nerina

Tentadag idag igen, livet är fullt av tentadagar känns det som, eller så är det bara dessa som man minns.

Hade trevligare än vad jag räknat med idag. Tentan gick bra. Middagen på All Star med hela gänget (15 pers!) var trevlig och god. Vi börjar sakta men säkert att hitta tillbaka till varandra igen. Det börjar kännas så som det gjorde förut.

Imorgon är det valborg och jag kan inte ens beskriva hur avundsjuk jag är på alla som är i Uppsala just nu. Jag  skulle ha gett så sjukt mycket för att få fira valborg där i år! Det är bara att hoppas att det blir kul här imorgon, men av någon anledning betvivlar jag det. Ååååh. Nästa år, då banne mig ska jag vara i Uppsala på valborg. Så är det bara.

Det blir spännande att se hur veckan blir, nu när tjejerna kommer att vara bortresta. Hur kommer detta att arta sig? Vem kommer jag att umgås med? Kommer jag att känna mig själv eller kommer jag att hitta nya bekantskaper?

Ska sova nu. Imorgon ska jag sova precis hur länge jag vill, det ska bli jättehärligt. Jag tror faktiskt att jag behöver det.

En salig blandning av tentaplugg och LUF:ande. Det är livet just nu. Tentaplugget känns mycket roligare än på länge, troligtvis på grund av att jag har varit mycket duktig det här momentet och gjort ordentliga anteckningar från föreläsningarna som jag varje kväll renskrivit på datorn. Detta har gjort att jag har bra material att plugga från och att jag har lärt mig allt som jag behöver kunna genom att plugga lite i taget varje kväll, sådär som man ska göra men sällan lyckas med. On top of this är det otroligt intressant det som vi håller på med just nu, arbetsmarknadspolitik, here I come! Arbetsmarknadsminister? Ja tack! Det skulle vara väldigt roligt faktiskt.

Längtar otroligt mycket till Moldavien-resan nu. Det ska bli så extremt kul! Roligast av allt är nästan människorna som jag ska dit med, jag blir så glad av att umgås med dem. Samtidigt vill jag ändå inte att det ska vara den 18:e maj. Det betyder att efter resan är terminen i princip slut vilket betyder att det kanske är (o, hemska tanke) sista gången jag ser vissa av dessa underbara människor som jag har kommit att tycka så mycket om. Bara för att de ska resa ut i världen hur länge som helst. Och att jag troligtvis ska flytta härifrån. Det gör att risken finns för att vår vänskap sinar bort...

Usch, så får jag inte tänka, då blir jag nästan tokig. Jag får tänka att efter Moldavien-resan är vi så tajta att vi visst kommer att hålla kontakten över facebook och mail. Och jag får inbilla mig att jag kommer att träffa dem på otaliga LUF-arrangemang framöver, flera gånger i halvåret. Men ändå, jag vet också att om jag flyttar kommer det aldrig mer att bli som det är nu, relationer är så olika om man träffas varje dag eller någon gång i halvåret. Åh...

Nu är jag extemt fjantig, jag vet. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Fast hur mycket jag än tycker om dessa betyder inte det att jag inte kommer att hitta människor som jag tycker om i Uppsala. Tvärtom, faktiskt. Jag tror att jag har större chans att hitta människor som jag tycker om där än i Umeå. Fler människor som delar min uppfattning om världen.

Nu ska jag sluta att vara sentimental. Sluta att vara så pjoskig. Så tjejaktig. Jag vet ju att känslostormar inte uppskattas i mitt kompisgäng av hårdnackade grabbar. De förstår sig inte på det. Så det är lika bra för mig att sluta på en gång. Det är som det är, livet går vidare. Det är bara att inse. *suck*

Härlig utekväll igår. Kass musik men det var ändå kul att dansa, träffa folk och känna sig snygg. Det är underbart att vara student ibland, allting är så sorglöst. Allting är ju bara på låtsas. Det känns som om allt är en enda lek, en låtsasverklighet. Men det är härligt, det är precis vad jag vill ha just nu.

Politiken är också underbar just nu. Sakta men säkert lär jag mig nyttiga saker varje dag, debattekniker och argument. Jag känner hur jag utvecklas och blir bättre. Jag känner hur jag stärker min egen tro på vad som är rätt. Det är underbart.

Viss oro inför framtiden dock. Om fem dagar är det maj. Hög tid att bestämma sig, med andra ord. Just nu lutar det nog åt att jag vill härifrån, men det är verkligen inte lätt att hitta någonstans att bo i Uppsala. Helt omöjligt, faktiskt.

Jag mår generellt sett bra. Lite tankar som fladdrar runt och infekterar min hjärna ibland (eller jämt), men generellt, bra. Så, det är också underbart.

Efter en ganska så tråkig helg är jag glad att livet verkar ta fart igen. Det där med stiltje är inte min grej, jag trivs istället när min mobil går varm, min kalender är fullbokad och min bil tar mig till många olika ställen där jag ska uträtta saker. Så var det idag. Det är då jag trivs som bäst, även om det ständigt är en balansgång på stressnivån.

Men jag måste säga att jag tycker att sitta hemma utan någonting att göra kan vara nog så stressigt det med. "Passiv stress" kallades det när vi hade stressundervisning på skolidrotten. Det var det som jag upplevde under hela högstadiet och det vill jag aldrig ha igen. Usch och fy. Hellre vara på gränsen till för mycket aktiv stress. Jag är inte vid liv för att ta det lugnt, jag är här för att uträtta saker. En människokropp är ju faktiskt ingenting annat än en förbrukningsvara. Visst ska man sköta om den väl så att den håller länge, men faktum är att jag hellre dör med en ordentligt utsliten kropp än en som knapp genomlevat någonting alls. Ja, jag vill dö utsliten och omsluten av känslan att jag har uträttat något. Att jag har hjälp till att få världen mer fri, öpensinnad och vänlig. Detta kan jag inte åstadkomma om jag inte jobbar hårt. Därför tänker jag se till att slita ut min kropp ordentligt, även om jag också kommer att ta hand om den så väl att den fungerar tills jag uppnått mitt mål. Så det så.

För något år sedan förundrades jag när min far berättade om de hårda backträningspassen har hade som ung elitlöpare. Hur han malde upp och ned för samma backe, ibland 25 gånger i rad. Jag skakade på huvudet och kunde verkligen inte förstå hur någon kan vara så dum att de utsätter sig själva för något sådant.

Idag under min löptur letade jag upp den brantaste backen i norra Umeå, backen som leder upp till vattentornet på mariehemsberget. Sedan körde jag backen upp... om och om igen. Upp, upp, upp i världens fart. Jogga ned igen långsamt. Sedan, upp, upp, upp igen. Pust. Ned igen. Upp igen... och igen...

Av någon konstig anledning börjar jag förstå tjusningen med det. Det är ett sätt att testa sig själv, att se sin egen förmåga prövas till sin yttre gräns. Sådant är jag van inom den akademiska världen, men inte den fysiska. Egentligen är det ingen skillnad. Allt handlar om viljestyrka och ingenting annat. Vad man testar är inte sin fysiska förmåga; pappas tränare sa alltid åt honom att när man var så fysiskt slut att man kände att man inte klarar mer har man ändå 30% av sin energi kvar. Så det är inte det man testar när man springer tills det smakar blod i munnen. Man testar sin viljastyrka. Förmågan att övervinna alla andra känslor så att kvar finns bara den stråle av inre styrka som är så stark att man känner pirret i bröstet och hur den sprutar ut från alla kroppsdelar. Det är det som man testar. När man kör backen för sjätte gången eller när man påbörjar sin sjätte timme i rad av akademiskt plugg. Allt bottnar i Viljan. Ingenting annat.

Idag var första dagen sedan början på februari som jag satt och pratade med tjejerna i klassen. Allt var tillbaka till normalt, den osynliga väggen mellan mig och de flesta av dem var borta och det var faktiskt väldigt, väldigt skönt. Kan tilläggas också att alla samtalsämnen stannade på en trevlig nivå och ingenting "spårade ur". Naturligtvis kommer det aldrig att bli som tidigare mellan mig och vissa av tjejerna, men det är skönt att isväggarna har rämnat.

Det är intressant att se att jag verkligen inte är ensam om att ha problem med de andra ibland. Två av tjejerna försöker markera någonting med att umgås allt tätare. Då jag anser att dessa två är egentligen en lite märklig kombination misstänker jag att de har lite olika anledningar för att umgås: 1. De vill visa att de också har makt att utestänga andra. 2. De vill visa att de inte berörs av andras utfrysning. 3. De blir faktiskt så sårande av de andra att de bygger upp en gemensam skyddsmur tillsammans så att de i alla fall har varandra att falla tillbaka på när de blir utfrysna.

Är jag paranoid? Är verkligen människor så här beräknande? Ja, jag tror faktiskt det. Det är bara det att de flesta vet inte om det själva. Eller, jag ska ändra mitt uttalande. Tjejer fungerar så här. Killar kan jag faktiskt inte uttala mig om då jag aldrig riktigt förstått hur den manliga hjärnan fungerar (och aldrig kommer att förstå heller).

Liten tyngd har lättat från mina axlar. Frågan är hur länge som vi kan hålla den här bra stämningen i tjejgruppen.

Sitter hemma och är sjuk. En sysselsättning jag hållt på med i två dagar nu så jag börjar tröttna. Tack och lov blev jag sjuk den enda helg på hela våren som jag inte gör något speciellt, så jag ska inte klaga egentligen, men det är ändå smått irriterande. Kanske är det mest irriterande alla tankar som dyker upp när man sitter helt själv inlåst i en lägenhet utan mänsklig kontakt på flera dagar. Jag är trött på förkylningen, men inte ens hälften så trött på den som jag är på min hjärna just nu. Jag behöver ett break från den. Jag behöver ut till mänsklig samvaro så att den stängs av ett tag.

När inte hjärnan är full med annat så är det framtiden som figurerar i min hjärna. Igår trodde jag att jag hade bestämt mig, idag är jag inte lika säker. Det går upp och ned hela tiden, beroende på humör och vad som händer kring mig. Om jag den här helgen beslutar mig för att flytta kommer jag med största sannolikhet att bryta upp det beslutet nästa vecka när allt kampanjande drar igång och jag inser hur underbart roligt det är att vara ordförande i LUF Västerbotten. Å andra sidan, så fort jag ser vissa personer kan jag inte undgå att tänka hur skönt det kommer bli att slippa dem när jag flyttar. Det går upp och ned hela tiden...

Jag märker att jag skriver ofta om dessa personer som gör livet lite mindre kul för mig just nu. Hur mycket påverkar de mig egentligen? Ja, inte så mycket som de kanske skulle göra om jag var en svagare person; skulle jag inte ha så stark självkänsla och vara trygg i mig själv skulle jag nog gråta mig till sömns många nätter på grund av deras beteende. Så det är inte jätteilla. Men jag kan ju absolut inte säga att jag är oberörd, då skulle jag ju inte skriva om dem hela tiden om jag inte påverkades av dem. De gör inte mitt liv olyckligt, men jag blir mindre glad av dem, så kanske man kan sammanfatta det.

Nej, jag är inte utmobbad. Bara utfryst. Men inte totalt. Det är vissa tjejer som envisas med att utestänga mig, inte tala med mig och inte bjuda in mig. Absolut inte alla, de allra flesta har jag en bra relation med. Jag säger ju det ofta, jag har massor av vänner här uppe. Men det är två-tre stycken som inte är så trevliga alla gånger. Men jag vet ju att jag inte är ensam om att bli utsatt för deras utfrysning, däremot är jag nog den som de fryser ut mest. Kanske är det mitt eget fel; jag har ju ganska tydligt visat att jag inte accepterat deras beteende alla gånger. Jag blir arg när de säger elaka saker till främlingar. Jag blir trött när det enda som de kan prata om är killar, kläder och smink. Jag blir chockad när de tycker att det är okej att prata om precis allting helt öppet och anser att allas privatliv är av allmänintresse. Så, varför berörs jag av deras utfrysning om jag inte ens tycker om dem? Jag berörs dels därför att det är vissa av tjejerna som jag tycker mycket om och gärna umgås med. Och jag berörs för att ibland finns det faktiskt inga andra att umgås med än dem och då sitter jag fast med dem.

Men, hur illa det här än kanske låter. Jag mår bra. Jag låter dem inte knäcka mig. Jag har mängder av vänner, speciellt killarna i klassen och i klassen över oss. Jag tycker väldigt mycket om dem och jag märker att de tycker om mig också. Med dem får jag diskutera min politik, jag får skratta åt skämt som jag tycker är roliga, jag får diskutera ämnen som jag tycker är intressanta. Med tjejerna sitter jag tyst. Med killarna pratar jag en hel del. Och skrattar. Det är där jag trivs. Jag tycker om killars sätt att umgås; ingen behöver vara "ledaren". Inga behöver vara "bästisar". Alla som vill får vara med, inga konstigheter, inget fult spel bakom ryggen. Rakt på, helt enkelt. Det är det som jag tycker om. Så jag mår bra. Bortsett från förkylningen, förståss. Påverkad? Ja, till viss del. Berörd? Inte nämvärt.

Kom tillbaka ifrån Leksand igår kväll. Underbart att vara tillbaka. Det är härligt när man uppskattar sitt vardagsliv så mycket att man längtar tillbaka till det. Tiden hemma var trevlig och det var jättekul att jag hann med att umgås mycket med gamla vänner. Det är konstigt hur mycket i oss som ändras men att ändå grunden är kvar! Hur mycket man än utvecklas går det alltid att hitta tillbaka till varandra, till sig själv, den som man var en gång.

Skolan känns en aning monoton. En och en halv vecka och sen dugga, två veckor till och sen tenta. Nu är det fyra dagar tills nästa dugga. Igen. Vi gör ingenting annat än att skriva duggor och prov. Visst, man lär sig bra genom att ha många prov, men av någon anledning känns det ändå uttjatat. Men jag är ändå glad att vi inte har några gruppuppgifter eller seminarium eller liknande tröttsamma saker. Nej, skolan är nog bra ändå, bara en smula monoton.

Längtar tills de andra kommer hem så att vi kan dra igång valkampanjen inför kårvalet. Det ska bli så grymt roligt! Jag ser fram emot att debattera, kampanja och umgås med partivänner!


---


Önskar att jag hade ett kylskåp i mitt rum. Som var ungefär två decimeter högt och två decimeter brett. För om jag hade ett sådant kylskåp, då skulle jag stoppa in mitt påskägg i det och så skulle jag öppna det ibland för att ta ut en chokladbit ur det. En och en skulle chokladen tas ur kylskåpet för att sedan stoppas i min mun, helt iskalla, och långsamt skulle de smälta där för det skulle innebära att jag fick njuta av smaken en längre tid. Ja, ett sådant kylskåp vore perfekt att ha. Nu vet jag precis vad jag ska önska mig i julklapp.