bergsbestigning
För något år sedan förundrades jag när min far berättade om de hårda backträningspassen har hade som ung elitlöpare. Hur han malde upp och ned för samma backe, ibland 25 gånger i rad. Jag skakade på huvudet och kunde verkligen inte förstå hur någon kan vara så dum att de utsätter sig själva för något sådant.
Idag under min löptur letade jag upp den brantaste backen i norra Umeå, backen som leder upp till vattentornet på mariehemsberget. Sedan körde jag backen upp... om och om igen. Upp, upp, upp i världens fart. Jogga ned igen långsamt. Sedan, upp, upp, upp igen. Pust. Ned igen. Upp igen... och igen...
Av någon konstig anledning börjar jag förstå tjusningen med det. Det är ett sätt att testa sig själv, att se sin egen förmåga prövas till sin yttre gräns. Sådant är jag van inom den akademiska världen, men inte den fysiska. Egentligen är det ingen skillnad. Allt handlar om viljestyrka och ingenting annat. Vad man testar är inte sin fysiska förmåga; pappas tränare sa alltid åt honom att när man var så fysiskt slut att man kände att man inte klarar mer har man ändå 30% av sin energi kvar. Så det är inte det man testar när man springer tills det smakar blod i munnen. Man testar sin viljastyrka. Förmågan att övervinna alla andra känslor så att kvar finns bara den stråle av inre styrka som är så stark att man känner pirret i bröstet och hur den sprutar ut från alla kroppsdelar. Det är det som man testar. När man kör backen för sjätte gången eller när man påbörjar sin sjätte timme i rad av akademiskt plugg. Allt bottnar i Viljan. Ingenting annat.
Idag under min löptur letade jag upp den brantaste backen i norra Umeå, backen som leder upp till vattentornet på mariehemsberget. Sedan körde jag backen upp... om och om igen. Upp, upp, upp i världens fart. Jogga ned igen långsamt. Sedan, upp, upp, upp igen. Pust. Ned igen. Upp igen... och igen...
Av någon konstig anledning börjar jag förstå tjusningen med det. Det är ett sätt att testa sig själv, att se sin egen förmåga prövas till sin yttre gräns. Sådant är jag van inom den akademiska världen, men inte den fysiska. Egentligen är det ingen skillnad. Allt handlar om viljestyrka och ingenting annat. Vad man testar är inte sin fysiska förmåga; pappas tränare sa alltid åt honom att när man var så fysiskt slut att man kände att man inte klarar mer har man ändå 30% av sin energi kvar. Så det är inte det man testar när man springer tills det smakar blod i munnen. Man testar sin viljastyrka. Förmågan att övervinna alla andra känslor så att kvar finns bara den stråle av inre styrka som är så stark att man känner pirret i bröstet och hur den sprutar ut från alla kroppsdelar. Det är det som man testar. När man kör backen för sjätte gången eller när man påbörjar sin sjätte timme i rad av akademiskt plugg. Allt bottnar i Viljan. Ingenting annat.
Kommentarer
Trackback
