nerina

Sitter hemma och är sjuk. En sysselsättning jag hållt på med i två dagar nu så jag börjar tröttna. Tack och lov blev jag sjuk den enda helg på hela våren som jag inte gör något speciellt, så jag ska inte klaga egentligen, men det är ändå smått irriterande. Kanske är det mest irriterande alla tankar som dyker upp när man sitter helt själv inlåst i en lägenhet utan mänsklig kontakt på flera dagar. Jag är trött på förkylningen, men inte ens hälften så trött på den som jag är på min hjärna just nu. Jag behöver ett break från den. Jag behöver ut till mänsklig samvaro så att den stängs av ett tag.

När inte hjärnan är full med annat så är det framtiden som figurerar i min hjärna. Igår trodde jag att jag hade bestämt mig, idag är jag inte lika säker. Det går upp och ned hela tiden, beroende på humör och vad som händer kring mig. Om jag den här helgen beslutar mig för att flytta kommer jag med största sannolikhet att bryta upp det beslutet nästa vecka när allt kampanjande drar igång och jag inser hur underbart roligt det är att vara ordförande i LUF Västerbotten. Å andra sidan, så fort jag ser vissa personer kan jag inte undgå att tänka hur skönt det kommer bli att slippa dem när jag flyttar. Det går upp och ned hela tiden...

Jag märker att jag skriver ofta om dessa personer som gör livet lite mindre kul för mig just nu. Hur mycket påverkar de mig egentligen? Ja, inte så mycket som de kanske skulle göra om jag var en svagare person; skulle jag inte ha så stark självkänsla och vara trygg i mig själv skulle jag nog gråta mig till sömns många nätter på grund av deras beteende. Så det är inte jätteilla. Men jag kan ju absolut inte säga att jag är oberörd, då skulle jag ju inte skriva om dem hela tiden om jag inte påverkades av dem. De gör inte mitt liv olyckligt, men jag blir mindre glad av dem, så kanske man kan sammanfatta det.

Nej, jag är inte utmobbad. Bara utfryst. Men inte totalt. Det är vissa tjejer som envisas med att utestänga mig, inte tala med mig och inte bjuda in mig. Absolut inte alla, de allra flesta har jag en bra relation med. Jag säger ju det ofta, jag har massor av vänner här uppe. Men det är två-tre stycken som inte är så trevliga alla gånger. Men jag vet ju att jag inte är ensam om att bli utsatt för deras utfrysning, däremot är jag nog den som de fryser ut mest. Kanske är det mitt eget fel; jag har ju ganska tydligt visat att jag inte accepterat deras beteende alla gånger. Jag blir arg när de säger elaka saker till främlingar. Jag blir trött när det enda som de kan prata om är killar, kläder och smink. Jag blir chockad när de tycker att det är okej att prata om precis allting helt öppet och anser att allas privatliv är av allmänintresse. Så, varför berörs jag av deras utfrysning om jag inte ens tycker om dem? Jag berörs dels därför att det är vissa av tjejerna som jag tycker mycket om och gärna umgås med. Och jag berörs för att ibland finns det faktiskt inga andra att umgås med än dem och då sitter jag fast med dem.

Men, hur illa det här än kanske låter. Jag mår bra. Jag låter dem inte knäcka mig. Jag har mängder av vänner, speciellt killarna i klassen och i klassen över oss. Jag tycker väldigt mycket om dem och jag märker att de tycker om mig också. Med dem får jag diskutera min politik, jag får skratta åt skämt som jag tycker är roliga, jag får diskutera ämnen som jag tycker är intressanta. Med tjejerna sitter jag tyst. Med killarna pratar jag en hel del. Och skrattar. Det är där jag trivs. Jag tycker om killars sätt att umgås; ingen behöver vara "ledaren". Inga behöver vara "bästisar". Alla som vill får vara med, inga konstigheter, inget fult spel bakom ryggen. Rakt på, helt enkelt. Det är det som jag tycker om. Så jag mår bra. Bortsett från förkylningen, förståss. Påverkad? Ja, till viss del. Berörd? Inte nämvärt.