nerina

Stockholm blev för mycket för mig...

Jag kan verkligen inte minnas när jag sista gången var så trött som jag var när jag vaknade i morse och det har inte släppt än. Jag är verkligen helt slut av någon anledning. Jag var väldigt trött igår kväll också, och det hade jag ju all rätt till då av alla upplevelser och synintryck, men idag. Idag finns inga bortförklaringar. Jag har ju sovit 8 långa timmar så varför är jag inte tillbaka på banan?

Idag när jag vaknade såg jag att det i alla fall var snö ute. Lite grann. Det skänkte en viss glädje. Jag har faktiskt inte lidit av min höstdepression så mycket i år. Av den enkla anledningen att jag inte har tillåtit mig att göra det. Åren innan har jag ju bullat upp hela mig med en stor ilska varenda gång jag såg mörkret och sedan låtit mig svepas iväg från ilskan till tröttheten och känslan av hopplöshet och maktlöshet. I år går det bättre. Jag hade ett samtal med Naturen i höstas där jag förklarade att jag inte trivdes med vad den gjorde åt mig på vintern och att jag därför skulle sluta att leva i den tills det att den började uppföra sig bättre igen. Sedan dess har jag rört mig i min egen klocka. Jag följer dygnsrytmen och varenda gång jag går ut eller för den delen tittar ut så sätter jag upp en skärm mellan det mörker jag ser och mig själv och jag tänker: "Jag lever mitt liv nu, och Naturen får leva sitt. Jag blir inte berörd av mörkret, det är bara en bild jag tittar på. Innanför min skärm är det varmt och ljust". Det hjälper faktiskt. Inte för att jag har läst psykologi, men det är väl det som man gör när man går till en psykolog för att man är deprimerad. Psykologen kan inte hjälpa en att bli av med depressionen, men den kan hjälpa en att vilja bli av med den, resten är väl upp till en själv. Eller? Nej, jag ska egentligen inte uttala mig. Jag har ingen som helst erfarenhet av ämnet annat än mina vinterdepressioner, förståss. Nej, jag kan omöjligt veta.