nerina

Helt plötsligt, efter två veckor av att ha levt i en dimma, lättar det åtminstonde lite grann och hjärnan börjar sakta tugga på igen. Sakta rör det sig. Tankar kommer, meningar blir färdigtänkta, hjärnan gnuggar sig i ögonen och prövar att med små steg komma tillbaka till normalläge. Den är inte där än, nej det är långt kvar. Än gör dimman sig påmind. Men hjärnan fungerar ändå lite bättre än vad den gjort på länge. Det är helt otroligt skönt.

Jag somnade tio igår och vaknade kvart i sju. Nio långa timmar vilade jag. Sedan gick jag upp och började arbeta och märkte att det faktiskt gick, i alla fall de lätta sakerna. Rättade lite engelska i vissa uppsatser, flyttade lite siffror från det ena dokumentet till det andra. Försiktiga, enkla saker. Och det fungerade faktiskt. Det gick. Sakta, lugnt och försiktigt började jag då ta mig an lite mer avancerade uppgifter, jag satte mig att rätta min labrapport. Vissa bitar fungerade, andra var på tok för jobbiga, än var inte hjärnan vaken. Men inget tvång, bara testa lite försiktigt. Skulle jag ha tvingat mig skulle det ha låst sig på en gång. Klockan 9.10 gick jag o lade mig igen, alldeles för trött då. Somnade på en gång. Tjugo minuter senare ringde klockan och jag kände att lite mer energi hade runnit. till. Då gjorde jag någon stort. Jag satte mig att skriva en labrapport helt ifrån grunden vilket det behövs mycket tankeförmåga för att klara av. Det är i det stadiet jag befinner mig just nu, försiktigt grejandes och flyttandes med siffror och diagram och statistikmetoder. Och det fungerar faktiskt. Jag är inte i topptrim, men jag är i ett läge där jag faktiskt kan producera lite i alla fall. Det är så skönt! Jag har saknat det så mycket.

Nej, nu tar jag och fortsäter med labrapporten. Sakta och försiktigt...