nerina

Idag var första dagen sedan början på februari som jag satt och pratade med tjejerna i klassen. Allt var tillbaka till normalt, den osynliga väggen mellan mig och de flesta av dem var borta och det var faktiskt väldigt, väldigt skönt. Kan tilläggas också att alla samtalsämnen stannade på en trevlig nivå och ingenting "spårade ur". Naturligtvis kommer det aldrig att bli som tidigare mellan mig och vissa av tjejerna, men det är skönt att isväggarna har rämnat.

Det är intressant att se att jag verkligen inte är ensam om att ha problem med de andra ibland. Två av tjejerna försöker markera någonting med att umgås allt tätare. Då jag anser att dessa två är egentligen en lite märklig kombination misstänker jag att de har lite olika anledningar för att umgås: 1. De vill visa att de också har makt att utestänga andra. 2. De vill visa att de inte berörs av andras utfrysning. 3. De blir faktiskt så sårande av de andra att de bygger upp en gemensam skyddsmur tillsammans så att de i alla fall har varandra att falla tillbaka på när de blir utfrysna.

Är jag paranoid? Är verkligen människor så här beräknande? Ja, jag tror faktiskt det. Det är bara det att de flesta vet inte om det själva. Eller, jag ska ändra mitt uttalande. Tjejer fungerar så här. Killar kan jag faktiskt inte uttala mig om då jag aldrig riktigt förstått hur den manliga hjärnan fungerar (och aldrig kommer att förstå heller).

Liten tyngd har lättat från mina axlar. Frågan är hur länge som vi kan hålla den här bra stämningen i tjejgruppen.