känsloexplosion
En salig blandning av tentaplugg och LUF:ande. Det är livet just nu. Tentaplugget känns mycket roligare än på länge, troligtvis på grund av att jag har varit mycket duktig det här momentet och gjort ordentliga anteckningar från föreläsningarna som jag varje kväll renskrivit på datorn. Detta har gjort att jag har bra material att plugga från och att jag har lärt mig allt som jag behöver kunna genom att plugga lite i taget varje kväll, sådär som man ska göra men sällan lyckas med. On top of this är det otroligt intressant det som vi håller på med just nu, arbetsmarknadspolitik, here I come! Arbetsmarknadsminister? Ja tack! Det skulle vara väldigt roligt faktiskt.
Längtar otroligt mycket till Moldavien-resan nu. Det ska bli så extremt kul! Roligast av allt är nästan människorna som jag ska dit med, jag blir så glad av att umgås med dem. Samtidigt vill jag ändå inte att det ska vara den 18:e maj. Det betyder att efter resan är terminen i princip slut vilket betyder att det kanske är (o, hemska tanke) sista gången jag ser vissa av dessa underbara människor som jag har kommit att tycka så mycket om. Bara för att de ska resa ut i världen hur länge som helst. Och att jag troligtvis ska flytta härifrån. Det gör att risken finns för att vår vänskap sinar bort...
Usch, så får jag inte tänka, då blir jag nästan tokig. Jag får tänka att efter Moldavien-resan är vi så tajta att vi visst kommer att hålla kontakten över facebook och mail. Och jag får inbilla mig att jag kommer att träffa dem på otaliga LUF-arrangemang framöver, flera gånger i halvåret. Men ändå, jag vet också att om jag flyttar kommer det aldrig mer att bli som det är nu, relationer är så olika om man träffas varje dag eller någon gång i halvåret. Åh...
Nu är jag extemt fjantig, jag vet. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Fast hur mycket jag än tycker om dessa betyder inte det att jag inte kommer att hitta människor som jag tycker om i Uppsala. Tvärtom, faktiskt. Jag tror att jag har större chans att hitta människor som jag tycker om där än i Umeå. Fler människor som delar min uppfattning om världen.
Nu ska jag sluta att vara sentimental. Sluta att vara så pjoskig. Så tjejaktig. Jag vet ju att känslostormar inte uppskattas i mitt kompisgäng av hårdnackade grabbar. De förstår sig inte på det. Så det är lika bra för mig att sluta på en gång. Det är som det är, livet går vidare. Det är bara att inse. *suck*
Längtar otroligt mycket till Moldavien-resan nu. Det ska bli så extremt kul! Roligast av allt är nästan människorna som jag ska dit med, jag blir så glad av att umgås med dem. Samtidigt vill jag ändå inte att det ska vara den 18:e maj. Det betyder att efter resan är terminen i princip slut vilket betyder att det kanske är (o, hemska tanke) sista gången jag ser vissa av dessa underbara människor som jag har kommit att tycka så mycket om. Bara för att de ska resa ut i världen hur länge som helst. Och att jag troligtvis ska flytta härifrån. Det gör att risken finns för att vår vänskap sinar bort...
Usch, så får jag inte tänka, då blir jag nästan tokig. Jag får tänka att efter Moldavien-resan är vi så tajta att vi visst kommer att hålla kontakten över facebook och mail. Och jag får inbilla mig att jag kommer att träffa dem på otaliga LUF-arrangemang framöver, flera gånger i halvåret. Men ändå, jag vet också att om jag flyttar kommer det aldrig mer att bli som det är nu, relationer är så olika om man träffas varje dag eller någon gång i halvåret. Åh...
Nu är jag extemt fjantig, jag vet. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Fast hur mycket jag än tycker om dessa betyder inte det att jag inte kommer att hitta människor som jag tycker om i Uppsala. Tvärtom, faktiskt. Jag tror att jag har större chans att hitta människor som jag tycker om där än i Umeå. Fler människor som delar min uppfattning om världen.
Nu ska jag sluta att vara sentimental. Sluta att vara så pjoskig. Så tjejaktig. Jag vet ju att känslostormar inte uppskattas i mitt kompisgäng av hårdnackade grabbar. De förstår sig inte på det. Så det är lika bra för mig att sluta på en gång. Det är som det är, livet går vidare. Det är bara att inse. *suck*
Kommentarer
Trackback
