna med i var noggranna planering for dagarna, restiderna mellan olika destinationer ar inte riktigt som de i Sverige pga overdrivna mangder trafik, manniskor och bussar som inte gar dit det star att de ska.

Mer om vara aventyr kommer ut efter att jag kommit hem.

Efter en hel dag av resande har vi antligen kommit fram! Nu har jag o Stella tagit oss anda ifran hemmets trygga vra i Leksand till storstaden London.

Vi har aven hunnit installera oss i ett litet typiskt engelskt hus hos min mammas kusin, Ann-Christin och fatt en smaklig middag och tva efterratter, sa nu ar vi nojda och smasomniga. Ann-Christin har aven noga beskrivit for oss om Londons alla faror med knivhuggningar och ihjalskjutningar, men aven berattat om alla sevardheter som vi bara inte far missa under var vistelse har.

Har ar Stella med tva smaskig sallader framfor sig som vi hogg in pa nar vi satt pa Coffeehouse by Geoge i Vasteras och vantade pa att vart flyg skulle ga.




Har ar vi pa taget till Vasteras. Tva spralliga flickor med resfeber!

Nu är jag inne igen efter joggingen och ska krypa ner i sängen. Imorgon är det till att gå upp tidigt! Vi får se om jag bloggar något ifrån England, man kan aldrig veta! Vi får se om jag får tag på en dator. Troligtvis kommer lite andra inlägg ut också, inlägg som jag gjort innan jag åkte och det är därför de inte handlar om resan. Så att det inte är helt tomt här på sidan.

Jag håller just på att packa det sista inför Londonresan. Varför ska det vara så svårt att packa den här gången? Jag är ju en van packare eftersom jag är på resande fot i princip varje helg. Men den här gången är det stora problem med att veta vad som är bra att ha med och vad som kan stanna hemma. Jag ska ju bara vara borta i fem dagar! Ändå har jag världens största resväska och åtta mer eller mindre likadana tröjor med mig. Tack och lov så ville mammas kusin (damen vi ska husera hos) att jag skulle ta med ett paket Leksands-knäcke också och paketet upptar en stor bit av väskan. Det är bra, då vet jag med säkerhet att jag får plats med lite shopping!

Imorgon klockan 7.10 går tåget. Sedan ska vi spendera tre och en halv timme i Västerås innan vi tar flygbussen ut till flygplatsen och spenderar två timmar till där. Sedan flyger vi i två timmar, åker tåg i 40 min och slutligen bil i 45 min innan vi når Ann-Christins hus. Det är mycket resande i många olika fordon! Det är irriterande att behöva vänta så länge i Västerås, men det gick faktiskt inga bättre tåg, så då får det vara så. Nog kommer jag och Stella att lyckas med att fördriva tiden på något trevligt sätt - det är jag säker på.

Nej, nu ska jag ut och träna en sista gång på fem dagar. I England blir det istället motion genom springande mellan affärer bärande på tunga påsar, det är säkert lika effektivt som mina joggingrundor...!

Godmorgon!

Idag känner jag mig botad från min snabb-deppis-helg och livet ska precis börja igen!

Jag har haft två jobbiga dagar då jag varit riktigt nere. Dels har jag mått väldigt dåligt fysiskt, huvudvärk, magvärk, trötthet, etc. men även psykiskt av någon anledning som jag faktiskt inte känner till Jag tror inte att det är stress över skolarbete, då borde jag ha tänkt på det mer och stress känns på ett annat sätt. Nej, det här var något annat. Men jag tror att jag är med i matchen snart igen. Det var nog bara en snabb-depp-period. På tisdag går planet till London och då är jag på gång igen!

Det är märkligt att bo hemma hela veckorna. Jag är ju van vid att bara vara här i korta etapper. Kanske är det det som gör att jag mår lite upp-och-ner. Att ständigt bo med mina föräldrar leder till en hel del konflikter, vi som inte har haft en enda konflikt sedan förra sommaren! Nu kryper de fram igen.

Jag blev riktigt besviken på en sak min mor gjorde idag. Vi skrek på varandra en lång stund efteråt, sedan gick vi åt var sitt håll och när vi sågs igen låtsades vi inte om det - så där som vi brukar göra. Men det känns fortfarande inte alls bra. Jag är fortfarande väldigt ledsen över det hon gjorde. Det gnager inombords att jag inte kan tala om det för henne, men skulle jag säga någonting så skulle det bara bli värre. Jag känner henne. Hon kan inte be om ursäkt. Jag är inte ledsen på henne för det. Jag vet hur hon är - jag är precis likadan. Det är en sådan totalförnedring att be om ursäkt, man är mer människa om man rullar sig i en gyttjepöl. Jag vet att det är en konstig tanke, men det är faktiskt någonting jag ärvt från henne. Det är bättre att försöka gå vidare och göra bättre nästa gång istället.

Men det gör ändå ont, inom mig.
Just nu.
Men det kommer att läka.
Det gör det alltid.

Jag läste en debattartikel från en socialdemokratisk rikdagsledamot ( http://www.politikerbloggen.se/2008/07/05/9373/ ) där han kritiskt granskade Sarkozys föregågna politik med anledning av att han är den nya ordföranden i EU i fyra år frammåt. Bilden han gav läsaren var enfärgad; Sarkozy har under sin politiska karriär trissat upp matpriserna i andra EU-länder för att gynna Frankrike, hindrat invandrare från det skydd som de behöver, bidragit till en mer militäristisk inställning i Frankrikes utrikespolitik och många andra hemskheter. 

Riksdagsledamotens frågeställning var "kommer den borgeliga svenska regeringen att våga sätta sig upp mot dessa idéer i EU?". Detta var en retorisk fråga, någonting som han inte svarade på själv, fast man anade hans svar mellan raderna. Min fråga ut till rymden är istället; "Är det verkligen bra att sätta sig upp emot EU för mycket?" Det var inte alla som röstade ja i folkomröstningen om att gå med i EU, det vet jag och därför vet jag också deras svar; självklart ska vi sätta oss upp mot EU. Men själv är jag inte säker. Jag tycker att EU är en helt fantastisk konstruktion som har öppnat dörrar som varit stängda och hjälp många människor till en bättre tillvaro. Inte bara att polacker kan komma till Sverige och sno våra jobb, det är inte bara den dörren jag pratar om. Det är bara en dörr. Om det är bra eller inte med fri arbetskraft kan vi diskutera någon annan gång. Nej, EU har faktiskt hjälpt Sverige oerhört mycket också. Jag tycker personligen att det är underbart att vara välkommen i många länder som turist/arbetare/student/flykting. För mig och Mitt Personliga Jag. Inte bara polackerna.

Jag vet att allt inom EU är inte bra. Jag vet att jordbrukspolitiken är en enda stor katastrof. Jag vet att det mesta inom EU är en enda stor röra av byrokrati. Men jag tror på EU. EU är inte gammalt än, ge det några år till. Några decenier. Det kommer bli bättre.

Så, varför tvekar jag på att om vi ska sätta oss upp emot EU? Det är klart att Sverige är en bit av EU, men hur mycket ska vi svälja innan vi tar ton och hur mycket ska vi ta hänsyn till andra länder och deras politik? Vart går gränsen för vad som är lagom? Det är nog en av de största frågorna för Bildt att fundera över. Det är klart att Sverige ska inte gå med på vad som helst, vi måste hjälpa till att föra EU mot de mål som vi tror är de bästa. Men vi måste också titta på helheten. Alla länder i EU har inte samma politik.

Det är klart att Riksdagsledamoten har rätt att ställa frågan. Men jag tycker faktiskt att själva frågan var lite banal och visar på hans icke-kunskap om att folk av idag faktiskt har ganska bra allmänbildning.

Jag tror att Bildt och Reinfeldt har full koll på vad EUs Ordförande gör och jag tror visst att de funderar över vilken väg som är bäst för Sverige att gå. Detta tror jag att även den förra socialdemokratiska regeringen skulle ha funderat över. Frågan är inte ny, den har varit ett ständigt faktum sedan Sverige gick med i EU och kommer alltid att finnas i medvetandet hos alla svenska politiker tills den dag som EU tar över helt och Europa blir ett federalt styrt land (vilket jag inte tror är en omöjlighet om sådär 100 år).

Kära Riksdagsledamot, skaffa dig något vettigare att fundera över tills nästa debattartikel. Istället för att fundera på "om" moderaterna granskar EU, kan du väl åtminstonde klura över "vad du skulle ha gjort istället om du vore i regeringsposition". Detta tror jag skulle hjälpa dig och din politik mer.

Det där med att gå och lägga sig innan halv tolv går inte sådär jättebra måste jag säga. Det är jobbigt att jag alltid ska vakna till framåt kvällen och bli effektiv men aldrig kunna vara effektiv runt 8-9 på morgnarna. Kanske lika bra att inse situationen och ge upp? Jag kan väl lika gärna plugga på kvällarna istället för morgnarna, det spelar väl ingen roll? Jag tycker bara inte om att ha en snedvriden sovrytm.

Jag har precis kommit hem ifrån en jättemysig kväll hos Stella, min barndomskompis, stöttepelare, klagomur och påhejare. Det är lustigt hur man kan växa fast i varandra så som jag och Stella gjort! Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att inte ha henne att prata av sig med ibland. Ingen kan förstå alla bitar av alla men hon förstår de flesta bitarna av mig och jag tror att jag förstår mycket av henne. Det är äkta vänskap!

Eftersom vi brukar hitta på smågalna saker tillsammans var det inte sådär jättekonstigt att vi gick och badade klockan halv elva. Vattnet var inte så kallt som jag trodde att det skulle vara! Men det var långgrunt, så vi gick mer än vi simmade. Men det var härligt. Det låg ett rosa skimmer över hela himmelen av en nyss nedgången som som speglade sig i vattnet och man såg endast konturerna av segelbåtar som låg och guppade stilla i väntan på en ny dag och nya mål. Jag älskar sommar! Sedan blev vi lite kallfrusna så vi satt på Stellas veranda och pratade, inkrypna i 6 filtar och varsin kopp te. Kan det bli mycket mysigare?

Nej, nu ska jag i alla fall sova. Sängen lockar med all sin värme som jag just nu behöver.

Idag blev det ingen tennis, utan då var det åter dags för en joggingrunda istället! Det var så otroligt vackert ute, jag sprang upp på Käringberget och hela Dalälven badade i en brandgul solnedgång samtidigt som solstrålarna glittrade i vattnet. Det var verkligen underbart! Tyvärr kunde jag ju inte ta något kort, det får bli någon annan gång.

(För er som kanske undrar, ja det heter Käringberget med syftet på käring som i elak kvinna. Förr i tiden brände man häxor uppe på detta berg, jag tror att 13 kvinnor miste sina liv uppe på denna vackra plats genom årens lopp. Det är därför det fortfarande heter Käringberget.)

Jag försöker vara duktig och plugga hela dagarna, men det går inte sådär jättestrålande. Det är svårt att få ihop min uppsats om den Amerikanska Drömmen, svårt att hitta bra källor. Svårt att veta på vilket sätt man ska behandla ämnet. Men det löser nog sig tillslut, det är bara att vänta ut svaret. Jag är säker på att det kommer dyka upp någon gång och då ska det minsann bli skriva av! Tills dess varvar jag med nationalekonomi. Jag har gått tillbaka till kapitler om Theory of the Firm, ett kapitel som ingen av oss i gruppen förstod ett jota av. Det är Higher Level-material och det märks vilken skillnad i svårighetsgrad. Men även det ska väl klarna till slut.

(En till parentes, ja jag vet. Jag hade lust. Nu vill jag diskutera den Stora Frågan om "till slut". VIlket dummer har bestämt att vi ska särskriva det? Jag skriver alltid "tillslut" av bara farten, jag menar, vi är svenskar. Vi särskriver näst intill ingenting annat än "till slut". Ska man också skriva "på väg" då eller duger "påväg"? Jag är på väg. Hur dumt låter inte det?).

Nu ska jag sova. Jag ska inte vara uppe så sent längre. Nu ska jag börja gå och lägga mig senast halv tolv i forsättningen. Varför blir jag alltid pigg på kvällen? Hela jag mår mycket bättre om jag håller mig till normala sovtider, i säng halv tolv och upp klockan åtta, det är lagomt och bra. Varför är det just på kvällen som jag sätter mig för att blogga? Jag har ju hela dagen på mig? Men nej då, det är bara på kvällen som jag lyckas samla tankarna till att bilda ord. Usch vad jag blir trött på mig själv ibland...

Jag har precis kommit hem efter ett hårt träningspass på tenninbanan med min far. Två timmar med max fem minuter paus har vi kört, det går inte att ta det lugnt - det är ju så himlans kul!

Vi körde ett likadant pass igår och vilken träningsvärk jag har idag! Det är några andra muskler som används i tennins än i löpträning, vilket jag har tränat upp mig skapligt i under den senaste månaden, därför är det lite som att börja om från början. Naturligtvis har jag ju fått den grundläggande konditionen från löpningen och den behövs ju i alla sporter. Däremot har jag inte tränat stopp-och-start-musklerna något under mina långfärder till fots. De sitter i jumskarna och i rumpan - nu vet ni det! Dessa muskler var totalt otränade och har ömmat hela dagen. (För att inte tala om rygg o nacke, men det är ganska självklart att man inte får med sig dessa bitar under löpning på samma vis som när man använder hela sin kraft för att dunka iväg en boll!).

Jag förstår verkligen inte vad det har tagit åt mig. Jag känner inte igen mig själv. Alldeles innan sommarlovet började hade jag ett långt samtal med en av mina vänner om hur tråkigt jag ansåg träning vara och hur jag inte alls kunde förstå hur någon fick ut något vettigt av det. Sedan, när sommarlovet satte fart med vackra sommarnätter så fick jag sådant sug ut att jag bara inte kunde låta bli. Fortfarande en månad senare kan man se mig tulta runt i spåren på senkvällarna. Klockan halv elva vill jag ge mig ut, då har alla andra gått in så att man kan vara ensam. Det är också den tiden som jag är piggast och känner mest för att röra på mig. Dessutom är det ju då som sommarhimlen speglar mängder av vackra färger ner över denna färglösa jord och allting får ett trolskt älvljus. Jag älskar sommarnätter! Jag älskar den mystik som de för med sig. Skulle man fråga mig någon annan årstid så skulle jag svara att jag inte tror på troll och ävlor och övernaturliga väsen, men under mina kvällslöpturer tror jag. Jag vill tro, därför tror jag. Allting blir lite roligare då.

Vi får se om det blir någon löptur ikväll. Just nu skriker alla muskler nej, men jag vet inte. Det kanske blir av. Det är ju så vackert väder...

Är hemma i Leksand igen efter en vecka fylld med strapatser och äventyr blandat med för lite sömn och mat. Hela min familj är lite uttömd efter denna fartfyllda vecka och vi tillbringar större delen av vår vakna tid med att sova*. Igår när vi reste hem sov jag större delen av vägen trots att jag kämpade förtvivlat med att vara vaken och hålla mamma som körde vaken. Jag sov ändå två timmar efter att vi kommit hem. Idag gick jag upp klockan elva och sov middag en timme vid fyratiden och nu funderar jag på att åter gå och lägga mig. Hela jag är helt slut. Min familj har just nu ganska likartade sovvanor.


Det är mycket spänning som släpper, så här dagarna efter att allt är slut. Istället infinner sig en annan märklig känsla som inte riktigt går att sätta ord på. Det är en känsla av tomhet av att det man arbetat för i ett år nu är över - färdigt. Vad ska man göra nu? Vad ska man ägna sin tankeverksamhet åt? Dessutom blir man otroligt sentimental av att ta farväl av alla våra underbara vänner som också är funktionärer. Ett helt år tills att vi träffar dem igen!

Vi hade två riktigt trevliga fester ála Klantklubben som är vårt utsprungliga namn. Nuförtiden heter vi Idrefjällens Orienteringsklubb men nog lever vår Klant-anda kvar i viss mån. Festerna var riktigt trevliga, särskilt den sista som vi hade då allt var över och vi riktigt kunde pusta ut. Allt var väldigt trevligt. Alla drack lagomt men vi höll upp stämmningen ändå, med laglekar som jag och Camilla fixade och mycket sång. Jag tror att vi sjöng i över fyra timmar! Vi uttömde hela min repetoar av låter som går att ha allsång till och jag kan faktiskt en hel del.

En bild på en kontroll med underbar fjällutsikt. Foto: Nina Lindvall.

Det är faktiskt en sak som jag ska skryta med när jag säger att mina kunskaper om musik är bristfälliga. Det är de faktiskt inte alls! I alla fall inte på alla områden. Ja, de brister markant på den kunskap man ska ha om "modern ungdomsmusik" - jag kan inte ett dugg - men jag har faktiskt fått en ordentlig skolning inom andra musikgenrer hemifrån när jag var liten. Musik jag kan (att jag kan behöver inte betyda att jag tycker om, det är en helt annan sak!) är "gammalsvenska" artister som Taube och Ulf Lundell. Mormor spelade och sjöng alltid Taube för mig och när jag också skulle börja lära mig spela piano så var den Taube som jag började klinka till. Ja, det var lite för svårt för en nybörjare! Och nej, jag kom aldrig så långt i min skolning, när jag nu sätter mig och klinkar på pianot är det fortfarande Taube som åker fram. Sedan är jag hyfsad på klassisk musik, jag känner väl till de största genierna och deras verk. Min favorit är Vivaldi, just för att han skapade musik för att det skulle låta som någonting annat. Det väcker fantasin!

Andra gamla godingar kan jag också, mina föräldrar spelade många lokala band när jag var liten och därifrån har jag lärt mig många fiolgnissellåtar, något som jag faktiskt inte uppskattat varken som liten eller nu. Men dock kan jag Gärdeby gånglåt och andra "klassiker" inom denna musik genre.

Så jag ska inombords inte känna mig urkass när jag talar om för andra att jag inte kan det där med musik. Jag kan massor, bara andra saken än vad ungdomar av idag vanligtvis kan. Dock är ju jag som jag är och kanske inte alltid berättar om alla mina märkligt lillvuxna beteenden för alla andra - livet är så mycket enklare både för mig själv och för de ungdomar som jag vill umgås med om jag är mer "normal för min ålder". Men det spelar ingen roll att de inte vet vem jag är eller vad jag kan. Så länge jag vet att jag kan så räcker det.

Jag vet ju precis vem jag är inuti och när dagen blir mogen kanske jag låter alla andra veta det också.

















* en oxymoron? Bara en paradox? Jag håller inte reda på skillnaden så noga.

Är just nu på orienteringstävlingarna på Idre Fjäll!

Vill ni se mig skriva något rekommenderar jag resedagboken. se där jag och mina vänner har smeknamnet Leksandsflickorna.

Nu är sista dagen med att sitta hemma i källaren och arbeta - i morgon bär det iväg upp till Idre Fjäll och där fortsätter arbetet, om än med andra arbetsuppgifter. Det ska bli riktigt kul! Jag har sett fram emot det så väldigt länge.

Idag är därför Stora Packardagen då det gäller att få med allting, både mina personliga ägodelar och allt som hör till tävlingarna. Vi lastar på en massa kartonger på en släpvagn och drar upp. Kartonger fyllda med nummerlappar, EMIT-brickor, kontrollställningar, vattendunkar, yxor, hammare och en massa annat. I bilen ställer vi alla datorer vi behöver (vilket är  fyra stycken + att några av våra funktionärer tar med sig egna), skrivare, kopiator och mängder av sladdar. Mycket behövs när man annordnar en stor orienteringstävling!

Jag är faktiskt väldigt stolt över mina föräldrar angående den här tävlingen. Detta är ju min familjs livsverk och det bästa vi vet att hålla på med. Och de är duktiga, mina föräldrar, som klarar av att organisera upp detta stora verk. I år är det ca 500 tävlande som deltar i våra vanliga tävlingar + att vi fixar kartor och banor åt Rikslägret i orientering som bara dem är 600 människor. Vi har även arrangerat en VM-cup och polis-SM för några år sedan. Och allt är mina föräldrars verk. Jag är faktiskt riktigt stolt.

Så, igen måste jag upprepa, tankarna går åt till Idre just nu. Det övriga livet tar vi efteråt.



Också en bild ifrån förra året. Detta är starten på morgonen innan löparna kommer hit och vi har precis ställt allt i ordning. Visst ser det lite mysigt ut att få springa iväg på dessa lingontuvor i den strålande solen? När jag ser sådant här blir jag sugen att börja med orientering själv...

Den här låga träställningen med orangea saker på är där löparna står i startögonblicket och väntar på att få springa iväg. Då en klocka börjar tjuta lyfter orienterarna blickan och springer fram till korgen med sin karta och ger sig iväg. Klockan tjuter varje helminut och orienterarna får innan veta vilken startminut de har, t ex 10.37 eller 12.03. Tre minuter innan deras start har vi upprop så att vi ser att alla som ska springa just den minuten är där. När de tagit kartan ur korgen springer de fram till stolpen med orienteringsskärmen på som man skymtar i bakgrunden på bilden. Där är fram till den som de har på sig att läsa in sig på kartan, där är själva startpunkten.

Visst är det mycket att tänka på i startögonblicket för en orienterare? Men det är det som är kul. Vi startpersonal finns ju alltid till hands om någon skulle vara osäker på spelreglerna.

Idag när jag gick hem efter en tur till biblioteket träffade jag två av mina gamla kompisar som jag gick i samma klass som från lekis till nian. Under denna tid har dte varit peioder som vi umgåtts och perioder av hat och allt därimellan! Man hinner byta åsikter och intressen miljoner gånger under tio år när man är liten. Vi har växt ihop och växt isär om vartannat.

Nu mötte jag dem, utan att ha sett dem på två år annat än i förbifarten. Vi kramade om varandra och småpratade i kanske tre minuter. Efter detta korta möte har jag haft en olustig känsla i magen hela kvällen.

Det var faktiskt inte så kul att träffa dem. Inte för att vi hade växt ytterliggare isär på grund av avståndet. Tvärtom faktiskt. De hade inte växt så mycket alls. Båda två fortsatte på IV efter nian och där har de stannat i två år. De är de samma personer, umgås med samma människor, och har samma syn på världen som när jag träffade dem senast. För två år sedan.

Det är i dessa stunder som jag verkligen kan förstå vad IB har gett mig. Jag kan endast efter detta se den utveckling som jag själv gjort. Visst, jag var inte lik dem i grundskolan heller, men jag har ändå fått en ny syn på världen. Jag har öppnat mina vyer och vidgat mina horisoner, mycket på grund av all den kunskap jag fått.

De är inga dåliga människor, det är inte det jag menar.

De är bara fortfarande fångar i sin egen trångsynthet - ett galler som ännu inte har brustit.

Det är kul att jobba med orienteringsveckan som min familj arrangerar varje år efter midsommar. Det är kul, men ändå mycket krävande. Nu när jag blivit vuxen och har växt upp i miljön förväntas jag kunna mycket och får därför stora ansvarsområden. Vi arbetar dag som natt, min far och jag, och lägger banor och fixar definitioner och mycket annat.

Det känns konstigt med ansvar. Man är inte van vid det som skolelev. Det är klart att alla elever har ansvar för sitt eget skolarbete, men misslyckas de är det ingen annan än de själva som blir drabbade. Nu med orienteringsarrangemanget blir det en katastrof om jag misslyckas med minsta sak. Min familj kan få lida svårt för mitt misstag. Sådant är jag inte van vid. Men det är därför som det är lite kul också.