nerina

Mor är i stan och vi har varit ute och shoppat massor med saker inför bröllopet vi ska på om nån vecka. När vi stod mitt på affärsgatan med massor av kassar i händerna slog det mig att jag inte har tänkt på skolan på flera timmar. Jätteskönt! Och välbehövligt, det är sjukt att leva så insnöad på en sak som jag gör. Så jag har haft en jättretrevlig dag och snart ska vi till vår favoritrestaurang för en middag i himmelriket.

Jag älskar verkligen sådana här dagar och jag behöver dem så mycket. Det är detta som får mig att orka vidare. Naturligtvis har jag pluggat lite idag också, imorse. Imorgon kommer det inte bli så mycket skolarbete heller, då ska vi till Uppsala och känna på stämningen och fundera på var det kan vara lämpligast att bo. Jag känner inte så mycket inför flytten dit, det känns som om det kommer bli ganska likt det ställe jag bor på nu. Bara en märkbart större stad, annars så är det i samma del av Sverige i en annan lägenhet bara. Dock tror jag att jag kommer att trivas med alla gamla traditioner som universitetet i Uppsala bjuder på. Miljön verkar ju sagolik! Eller, vi får se vad jag säger efter att ha varit där imorgon.

Det gäller väl bara att se till att jag kommer in, det är allt. Det är inte det enklaste, det kandidatprogram som jag vill in på är ett av de absolut högsta intagningspoängen, så om Uppsala generellt är svårt att komma in på så är det här programmet ännu svårare ändå... Men det är väl bara att hoppas att allting går bra, mer kan jag inte göra. Sedan får vi se om det är i den staden som jag vill göra hela min utbildning eller om det blir att åka någon annanstans ett tag, vi får helt enkelt se. Det är ingen brådska att bestämma sig just nu.

Nej, nu ska jag byta om och sminka om mig till "middag". Trevligt! Är jättehungrig.

Stress och panik tillhör vardagen. Klumpen i magen som har kommit och gått under tre års tid har efter jullovet stadgat sig och lämnar en aldrig. På varenda lektion man går till talar lärarna om att man måste plugga och åter plugga deras ämne för att kunna få ett bra betyg. Alla i klassen nickar medhållande, alla fast inställda på att läraren har rätt och att man därför ska sätta sig i flera timmar på en gång direkt när man kommer hem och plugga deras ämne... men på nästa lektion upprepas proceduren och man känner att även det här måste man plugga och sedan nästa ämne samma förfarande...

...när man kommer hem är man helt slut i hjärnan efter en tuff dag. På sitt samvete har man då alla lärare, som kämpar och kämpar för att man ska bli bättre, att man ska få ett högt betyg. Lärarna, som hoppas förtvivlat att man sitter och pluggar just deras ämne just nu. Lärarna, som verkligen bryr sig. Som vill att det ska gå bra.

Trots det onda samvete som bultar i maggropen så är hjärnan helt avstängd. Man klarar inte hur mycket som helst på en dag. Gråtfärdig försöker man ta tag i det mest över hängande, man försöker hålla sin planering om att göra 5 biologifrågor, 5 ekonomianteckningar och att lära in 5 årtal varje kväll. Det tar inte mer än en timme. "Lägg upp en ordentlig planering, gör lite i taget" hör man lärarnas röst ringa som kyrkklockor på en begravning. Förtvivlad upptäcker man att det är ens egen, att det är en själv som blir begravd. Under biologifrågor, ekonomianteckningar och historiaårtal. Desperat skriker man åt dem att sluta ringa, att allt inte är över än, att även om man inte ser ljuset just nu så betyder det inte att det inte finns något ljus, det kanske bara är gömt. Men just när man slutat skrika glömmer man vem som man antog var skyldig till den situation man nu befinner sig i. Åt vem riktades all panik? Lärarna? Skolsystemet? Mig själv? - Står jag här, i min ensamhet, och skriker åt mig själv?

Dock hinner man inte reflektera vidare över detta. Ingen tid att tänka, ingen tid att andas. Det är bara att fortsätta. Framåt, det är den enda vägen. Illamående, yr, i frossa och med ett dunkande huvud kravlar man sig vidare. Fortfarande finns några uns vilja kvar i kroppen. Det är med dessa uns som man sakta tar sig några uns framåt; centimeter för centimeter förflyttar man sin tanke som om den vore en påse sten. Paniken över att det går så långsamt gör ibland så att tanken stannar, att viljans låga fläktar och nästan blåses ut, men efter ett tag brinner den igen. Svagt, på grund av bristen på syre som näring, men dock brinner. Man släpar sig vidare.

...i magen sitter klumpen...

...i bröstet sitter stressen, som gör det svårt att andas.

Men någonstans därinne, någonstans i en gömd och avskiljd vrå, där brinner Viljans ljus som ger en kraft att resa sig igen efter varje nederlag och försöka på nytt.  

Efter att ha varit däckad i flera dagar förra veckan och sedan "efterdyningar" av influensan så är jag nu på bättringsvägen, men fortfarande inte frisk. Dock frisk nog för att kunna tänka, orka hänga med på lektionerna och göra vettiga saker när jag väl kommer hem. Det känns skönt att vara tillbaka på banan.

Nästa vecka är jag helt lektionsfri, då jag ska öva inför mock.exams. Eftersom jag har tre ämnen i mock (history, biology, economics) så är det dessa tre som jag ska koncentrera mig på under denna vecka. Sedan är det bara att köra hårt under de tre dagar som mock är på. Tre dagar med bara prov - på måndagen skriver jag prov mellan 8.00 och 12.15 med enbart två 15 minuters raster. Efter det är det Sportlov oh då gäller det att fortsätta köra hårt med de tre resterande ämnena (svenska, English, maths) för att vecka 9 har jag min riktiga Exams-Oral i både svenska och engelska + ett matteprov. Det är en spännande tid framöver.

Men dessa dagar är det Extended som gäller. Jag måste få klar den nu, men det känns tråkigt att hålla på med den. Jag vill hellre leka med svenskan och engelskan! Men, men. Så är det och då är det bara att göra.

Idag är min ANDRA "hemma-sjuk-dag" på över två år. Och jag är enbart en spillra. En flisa, ett fragment, en skärva, en antydning om att denna vålnad som vandrar runt med tom blick en gång var en fullt frisk och fungerande människa. Jag har förvandlats till en hostande, nysande, snorande febrig zombie med en kraxande häxas röst. Jag är helt enkelt inte mig själv.

Idag börjar jag dessutom känna mig rastlös. Väggarna växer inåt och äter upp mig, ibland öppnar jag dörren ut till balkongen för att se efter så att det verkligen existerar en yttre värld utanför min lägenhet, men jag stänger dörren snabbt igen. Att sitta i drag är verkligen inte alls bra för min hals.

Om en halvtimme börjar ekonomin men jag känner att jag verkligen inte kan närvara i mitt nuvarande tillstånd. Jag får be läraren ha en liten specialgenomgång för mig någon annan dag då jag inte är en zombie.

Jaja, det är lika bra att inte tänka på skolan utan att enbart koncentrera sig på att bli frisk istället. Imorgon MÅSTE jag ju verkligen till skolan, jag har ju ungefär samma lektioner som på tisdagen och jag kan verkligen inte missa två lektioner i samma ämne i rad, då kan jag lika gärna gå till Kevin och ge honom 10 000 kr (eller vad det nu är som det kostar för oss att inte göra exams, jag har glömt det exakta beloppet) och hoppa av hela baletten.

Så imorgon ska vi stappla oss till skolan, kosta vad det kosta vill.

I söndags hade jag ont i hela kroppen och igår vaknade jag upp med en trevlig förkylning. Den förvärrades stadigt under dagen och hela natten till inatt har jag legat i feberfrossa. Jag frös så att jag skakade och hade tuppskinn på hela kroppen, trots att jag tog på mig en tjocktröja, långbyxor, två duntäcken och ett sängöverkast. Det var fruktansvärt! Jag sov knappt alls på hela natten och de studen jag väl sov var mina drömmar fulla av feberyra.

Så idag är jag för första gången på två år hemma från skolan. På en tisdag också! Den dag som är absolut värst att vara borta på för det är då som jag har alla viktiga lektioner. *suck*. Världens dåligaste samvete har jag bara för det. Men det får vara, när jag pendlar mellan feber och inte så ska jag inte till skolan, för de andras skull. Jag vet ju inte riktigt om det är influensa jag har.

Men det som är det ljusaste på den här dagen är i alla fall Obamas installation. Hur häftigt är inte det här? Hela världen stannar upp för att vara med i festligheterna kring denna man som ska rädda jordklotet genom att lösa mellanösternkonflikten, fixa finanskrisen, hejda ett krig mot Ryssland och/eller Iran och bota växthuseffekten...

Heja Obama. Och lycka till. Du lär nog behöva alla lyckönskningar som du kan få.

Tänkte bara skriva några rader om att jag nu mår lite bättre, även om jag är otroligt svag och trött. Dessa dagar sover jag så mycket jag kan men blir aldrig riktigt pigg. Men den stora kraftansträngningen är över för den här gången, det dröjer nog någon vecka tills nästa. Även om tisdagen i nästa vecka kommer att bli tuff.

Men det är allt som jag tänker skriva nu. Ikväll kommer jag hem till Leksand igen, men det kommer nog att innebära enbart mer skolarbete ändå. Men det är där som jag allra bäst hämtar energi och därför åker jag hem även denna helg. Vi får se om jag känner att jag vill skriva någon mer då.

Tills dess får det vara lite tyst även här.

Jag hinner inte blogga just nu, det är alldeles för mycket annat att göra. Jag kan väl inte säga att jag mår sådär jättebra, men jag hoppas att det ger sig efter att vi har haft vår presentation på ToKen imorgon. Men då börjar väl ett nytt magont inför Group discussion på tisdag.

Så länge får ni nöja er med en stor virtuell kram ifrån mig!

Av egoistiska själ bad jag alla världens bestämmande krafter om att inte låta någon jag känner dö under de fem kommande månaderna.

Det är ju faktiskt dödsfall och ingenting annat som gjort att jag rubbats ur balans de senaste två åren. Döden är det absolut svåraste att mästra, då den är som en dementor, den slukar allt gott som finns och gör allting enbart mörkt och grymt - och det är omöjligt att komma ifrån den känslan när man väl är fångad.

För två år sedan var jag lyckligt lottad, ingen som jag kände på nära håll hade dött. Jag ar lyckligt ovetandes om vad äkta sorg efter någon annan var. Nu, två år senare är jag denna erfarenhet berikad. Flergånger berikad. Ofrivilligt berikad.

Sorg är en fruktansvärd känsla. Den tar tag i människans svagaste punkt, hjälplösheten. Den visar på en människas litenhet och obetydlighet. En människa är totalt utlämnad, blottad, maktlös.

Jag har sett så många människor och varelser som jag har älskat försvinna, grundstenar i mitt liv som har rubbats. Ängslig försöker jag omväxlande hålla balansen på de stenar jag har kvar eller försöka att vara min egen sten. Men livet fungerar inte på det sättet. Vi måste bygga upp vår grund på andra, ingen kan enbart ha sig själv som grund.

Jag tänker ofta på dessa döda. De som inte fick leva längre. De som betytt mycket för mig. Självklart är jag glad för den tid jag haft med dem, men vem kunde veta att sogen efter dem kan vara så ofantligt stor? Vissa dagar äter den upp mig inifrån. Jag blir enbart ett skelett som fortsätter le, ett skelett och ett skal med en leende mun på. Därimellan är det tomrum.

Så jag bad till världskrafterna att inte rycka bort fler stenar från mig. Jag sa att jag inte skulle klara av allt som jag har att göra just nu. Visst är det egoistiskt, men jag behöver enorm stabilitet för att kunna fungera optimalt. Det är ju inte enbart för min egen skull som jag går igenom det här.

Men det blir inte alltid som man ber.

Hela dagen har syster Camilla varit här och vi har jobbat med min extended. Det känns ändå bra, trots att det ä rlite i sista stund. Jag vet vad jag håller på med och att det i alla fall kommer att bli någonting av det. Hur bra är svårt att veta eftersom det inte finns någonting att jämföra med då detta är nytt för i år med att skriva uppsats i English om kultur. Men det blir nog bra, det måste bli det.

Det är lite märkligt att vara hemma igen, det känns som om jag åkte för bara någon dag sedan trots att det var i söndags som jag tog tåget ner. Men faktiskt så längtar jag lite tillbaka. Jag hade lika gärna kunnat vara där i helgen om det inte var för att jag behövde fixa databaserna med hjälp av Camillas HTML-koder.

Nej, tillbaka till uppsatsen.

Efter en kväll i skräck och en morgon i ren terror så mår jag nu lite bättre. Efter att ha pratat med Inger idag om hur jag ska skriva min extended så känns allting lite lugnare och jag kan både andas och äta igen. Ärligt talat så var det aptiten jag saknade mest, det är inte alls roligt när den försvinner. När hela magen bara vänder sig ut och in och vägrar låta en enda liten smula mat komma ner i magsäcken. Det är verkligen irriterande eftersom det är just dessa dagar som man behöver maten som mest.

Men, nu mår jag bättre. Jag jobbar flitigt på med allt och har många bollar i luften. Flera skoluppgifter och såklart också en anti-våldskampanj. Den bara växer och växer och vi får otrolig jälp från stora internationella organisationer som arbetar mot våld. Det är verkligen jättehäftigt! Dessa människor säger att de kommer att se till så att massor av media kommer och att vi, om allt går i hamn, säkert kommer att få åka runt på skolor och föreläsa om detta projekt! Hur roligt vore inte det?

Idag har vi i alla fall öppnat ett bankkonto, skaffat ett organisationsnummer och skickat in polistillståndet. Jag ska snart till att gå ut i skolorna och leta funktionärer till den stora dagen. Det kommer bli så kul att ansvara och organisera ett sådant stort skepp!

Men det gäller, som skrivet i föregående inlägg, att inte blicka för mycket framåt, för tittar man för länge för långt fram kan det vindla för ögonen. Nej, det är bättre att titta en bit i taget, att alltid ha ett slutmål men att ändå fokusera i nuet.

Idag är min skolmail gapande tom. Inga lärare kräver något av mig. Inga klasskompisar vill att jag ska läsa något. Inga elevrådare frågar varför jag inte gjort det som jag lovat att göra. Imorgon kommer den säkert att vara motsatsen.

Imorgon sätter karusellen fart igen, och kommer att bjuda upp till den mest fartfyllda åkturen hitintills. Det enda som går att göra är att försöka hänga med, snurra med i farten, varken fortare eller långsammare än karusellen. Blir man utslängd så är spelet slut och man får börja om från GÅ. En erfarenhet rikare, visst, men ändå så har man stora blåmärken i rumpan av fallet. Blåmärken som aldrig försvinner. Som kommer att göra sig påminda, varje gång man försöker att sätta sig på en karusell igen.

Det gäller att hålla i sig och bara följa med. Inte tänka, inte förundras, inte se bakåt men heller inte se framåt. Att enbart koncentrera sig på att hålla sig vid liv, sekund för sekund. Blunda. Att vad som än händer, hur fort det än går, så måste man fortsätta andas. För där i andra änden finns ju faktiskt slutdestinationen, med den stora belöningen, polkagrisstången, som gör karusellturen värt allt slit.

Men dit kan vi inte se nu. Det gäller ju att koncentrera sig på att andas, just den här sekunden.  

Tänk att jag kan vara så underbart glad att det är vinter! Det här är första vintern i hela mitt liv som jag känner så, och det är en helt fantastik känsla. Just nu älskar jag vintern! Det har varit en mycket bra vinter med detta underbara väder. Ja, skulle någon tillåta mig välja årstid just nu så skulle jag köra på den som vi har nu, jag känner faktiskt inte alls för något annat. Jag som alltid längtar efter sommaren! Vad är det som har hänt?

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska spåra denna nya känsla, jag vet inte alls varför jag plötsligt ställt om mig helt. Det har bara blivit så. Men just nu är jag lite nervös, det är bara -1,3 grader ute, vilket betyder att det troligtvis snart kommer att töa. Nej, nej, nej! Vi vill ha snö! Vi vill åka sopsäck i Vilstabacken, bygga en snölykta på balkongen och åka slalom på helgen hemma i Leksand! Inget töande tack!

Jag har haft en underbart mysig dag idag med Linnéa och Jonas. Vi gick till Vilstabacken och åkte sopsäck, det var verkligen jätteroligt! Så fort det gick! Så mycket snö man fick i ansiktet! Så varm och god chokladen var i caféet efteråt. Sedan gick vi hem till mig och åt middag, småpluggade och käkade praliner med vinterteet "norrsken" till. Hur mysigt som helst. Ja, det var verkligen en dag som jag kommer att spara på och gotta mig åt framöver.

Det är både skönt och läskigt att vara tillbaka. Det är ju helt klart smått skrämmande men samtidigt så är det kul att sätta igång. Imorgon är det plugg och åter plugg som gäller, det är det enda raka. Men det blir nog bra.

Tror faktiskt att jag ska sova nu. Jag fungerar ju, som sagt många gånger tidigare, bättre på morgnar. Jag känner mig trött i hela kroppen men glad i själen. Just nu. Sådant skiftar otroligt snabbt. Är det det som är att vara tonåring, eller?

Idag är typ sista dagen på lovet, imorgon går tåget tillbaka. Det känns jättemärkligt men jag tror att det blir bra. Måste jag vara här länge till så slutar det nog med att någon blir arg eller liknande, när man väl har flyttat hemifrån går det liksom inte att bara flytta tillbaka igen. Det är så mycket som har förändrats och vanor som blivit skapade på ett annat ställe. Jag längtar naturligtvis, som alltid när jag är borta ifrån den, till min underbara längenhet. Jag längtar efter alla saker som jag har glömt. Jag längtar efter mina tesorter. Jag längtar efter molnen som seglar förbi utanför mitt fönster. Jag längtar till skolan. Ja, nu vill jag hem.



Jag i mitt fina kök på min 18-årsdag. Tänk att man om man letar kan hitta en så underbar lägenhet som min för så lite i hyra! Och tänk att man kan få så fint i lägenheten som jag har det trots att det mesta är min mormors gamla möbler! Ja, jag älskar verkligen den platsen på jorden, jag älskar stilen på inredningen. Jag kan knappt tänka mig en bättre lägenhet än min för den användning som jag har av lägenheten under mina år på gymnasiet. Det är verkligen min plats på jorden.

Det blev en blå klänning! Den är jättevacker... eller, preciis lagomt vacker i alla fall. Så mycket vackra klänningar jag testade! Massor. Finns det något härligare än vackra klänningar? När jag har slutat var politiker tror jag att jag öppnar en bal- och brudklänningsaffär, tänk att bara rbeta med lyckliga och förväntansfulla människor som man iklär underbara tyger så att alla, hur de än ser ut från början, skimrar av skönhet när man är klar med dem! Det måste vara ett trevligt och väldigt tacksamt yrke.

Till min underbart mörkblåa klänning ska jag o min mor sy en liten jacka med kanter i fuskpäls. Just eftersom att det är ett vinterbröllop som vi ska på så kommer nog dessa detaljer att bli väldigt fina. Det kommer att bli SÅ bra!

- - -

Även om skolan inte början förrän onsdag så känns det som om det är sista dagen på lovet då jag på söndag ska åka tillbaka till Eskilstuna och "allvaret börjar". Men det har varit ett underbart trevligt lov och jag tror i alla fall att jag har blivit utvilad. Jag har gjort massor av roliga saker men jag har ändå bara varit hemma. Inga långa besök, inga resor alls. Det är ju faktiskt så som jag trivs bäst med livet. Hemma, med en god middag, en bra film, massor av glögg och kakor mitt i natten och bara familjen hemma. Inga andra. Det är det som är det absolut bästa jag vet och jag ser alltid fram emot nästa sådana kväll. Det är då som livet är som bäst.

Idag ska jag till Borlänge för att prova klänningar inför ett bröllop som jag ska på i februari. Det ska bli så roligt! Jag ser fram emot det väldigt mycket. Inte så mycket för människorna som är där, jag kommer nog inte känna så många av dem, nej, mer för den underbara mijlön som vi ska vara i. Bröllopet kommer nämligen att ta plats på ett riktigt slott! Brudparet har hyrt det just för detta speciella tillfälle. Ett riktigt slott! Ja, ni som känner mig bra vet ju hur mycket jag älskar slott, jag älskar magiken runt dem, jag älskar vackra möbler och gamla tavlor. Jag älskar historier om slottsspöken. Hur många slott besökte jag inte i somras i Italien? Runt 20 stycken. Har jag tröttnat på slott? NEEJ då, inte kan man tröttna på slottinte! Nu ska jag få dansa i en vacker klänning i stora salen i ett riktigt slott! Det kommer vara underbart roligt att inte behöva känna sig som en turist som springer runt med en kamera utan istället kommer jag att vara inbjuden dit och har på mig kläder som matchar byggnadens skönhet. Ja, det kommer att bli kul. Att bruden sedan har läst massor av historiekurser på olika högskolor runt om i Sverige och bjudit in många av sina kompisar därifrån gör ju inte saken sämre, det betyder att det är ett helt slott fullt med människor som jag delar ett intresse med och säkert därför har något spännande att prata med dem om (Jag kan ju alltid berätta om vad jag kommt fram till med min Gustaf III-uppsats...!).

Ja, så idag ska jag prova klänningar. Det ska vara en nästan-balklänning men inte riktigt lika fin, men nästan. Helst skulle jag nog vilja ha en himmelsblå, men dessa är svåra att få tag på. Det blir troligtvis någon i en röd nyans, men det går ju bra det med. Allt kommer att bli väldigt bra.

Nytt år, nya utmaningar. 2009 kommer att bjuda på en massa spännande, ja, det kommer nog att bli det mest spännande år som jag varit med om, även om 2006 inte var så illa det heller. Det var då som mitt liv ändrades totalt då jag flyttade till Eskilstuna. Nu, år 2009 kommer det troligtvis att bli ännu större förändringar, jag kommer skriva exams, ta studenten, åka på massor av resor i sommar, börja plugga på ett universitet någonstans i världen och lära känna massor av nya och förhoppningsvis intressanta människor. Ja, det kommer nog bli ett helt fantastiskt år.

Nu är det sista rycket innan skolan börjar med allt som måste vara klart innan. Massor av saker att göra, men det kommer nog att bli kul ändå. Jag ser självklart också fram emot att sätta igång igen, det här med att vara hemma har varit roligt, men nu börjar det räcka med det roliga. Jag längtar efter min lägenhet, min tekopp och mina vänner. Jag längtar efter skolans bibliotek och stämningen som vi har när vi är där. Jag längtar efter att småkivas med killarna i klassen, efter att diskutera politik och att lyssna till vad Pauline har att säga om det som händer på Gazaremsan just nu. Det är så mycket av detta i mitt liv som jag älskar. Det är därför som jag kommer att trivas så urbra på universitetet där jag får diskutera aktuella och gamla politiska händelser hela dagarna utan att någon tröttnar.

Ja, nytt år brukar betyda en nyårskrönika i de flesta bloggar, men i min får ni nöja er med denna lilla resumé där jag mest blickar framåt. För det är dit jag vill nu, till framtiden. Det är ditåt som jag styr min viljekraft.