nerina

Idag när jag gick hem efter en tur till biblioteket träffade jag två av mina gamla kompisar som jag gick i samma klass som från lekis till nian. Under denna tid har dte varit peioder som vi umgåtts och perioder av hat och allt därimellan! Man hinner byta åsikter och intressen miljoner gånger under tio år när man är liten. Vi har växt ihop och växt isär om vartannat.

Nu mötte jag dem, utan att ha sett dem på två år annat än i förbifarten. Vi kramade om varandra och småpratade i kanske tre minuter. Efter detta korta möte har jag haft en olustig känsla i magen hela kvällen.

Det var faktiskt inte så kul att träffa dem. Inte för att vi hade växt ytterliggare isär på grund av avståndet. Tvärtom faktiskt. De hade inte växt så mycket alls. Båda två fortsatte på IV efter nian och där har de stannat i två år. De är de samma personer, umgås med samma människor, och har samma syn på världen som när jag träffade dem senast. För två år sedan.

Det är i dessa stunder som jag verkligen kan förstå vad IB har gett mig. Jag kan endast efter detta se den utveckling som jag själv gjort. Visst, jag var inte lik dem i grundskolan heller, men jag har ändå fått en ny syn på världen. Jag har öppnat mina vyer och vidgat mina horisoner, mycket på grund av all den kunskap jag fått.

De är inga dåliga människor, det är inte det jag menar.

De är bara fortfarande fångar i sin egen trångsynthet - ett galler som ännu inte har brustit.