nerina

Efter en ganska så tråkig helg är jag glad att livet verkar ta fart igen. Det där med stiltje är inte min grej, jag trivs istället när min mobil går varm, min kalender är fullbokad och min bil tar mig till många olika ställen där jag ska uträtta saker. Så var det idag. Det är då jag trivs som bäst, även om det ständigt är en balansgång på stressnivån.

Men jag måste säga att jag tycker att sitta hemma utan någonting att göra kan vara nog så stressigt det med. "Passiv stress" kallades det när vi hade stressundervisning på skolidrotten. Det var det som jag upplevde under hela högstadiet och det vill jag aldrig ha igen. Usch och fy. Hellre vara på gränsen till för mycket aktiv stress. Jag är inte vid liv för att ta det lugnt, jag är här för att uträtta saker. En människokropp är ju faktiskt ingenting annat än en förbrukningsvara. Visst ska man sköta om den väl så att den håller länge, men faktum är att jag hellre dör med en ordentligt utsliten kropp än en som knapp genomlevat någonting alls. Ja, jag vill dö utsliten och omsluten av känslan att jag har uträttat något. Att jag har hjälp till att få världen mer fri, öpensinnad och vänlig. Detta kan jag inte åstadkomma om jag inte jobbar hårt. Därför tänker jag se till att slita ut min kropp ordentligt, även om jag också kommer att ta hand om den så väl att den fungerar tills jag uppnått mitt mål. Så det så.