nerina

Är hemma i Leksand igen efter en vecka fylld med strapatser och äventyr blandat med för lite sömn och mat. Hela min familj är lite uttömd efter denna fartfyllda vecka och vi tillbringar större delen av vår vakna tid med att sova*. Igår när vi reste hem sov jag större delen av vägen trots att jag kämpade förtvivlat med att vara vaken och hålla mamma som körde vaken. Jag sov ändå två timmar efter att vi kommit hem. Idag gick jag upp klockan elva och sov middag en timme vid fyratiden och nu funderar jag på att åter gå och lägga mig. Hela jag är helt slut. Min familj har just nu ganska likartade sovvanor.


Det är mycket spänning som släpper, så här dagarna efter att allt är slut. Istället infinner sig en annan märklig känsla som inte riktigt går att sätta ord på. Det är en känsla av tomhet av att det man arbetat för i ett år nu är över - färdigt. Vad ska man göra nu? Vad ska man ägna sin tankeverksamhet åt? Dessutom blir man otroligt sentimental av att ta farväl av alla våra underbara vänner som också är funktionärer. Ett helt år tills att vi träffar dem igen!

Vi hade två riktigt trevliga fester ála Klantklubben som är vårt utsprungliga namn. Nuförtiden heter vi Idrefjällens Orienteringsklubb men nog lever vår Klant-anda kvar i viss mån. Festerna var riktigt trevliga, särskilt den sista som vi hade då allt var över och vi riktigt kunde pusta ut. Allt var väldigt trevligt. Alla drack lagomt men vi höll upp stämmningen ändå, med laglekar som jag och Camilla fixade och mycket sång. Jag tror att vi sjöng i över fyra timmar! Vi uttömde hela min repetoar av låter som går att ha allsång till och jag kan faktiskt en hel del.

En bild på en kontroll med underbar fjällutsikt. Foto: Nina Lindvall.

Det är faktiskt en sak som jag ska skryta med när jag säger att mina kunskaper om musik är bristfälliga. Det är de faktiskt inte alls! I alla fall inte på alla områden. Ja, de brister markant på den kunskap man ska ha om "modern ungdomsmusik" - jag kan inte ett dugg - men jag har faktiskt fått en ordentlig skolning inom andra musikgenrer hemifrån när jag var liten. Musik jag kan (att jag kan behöver inte betyda att jag tycker om, det är en helt annan sak!) är "gammalsvenska" artister som Taube och Ulf Lundell. Mormor spelade och sjöng alltid Taube för mig och när jag också skulle börja lära mig spela piano så var den Taube som jag började klinka till. Ja, det var lite för svårt för en nybörjare! Och nej, jag kom aldrig så långt i min skolning, när jag nu sätter mig och klinkar på pianot är det fortfarande Taube som åker fram. Sedan är jag hyfsad på klassisk musik, jag känner väl till de största genierna och deras verk. Min favorit är Vivaldi, just för att han skapade musik för att det skulle låta som någonting annat. Det väcker fantasin!

Andra gamla godingar kan jag också, mina föräldrar spelade många lokala band när jag var liten och därifrån har jag lärt mig många fiolgnissellåtar, något som jag faktiskt inte uppskattat varken som liten eller nu. Men dock kan jag Gärdeby gånglåt och andra "klassiker" inom denna musik genre.

Så jag ska inombords inte känna mig urkass när jag talar om för andra att jag inte kan det där med musik. Jag kan massor, bara andra saken än vad ungdomar av idag vanligtvis kan. Dock är ju jag som jag är och kanske inte alltid berättar om alla mina märkligt lillvuxna beteenden för alla andra - livet är så mycket enklare både för mig själv och för de ungdomar som jag vill umgås med om jag är mer "normal för min ålder". Men det spelar ingen roll att de inte vet vem jag är eller vad jag kan. Så länge jag vet att jag kan så räcker det.

Jag vet ju precis vem jag är inuti och när dagen blir mogen kanske jag låter alla andra veta det också.

















* en oxymoron? Bara en paradox? Jag håller inte reda på skillnaden så noga.