nerina

Det är superbra att köpa en ny dator. Man får lust att arbeta då. Förut hade jag ingen som helst lust att skriva någon uppsats, men tack vare att jag nu kan sitta vid min minililla maskin och testa Word 2007 samtidigt som jag skriver, då blir det mycket roligare! Och jag måste bara säga det, jag ÄLSKAR Word 2007! Vilket program! De har verkligen utvecklat det på ett mycket bra sätt. Det är så igenomtänkt! Det känns som om det täcker allt, de har testat allt och har verkligen insett vad kunderna vill ha. Ja, visst är det idiotiskt att man måste göra om filerna för att kunna använda dem i word 2003, men det spelar ingen roll att det är lite krångel. Enligt mig är det så värt det när man har sett programmet. Verkligen roligt.

Nej, nu är det bäst att jag fortsätter med uppsatsen. Om en liten stund ska jag träffa min kära syster och diskutera den så det är bäst att jag har gjort så mycket som möjligt innan.

En bild på min underbara dator:

Jag måste säga att jag har det fantastiskt bra. Detta var det underbaraste jullovet jag haft! Som jag minns i alla fall. Jag gör inte mycket, det är inte så mycket som händer, men ändå är det helt underbart. Mycket är det på grund av det underbara vädret som gör att man mår så bra. Jaag har hunnit med att åka både slalom, längd och pulka och varje morgon när jag vaknar och tittar ut genom fönstret smeker solens mjuka strålar de rimfrostbeklädda lövträden. Allting är så vackert så att det gör ont! Tänk att det har varit så här i så många dagar nu, det är helt fantastiskt. Är det som det är nu så älskar jag vintern! Jag är dessutom helt galen i glögg och dricker det minst tre gånger om dagen. Ja och jag får även lite skolarbete gjort mellan varven. Är inte livet härligt!

En annan sak som gör livet härligt är en liten, liten lycka som bidrar till att jag mår lite extra bra. En kommersiell lycka, en i-landslycka. Jag har nämligen fått en liten, liten mini-dator i julklapp. Jag vet, visst är det lite fjantigt när jag redan har ett "vrålåk" till dator som är min högst värderade ägodel och som fungerar otroligt bra, men jag har funderat nu i en månad fram och tillbaka och kommit fram till att jag faktiskt skulle ha bra användning för en lite mindre maskin också. Just eftersom jag tar med mig datorn till skolan så mycket och använder på håltimmarna, den stora är så ofantligt tung och då jag har sådana problem med ryggen så är det verkligen inte bra att gå runt med den överallt. Dessutom när jag nu åker tåg så mycket så är det jätteskönt om jag inte varje helg måste släpa på den storaa manicken. Än en gång mår min rygg mycket bättre av detta. Därför ville jag ha en liten dator också. Så vi köpte en miniliten nu på mellandagsrean, för 4000! Tänkk att en dator kan vara så billig. Den har ju inte något jättestort minne, men det behöver jag ju inte, jag ska ju bara ha den ibland och då har jag ju allting på ett USB-minne från den stora datorn. Perfekt!

Ja, jag vet inte varför jag känner att jag måste "justify" mina handlingar här i bloggen hela tiden, det är ett litet dåligt samvete som ibland dyker fram. Jag vet att jag har massor av fina saker och att mina föräldrar alltid köper väldigt dyra saker åt mig för att de tycker att jag ska ha det. Men å andra sidan tycker inte jag att allt är så fel, oftast är de dyra sakerna vi klöper enbart til studiesynpunkt, liksom denna dator är. Alla fina saker som jag har fått på sistonde, båda mina datorer, min översättningspenna och mina dyra bläckpennor, det är ju bara för att underlätta skolgången för mig. Jag får ju aldrig dyra saker bara för att jag ska ha dem utan vi ser ju till att jag har stor användning för dem. Exempelvis så är jag ingetstort musikfan, jag lyssnar sällan på musik. Därför har jag en väldigt billig mp3, jag har inte användning för någonting annat. (Men den ser ganska dyr ut ändå...!)

Så ja, den materiella lyckan som jag känner nu när jag sitter och trycker på min lilla minidator är stor och kanske lite ytlig, men vad gör väl det? Det är väl bra att jag kan vara lycklig för någonting samtidigt som det underlättar mina studier...

Ja, det blev ett märkligt inlägg. Det blir så ibland. Inte för att jag bryr mig, som jag så många gånger tidigare sagt; jag skriver inte i den här bloggen för att få uppmärksamhet eller ens respons. Jag skriver för att jag vill det och jag skriver och det jag vill´skriva om, inte vad jag tror att någon annan vill läsa. Dessutom så är denna blogg lik Doktor Glas dagbok, därför håller jag med honom då han skriver på ett ungefär:

Jag skriver inte om en sak den första gången jag tänker på det. Jag väntar ett tag och ser om tanken kommer tillbaka.

Har hela världen efter-jul-melankoli? Det verkar så när man läser andras bloggar, alla verkar ha ett stråk av sentamentalitet inbäddat i sina texter. Jag hoppas att den försvinner snart, för den är ganska betungande och nedstämmande, men det gör den nog så snart som mellandagsrean har fått verka några dagar. Det är så mänskligheten fungerar.

Jag har tagit totalt jullov vilket är mycket skrämmande. Jag vet att högen med att-göra är gräsligt stor, men jag kan bara inte. Jag vill inte. Jag har tappat min vilja inför skolarbete, den enda drivkraften jag har är tom. På kvällarna när jag går och lägger mig känner jag paniken komma, då snurrar allting som jag inte gjort runt i huvudet. Samma på morgonen när jag vaknar. Men sedan, under dagen, då bryr jag mig inte en milimeter.

Igår var en turbulent dag. Jag fick en heldag tid vård av det yttre av min mor i julklapp med hårklippning och sedan en privat make-up-kurs på make up store vilket var väldigt snällt och välbehövt.

Dock gick inte allt som det skulle... eller i alla fall tyckte inte jag det. Jag hade solklara idéer om hur jag ville klippa mig och jag hade varit till frisören en gång tidigare och tyckte då att hon var duktig. Dock blev jag inte alls nöjd den här gången och jag förstår verkligen inte hur hon kunde tolka det jag sa så fel. Hela gårdagen och hela dagen idag har jag varit jätteförbannad på allt som har med kommunikation att göra. Det fungerar aldrig! Det går inte att få en annan människa att se precis samma sak som jag ser i mitt huvud varken då det gäller frisyrer eller något annat. Jag ska inte gå in på vad som är något annat, det lämnar vi bara. I vilket fall, jag bad om att få kort hår, att hon skulle göra en ordentlig uppklippning och att hon skulle klippa en snygg sneddad sidlugg på mig. Vad jag fick var långt hår med ett enda "etage" uppklippning så att det ser ut som om jag har en mössa på huvudet plus hel-lugg. Ja, ni läste rätt. HEL-LUGG! Jag kan inte tro det själv. Jag har aldrig någonsin haft en sådan lugg tidigare och det skulle aldrig ha fallit mig in att fråga efter en sådan då jag inte alls tycker om det. Vissa få utvalda människor kan vara snygga i det med det är väldigt få. Jag tillhör inte dessa få. Min personlighet passar verkligen inte den här supermoderna "kul-tjej"-attityden som frisören klippte fram på huvudet på mig. Suck säger jag bara. Visst, det är ingen stor grej egentligen, jag är ju inte jätteintresserad av mitt utseense, men vad jag vill är att mitt yttre ska spegla den person som jag vill att världen ska uppfatta mig som.

Ja, jag vet. Nu är ni jättenyfikna så jag lägger väl in en bild på mig hur jag ser ut i detta skede av mitt liv:



Ja, makeupen var i alla fall trevligare. Makeup tycker jag i alla fall är lite roligt, även om jag inte brukar vara så konstnärlig av mig. Men jag känner nu att jag behärskar denna kategori ganska bra, vilket är en trevlig känsla.

Så, många turbulenta känslor denna dag men den känsla som var den absolut största var besvikelsen. Även om utseendet inte är någon stor grej att vara besviken över så är det alltid tråkigt att få sina drömmar krossade.

Jag har varit hemma i en dag nu och än har jag inte tröttnat. Det är hur skönt som helst! Lugnt, fridfullt och helt annorlunda än att vara i skolstressen i E-tuna. Nej, jag trivs underbart bra. Iår har vi verkligen tagit julen på allvar i min familj. Det är granköp, kakbakning, storstädning, glöggdrickande och skrålande julmusik om vartannat i en salig blandning här. Mysigt!

Imorgon hoppas jag på att få åka lite skidor, jag tjatade hela dagen idag utan resultat. Min mor tyckte att det var alldeles för blött (det var +1 ute). Men för mig spelar det ingen roll just nu, jag är så himla sugen! Det bara skriker i hela kroppen på mig att jag vill ut och röra på mig. Det var så länge sedan nu. Jag måste också in till gymmet i Leksandshallen någon dag så snart som möjligt. Jag har ett sådant sug efter att få springa! Att träna på någon annan maskin längtar jag inte alls efter, utan det är enbart löpbandet som jag vill åt. Har jag fått min fars löpargener eller vad?

Nu ska jag leta fram 1984 och läsa några sidor så att jag i alla fall har gjort något skolarbete idag. Men egentligen vill jag mycket hellre läsa Goda Omen som jag råkade börja på idag. Det är verkligen en underbar bok! Den är skriven av mina favoritförfattare Neil Gaiman och Terry Pratchett. Underbara allusioner. Underbara vinklingar på orden, det märks verkligen att båda dessa är språkkonstnärer. De målar tavlor med ord. Ja, men nej. Det får allt bli 1984 istället. Det är väl också bra, precis som de flesta av de böcker vi läser i skolan. Men eftersom jag alltid läser dessa med en penna i handen för att anteckna och greja, ja då blir det skolarbete av det. Hur bra boken än är.  

...nu är jag sådär sentimental igen. Varför blir det alltid så att jag hamnar här i min lägenhet helt ensam men ändå paradoxalt nog i sällskap med känslostormar? Just nu stormar det inom mig, som ett helt gungande hav. Jag kastas som en vante på ett piratskepp mitt ute på Oceanens mörkblåa vågor. Ena stunden är jag nervös, nästa trött för att sedan bli upprymd till danshumör till extemt, gråtfärdigt sentimental. Är det detta som kallas att vara tonåring?

Idag hade vi skolavslutning klockan elva. Halv elva gick jag till skolbiblioteket och ja, det var öppet. Därinne befann sig biblotikarierna, samt, en stor del av min klass som upptog nästan alla datorer och skrev, sökte information och kopierade i mängder som vanligt. Fem i elva gick vi till aulan och lyssnade på en underbar julavslutning, de var verkligen hur duktiga som helst! Det knottrade sig på mina armar i en hel timme i sträck... Efter det skyndande klassen i alla fall tillbaka till biblioteket och blev väldigt stressade så vi hörde att de skulle stänga klockan halv ett. Bibliotikarien skrattade åt oss när vi alla, finklädda och juliga, kastade oss över datorerna för att försöka få klart de sista inlämningsuppgifterna innan bibblan stängde. Eftersom jag inte var klar med min matteuppsats och behöver ett program som bara skolan har för att fixa det så frågade jag om jag om bibliotikaren tänkte jobba imorgon också och om jag då kunde få komma och låna en dator. Bibliotikaren skrattade lite till och sa att det troligtvis skulle gå bra på förmiddagen. Så det är bara att knalla ner till skolan igen imorgon vid 8 för att sedan klockan 9 träffa min ToK-grupp på högskolan och arbeta med vår presentation. Vadå jullov?

Vid tre var det sedan julfika hos vår mentor och vi hade hur mysigt som helst. Hur många gånger har jag talat om att jag har en helt underbar klass? Ja, jag kan säga det igen, flera gånger om. Vi har verkligen väldigt trevligt tillsammans allihopa. Det är underbart att få vara med i en sådan sammanhållning. Det är helt otroligt att det är 16 människor och jag stör mig inte på någon av dem någon gång, alla är verkligen underbara.

Vid halv elva ska Linnéa komma indunsande ikväll för att vi ska se på Köpmannen i Venedig. Det ska bli jätteroligt, men jag hoppas att jag, morgonmänniska som jag är, kommer att klara av att hålla mig vaken. Jag ska ju till biblioteket imorgon bitti, som sagt. Men, men. Man måste ju ändå fira första "lovkvällen" på något sätt. Tills dess måste jag också ha hunnit packa, för det hinner jag inte i morgon bitti.

Imorgon får jag äntligen komma hem! Hur länge har jag inte väntat på det? Nu när det snart är dags kan jag inte förstå att det är sant. Det ska bli helt otroligt underbart och välbehövligt. Jag är verkligen trött på skolan nu så jag behöver komma härifrån för att andas lite ny luft och hitta tillbaka till det som är roligt med skolan, för det har jag verkligen inte känt de tre senaste veckorna.

Helt plötsligt, efter två veckor av att ha levt i en dimma, lättar det åtminstonde lite grann och hjärnan börjar sakta tugga på igen. Sakta rör det sig. Tankar kommer, meningar blir färdigtänkta, hjärnan gnuggar sig i ögonen och prövar att med små steg komma tillbaka till normalläge. Den är inte där än, nej det är långt kvar. Än gör dimman sig påmind. Men hjärnan fungerar ändå lite bättre än vad den gjort på länge. Det är helt otroligt skönt.

Jag somnade tio igår och vaknade kvart i sju. Nio långa timmar vilade jag. Sedan gick jag upp och började arbeta och märkte att det faktiskt gick, i alla fall de lätta sakerna. Rättade lite engelska i vissa uppsatser, flyttade lite siffror från det ena dokumentet till det andra. Försiktiga, enkla saker. Och det fungerade faktiskt. Det gick. Sakta, lugnt och försiktigt började jag då ta mig an lite mer avancerade uppgifter, jag satte mig att rätta min labrapport. Vissa bitar fungerade, andra var på tok för jobbiga, än var inte hjärnan vaken. Men inget tvång, bara testa lite försiktigt. Skulle jag ha tvingat mig skulle det ha låst sig på en gång. Klockan 9.10 gick jag o lade mig igen, alldeles för trött då. Somnade på en gång. Tjugo minuter senare ringde klockan och jag kände att lite mer energi hade runnit. till. Då gjorde jag någon stort. Jag satte mig att skriva en labrapport helt ifrån grunden vilket det behövs mycket tankeförmåga för att klara av. Det är i det stadiet jag befinner mig just nu, försiktigt grejandes och flyttandes med siffror och diagram och statistikmetoder. Och det fungerar faktiskt. Jag är inte i topptrim, men jag är i ett läge där jag faktiskt kan producera lite i alla fall. Det är så skönt! Jag har saknat det så mycket.

Nej, nu tar jag och fortsäter med labrapporten. Sakta och försiktigt...

Jag är så extremt trött just nu. Jag behöver verkligen ett lov. Jag är helt slut. Det finns liksom ingenting kvar, alla reservbatterier är tomma. Hur mycket jag än försöker kan jag inte krama ur någon mer droppe energi, det finns bara ingenting sådant någonstans kvar. Jag är bara trött, jag sover flera gånger om dagen men det hjälper inte.

Jag blev moster imorse för tredje gången. Jah har ännu inte sett lill-flickan så det är lite svårt att tänka sig, men det blir nog bra. Jag längtar efter att träffa henne, små barn är så underbara. Jag är så avundsjuk på alla med små barn. Vill också ha! Inte än, säger förnuftet. Jo, nu! Skriker resten av mig.

Jag tror faktiskt att jag ska gå och lägga mig nu, 21.20. Visst, det är väldigt tidigt men om jag inte kan utföra något vettigt så är det väl lika bra att låta min kropp sova. Kanske jag jag komma ifatt sömnen igen då.

Dagen idag har varit väldig tråkig. Jag har mått lite blandat upp och ned. Jag har problem med maten igen, vilket gör hela mig i obalans. Jag undrar vad det är som gör att jag har mina dåliga mat-perioder. Förut trodde jag att det var stressen som orsakade det, men just nu är jag ju inte alls stressad så jag vet inte riktigt. Jag är också lite rädd för att tala med min omgivning om detta, det är så lätt att det låter som om jag har en ätstörning vilket är helt fel. Ätstörningar innefattar att man vill ta kontrollen över sin vikt och sitt utseende, vilket jag inte alls bryr mig om! Hur jag ser ut eller hur mycket jag väger är det sista som jag ägnar en tanke åt i dessa dagar. Det jag har är en störning som orsakar att jag inte kan äta men det är ingen ätstörning. Men det är lätt att man tror det när man vet vilka "symptom" jag har.

De senaste dagarnas problem har i alla fall varit mer lindriga än de jag hade för ca en månad sedan. Jag får i alla fall inte upp maten den här gången. Men det konstiga är att det inte är så mycket att äta som att känna lukten av mat som jag blir illamående av. Och när jag är i dessa perioder spelar det stor roll vad det är för mat som jag ska försöka få i mig. Det bara MÅSTE vara någonting som jag tycker om, annars kommer det upp på en gång. Sedan klarar jag inte av att äta samma maträtt flera gånger i rad under dessa perioder. Då spelar det ingen roll hur gott det är.

Sitter det psykiskt i mig? Ja, naturligtvis. Var skulle det annars sitta?

Bara för att jag då på grund av illamående inte klarar av att äta blir jag naturligtvis väldigt hungrig och vad som kommer då är ju sötsuget. Det finns helt klart där och det värsta är att sötsaker inte är så stort problem att äta oftast. Ju godare det är, desto lättare är det att få i sig. Därför blir det ju en ond cirkel av att det enda jag äter är massa socker, vilket gör att jag får ännu mer humörsvängningar och blir ännu mer illamående. Är det inte typiskt?

Ja, jag vet ännu inte vad det är eller vad det beror på. Men slutar det inte snart får jag lov att uppsöka någon som kan hjälpa mig att bli av med det. Det skulle vara skönt att hitta en namn på det jag upplever, för då är det också lättare att hitta behandlingsmetod. Men, gott folk. Oroa er inte. Det är ingen jättestor grej så var snälla att inte gå och oroa er för mig. Det finns miljoner andra människor som förtjänar mycket mer att ni oroar er för dem än vad jag förtjänar det. Det finns de som har det hundra gånger värre. Jag har mat, (men kan bara inte få ner den till magen) tänk istället på alla dem som inte har någon mat alls. Som sagt, jag mår inte ett dugg bättre av att någon går och oroar sig för mig och jag vill göra det klart innan det blir lika stort "rabalder" som förra gången. Lägg ner, säger jag bara innan någon ens börjar.

Det har varit en väldigt lugn dag. Jag har varit riktigt trött och därför försökt vila upp mig lite för att komma tillbaka starkt nästa vecka istället. Ändå har jag fått lite gjort, lite småfix med det mesta. Men det har blivit en hel del tv-tittande också.

Ja, jag har inte varit så social idag, vilket har varit bra då jag inte har haft någon att vara social med. Men nu ska jag i alla fall krypa till kojs. Läsa några dikter innan jag somnar, som vanligt. Det finns inget mer underbart sätt att avsluta en kväll på än att läsa en dikt av någon mästerlig författare enligt mig. Då somnar man in gott med mjuka ljudrytmer ringandes i öronen. Favoriten just nu är Ögonkast på naturen av Carl Gustaf af Leopold.

Oupphörligt, dag från dag,
O Natur! du dig förnyar:
Jordens grönska, luftens skyar,
Allt har ungdom och behag.

Evigt, gyllne Sol, densamma,
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.

Klara flod, än slår din bölja
Glittrande, den strand hon slog,
När hon såg den första plog
Dina blomster-bräddar följa.

Skog, af samma fåglars sång,
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
Åt den gömda tänkarns gång.

Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har:
Endast jag, som fått ett hjerta,
Är ej mera den jag var!

Hade en riktig myskväll med Sofia igår. Dte var väldigt trevligt. Vi bakade hemgjorda pizzor "med asiatiskt stuk", som vi härmed kallar dem då de blev riktigt lyckade. Förutom en underbar tomatsås med massor av vitlök, oregano och pesto i hade vi rökt skinka, paprika, vattenkastanjer och minimajs. Ja, ni läste rätt! Vattenkastanjer och minimajs, det fick vara det asiatiska. Vattenkastanjerna var jättespännande, då de trots att de hade varit i ugnen knastrade härligt. Sedan hade vi en skål med vitlöksdipp som vi också använde som sås. Väldigt mycket vitlök, väldigt gott.

Idag har jag ingenting inbokat alls, vilket är lite tråkigt. Sitta här helt ensam hela dagen, ganska långsamt. Vi får väl se om jag hittar någon pluggmotivation så att jag ändå får ut något vettigt av dagen. Det är sista rycket nu, på alla uppsatser av alla slag. Efter jul är det bara en ekonomiuppsats, det är det enda i uppsatsväg. Hur konstigt är inte det? Men det är skönt att det snart är över.

Vilken lång dag! Varför då? Ja, inte vet då jag men lång var den Och inte är den över än, vid sju ska jag till Sofia och äta lite fredagsmiddag. Det ska bli trevligt, det värsta som finns är att sitta ensam en fredagkväll.

Jag har verkligen känt mig glad och lugn den här veckan av någon anledning. Jag trivs med mitt liv. Jag trivs med det jag gör. Allt flyter på.

Nu ska jag ta och vila en stund, för att sedan plugga någon timme innan det är dags att gå bort till Sofia. Jag har en matte-internal som jag så väldigt gärna vill bli färdig med.

Stockholm blev för mycket för mig...

Jag kan verkligen inte minnas när jag sista gången var så trött som jag var när jag vaknade i morse och det har inte släppt än. Jag är verkligen helt slut av någon anledning. Jag var väldigt trött igår kväll också, och det hade jag ju all rätt till då av alla upplevelser och synintryck, men idag. Idag finns inga bortförklaringar. Jag har ju sovit 8 långa timmar så varför är jag inte tillbaka på banan?

Idag när jag vaknade såg jag att det i alla fall var snö ute. Lite grann. Det skänkte en viss glädje. Jag har faktiskt inte lidit av min höstdepression så mycket i år. Av den enkla anledningen att jag inte har tillåtit mig att göra det. Åren innan har jag ju bullat upp hela mig med en stor ilska varenda gång jag såg mörkret och sedan låtit mig svepas iväg från ilskan till tröttheten och känslan av hopplöshet och maktlöshet. I år går det bättre. Jag hade ett samtal med Naturen i höstas där jag förklarade att jag inte trivdes med vad den gjorde åt mig på vintern och att jag därför skulle sluta att leva i den tills det att den började uppföra sig bättre igen. Sedan dess har jag rört mig i min egen klocka. Jag följer dygnsrytmen och varenda gång jag går ut eller för den delen tittar ut så sätter jag upp en skärm mellan det mörker jag ser och mig själv och jag tänker: "Jag lever mitt liv nu, och Naturen får leva sitt. Jag blir inte berörd av mörkret, det är bara en bild jag tittar på. Innanför min skärm är det varmt och ljust". Det hjälper faktiskt. Inte för att jag har läst psykologi, men det är väl det som man gör när man går till en psykolog för att man är deprimerad. Psykologen kan inte hjälpa en att bli av med depressionen, men den kan hjälpa en att vilja bli av med den, resten är väl upp till en själv. Eller? Nej, jag ska egentligen inte uttala mig. Jag har ingen som helst erfarenhet av ämnet annat än mina vinterdepressioner, förståss. Nej, jag kan omöjligt veta.

Åh, vad trött jag är! Idag var klassen i Stockholm på Strindbergmuséet och hade en heldag i stora staden men mycket shopping, muséebesök och underbara caféer. Men av någon märklig anledning var det absolut bästa på hela dagen då vi först satt längst uppe i Kulturhuset på Café Panorama och tittade ut över Sergels Torg och såg så poliserna spärrade av rondellen där för att släppa fram fyra mycket tjusiga bilar... :P. Ja, det är märkligt. Jag kan verkligen inte förstå hur olika personhysterier kan uppstå runt popstjärnor, men ändå är detta jättehäftigt enligt mig. Efter att vi hade sett eskortesen sprang vi iväg till Konserthuset där bilarna stod, men de som satt i dem hade redan hunnit in i huset för att taga emot sina pris. Däremot blev vi med i vad vi tror var Mongolisk TV. De filmade oss när vi stod och kikade på huset som innehöll alla dessa celebriteter.

Jag tycker verkligen att Nobeldagen är en jättestor dag, jag skulle verkligen vilja att denna dag blev nationell högtidsdag istället för alla andra, enligt mig, oviktiga högtider vi firar. Jag tror att det sitter kvar från det speciella det var i min grundskola, då vi hade vårt eget lilla nobelpris där vi varje år under fredsdagen fick ett tema att skriva någonting, en berättelse, en dikt, betraktelser, som sedan gick igenom ett antal urvalsgrupper för att i slutet låta en från varje årskurs vinna Lilla Nobelpriset och hämta pris under högtidliga omständigheter i aulan inför hela skolan medan vad de skrivit lästes upp. Detta anser jag verkligen att alla skolor ska införa.

Jag har nu följt nobelfesten ifrån min TV under kvällen. Jag blir så glad. Äntligen talar TV'n om någonting som människor gör bra. Allting annat handlar ju om hur dåliga människor är, hur många av varandra vi dödar, hur många av alla andra arter vi dödar, hur giriga vi är, hur onskefulla många av oss är och, speciellt, hur våra handlingar kommer att bidra till jordens undergång. Det är vad TV'n visar alla andra dagar på året. Men på Nobeldagen är det annorlunda. Äntligen behöver vi inte känna misstro för att världen hatar oss. Att vi inte borde existera. Äntligen är det en dag, då vi firar människornas styrka. Vi firar att det finns männisor som har vigt sina liv till Vetenskapen och ut av detta vunnit. De har besegrat världens ondo, de har överlevt motgångar, de har gjort världen bättre för många miljoner andra. Det är i ära till dessa undermänniskor som vi tilldelar denna dag. Men det är också en dag då man, enligt mig, ska helga Vetenskapen i helhet. Det är en mycket speciell dag.

Den sista historieuppsatsen är nu färdig och inlämnad!!!

Det är helt otroligt. Jag är färdig med dem. Jag är klar. I min pärm sitter nu 32 stycken uppsatsen, färdigskrivna och klara. Vissa bättre än andra, vissa som jag minns med en smula glädje och vissa som jag helst inte vill se... Men de är där. Och nu är det över. Historieuppsatsernas Tid har lämnats till det förflutna. Härmed börjar den nya era, som hitintills är döpt till Post-uppsatsismen. Mitt liv har gått in i en ny fas.

Härom veckan pratade jag med en som gick ut IB förra året och som också läste historia. Jag frågade henne om det verkligen finns ett liv efter uppsatserna och hon svarade att det är svårt att tänka sig, men det gör det faktiskt. Livet går vidare, av någon underlig anledning.

Igår hade jag en firar-eftermiddag. Direkt efter skolan gick jag o underbara Linnéa (vad skulle jag göra utan dig i mitt liv?) till ett café och firade med varsinn Kaffe Latte med extra mycket julkryddor att vi härmed inte hade en uppsats till nästa vecka. Eller till veckan efter det. Eller till någon annan vecka. Senare på kvällen tog jag ett långt och härligt bad för att hela min kropp skulle få känna av lite lyx. (Visst pluggade jag en smula biologi i badkaret, men ändå...) och sedan tittade jag på DH och House samtidigt och åt en god blodgrape. Det blev kanske bara 2,5 timma plugg igår kväll, men jag är ändå glad att jag ägnade tiden åt mig själv istället. Det behövdes.

Idag blir det inte så mycket pluggande heller. Jag trodde att jag skulle plugga nu på morgonen, men se var jag sitter! Här och bloggar. Jaja. Det får vara så nu. Idag ska klassen till Strindbergsmuseet i Stockholm och vi kommer inte komma hem förrän 19.00, så det kommer bli en heldag i Stockholm. Mysigt! Jag hoppas på att hitta lite julklappar också, när jag ändå är ute. Men allra mest hoppas jag kunna smyga bort till Hötorget eller däromkring och få spana på några nobelpristagare.... Att vara med om en nobelmiddag är det största som finns enligt mig och det är få saker som gör mig avundsjuk, men det är faktiskt en av dem, Men det är inte jättefarligt avundsjuk, eftersom jag har inställningen till allting att "det där kommer jag också få göra i framtiden om jag jobbar tillräckligt hårt". (Snacka om Am. Dream inställning!). Med den inställningen vet jag att jag också en dag kommer att bli inbjuden till nobelmiddagen någon gång i mitt liv om jag bara "spelar mina kort rätt". Därför är jag inte värst avundsjuk, bara lite. Jag "vet" att jag också kommer få gå på den någon gång, det är bara att avvakta. Det är upp till mig och ingen annan att fixa så att jag blir inbjuden (ännu en Am. dream-tanke).

Men idag får jag nöja mig med att stå utanför huset och spionera på alla lyckligt lottade. Dock hoppas jag på en trevlig dag i staden med min underbara klass, och det tror jag också att jag kommer att få.

ja, nu börjar jag bli riktigt tråkig. Varför tycker jag inte att det är kul att blogga längre? Jag har inte rett ut detta med mig själv än, men det ger sig nog. Jag vet själv hur jag brukar skaka på huvudet åt mina vänner och andra som startar en blogg och är jätteseriösa i tre dagar tills de tröttnar på att skriva och sedan låter bloggen bara stå och ett halvår senare kommer de på att de ska göra ett nytt försök och skapar då en ny blogg! Ja, sådant blir jag verkligen jätteirriterad på. Ska man göra någonting så ska man väl göra det fullt ut. Jag tycker ändå att jag har varit väldigt duktig, ett inlägg i alla fall varannan dag i över ett halvår nu. Det tycker jag är lagomt.

Men de senaste två veckorna har jag som sagt varit jättetråkig. Egentligen vet jag inte varför, då jag har väldigt mycket som jag skulle kunna prata om, berätta och reflektera kring. Men det blir väl så ibland, bara. Om en och en halv vecka har jag jullov, vi kan väl hoppas att det blir lite mer skriverier då.

---

Igårkväll klockan halv nio fick jag tag på Linnéa och berättade för henne att hennes ToK-uppsats måste skrivas om på en gång. Hon hade bett mig läsa igenom den och snäll som jag är förklarade jag för henne att hela uppsatsen var otroligt virrig och besvarade inte frågan för fem öre. Kära Linnéa satte sig då för att skriva om hela uppsatsen och sov mellan 3 och 5 inatt. Men det värsta var att hon inte var ensam. Nästan hela vår klass var ute på msn inatt runt klockan två och försökte få andra att läsa deras uppsatser, idag var inlämningsdag för vårt sista utkast. Är det komiskt eller helt sjukt att vi ska leva på det sättet som vi gör? Tack och lov var min hyfsat färdigskriven så jag behövde bara gå upp klockan 6 och arbeta med den en och en halv timme innan skolan började. Väl i skolan hade vi ekonomiprov som ingen hade tränat till, och sedan håltimme där hela klassen satt i biblioteket och slogs om datorerna och läste och tyckte om varandras uppsatser och bröt ihop om vartannat. Men kul var det... De flesta struntade sedan i lunchen och väldigt få människor var på mattelektionen sen, men till ToK-lektionen efter det kom de. De som sovit högst fyra timmar på natten, failat på ekonomiprovet, struntat i lunchen, struntat i matten. Hungriga, trötta både i själen och i huvudet och oroliga för att uppsatsen fortfarande var dålig kom vi alla till dagens sista lektion för att lämna in den uppsats som var upphovet till all vår smärta. Sedan gick vi hem. Imorgon ska många i klassen lämna in sitt sista utkast på World Literature också, vilket betyder att några kommer att ha en likadan uppesittarkväll som igår. Själv har jag en historiauppsats som inte på långa vägar är färdigskriven, inte ens faktan har jag hittat. Det betyder att åtskilliga timmar kommer gå åt till detta ikväll, och att jag kommer att gå upp halv 6 imorgon bitti för att ha två timmar på mig att få den färdig.

Ja, jullov om 1,5 vecka. Trevligt. Jag tror att vi alla behöver det. Vi måste få ladda klart batterierna inför vår sista, men troligtvis också värsta, termin i våra liv som gymnasieungdomar.

Jag vet inte riktigt varför som bloggandet har varit i vila ett tag nu. Jag antar att det känns som om jag inte har någonting att berätta, varken stora uppgångar eller nedgångar. Livet är ganska mitt-emellan just nu, vilket är mycket ovanligt.

Jag mår i alla fall bra. Har riktig julstämning vilket är underbart kul, jag har saknat den de senaste åren. Nej, i år känner jag det verkligen i hela kroppen! Det sista jullovet. Det närmar sig nu med stormsteg, och ärligt talat, jag tror faktiskt att jag är beredd på det. Jag är laddad inför det, jag kommer att klara av det. Det fixar sig.

Det är helt otroligt att det är December nu. Gör som jag, bläddra tillbaka i bloggen till augusti, skolstarten. Se hur rädd jag var för allting då! Jag var verkligen livrädd inför den arbetsbörda som var framför mig. Den som faktiskt till största del ligger bakom mig just nu. Det är inte klokt att jag faktiskt snart står på andra sidan. Bläddra sedan tillbaka till mina allra första inlägg, som alla handlade om intagningsprovet till IB. Hur nervös jag var inför det. Idag står jag här. De flesta uppsatserna är klara, de som inte är klara har jag koll på och vet att jag kommer hinna med. Är det inte intressant att se utvecklingen?

Jag är fortfarande jag och det kommer jag alltid att vara. Men det är ändå någonstans ett mycket förändrat jag. Andra bitar av mig har växt fram och vissa har trängts undan. Igår på lektionen sa Pauline med högtidlig stämma:

"När ni sedan slutar IB så hoppas jag att ni inte ska ha fått mina åsikter utan att jag har gett er en mycket objektiv bild av  världen. Men vad jag ändå hoppas att ni har blivit påverkade av, det är etiken. Att alltid, oavsett varifrån personen kommer, vilken hudfärg han har eller vilka åsikter han står för, behandla honom på ett bra sätt men att ni ändå är så pass cyniska att ni inte förväntar er att alla kommer att behandla er på samma sätt. Jag hoppas att jag har gjort er observanta på hur världen verkligen fungerar, så att ni inte luras av alla andra, utan kan leva med en viss insikt och därefter göra många kloka val i livet. Det är vad jag vill att ni ska ha med er när ni går ut genom dörrarna härifrån.

Och som hon har lyckats. Även om hon har sina små egenheter är hon ändå den absolut bästa lärare jag någonsin skulle kunna tänka mig och samtidigt den mest intelligenta person jag någon sin mött. Pauline gör inte världen vackrare, men hon har en otrolig förmåga att få upp andras ögon inför hur världen verkligen ser ut. Hon är oss inte bara historia, son lär oss varför världen ser ut som den gör idag och hur den kommer att se ut i morgon. Hon hjälper oss att se att historien alltid upprepar sig, och att man med hjälp av detta kan förutspå framtida händelser. Hon gör så att vi inser att världen inte är den vackra värld som man kanske kan föreställa sig. Hon visar oss hur politiker har genom propaganda och andra medel fått oss här, i fördomsfria Sverige, att tro att vi lever i ett fredligt land som enbart handlar på fredliga sätt med alla andra. Hon ger oss sanningen om världen vi lever i, gräset vi står på, luften vi andras. Sanningen är inte vacker, men den är inte heller gjord för att man ska tycka om den. Det enda som finns att göra, det är att försöka skapa sig en tillvaro som är så bra som möjligt i denna ovänliga värld.

Jag har fått Insikt genom att vara på hennes lektioner, genom att lyckas följa hennes tankebanor som går där få människors tankebanor gått tidigare. Även om jag har tappat tron på att människor är goda varelser så är jag så otroligt tacksam. Tänk att jag av alla jordens 6 miljarder invånare fått denna undermänniska till lärare. Tänk att jag får gå i lära hos denna mästare. Jag känner mig så oerhört priviligerad och tacksam.