nerina

Idag är min skolmail gapande tom. Inga lärare kräver något av mig. Inga klasskompisar vill att jag ska läsa något. Inga elevrådare frågar varför jag inte gjort det som jag lovat att göra. Imorgon kommer den säkert att vara motsatsen.

Imorgon sätter karusellen fart igen, och kommer att bjuda upp till den mest fartfyllda åkturen hitintills. Det enda som går att göra är att försöka hänga med, snurra med i farten, varken fortare eller långsammare än karusellen. Blir man utslängd så är spelet slut och man får börja om från GÅ. En erfarenhet rikare, visst, men ändå så har man stora blåmärken i rumpan av fallet. Blåmärken som aldrig försvinner. Som kommer att göra sig påminda, varje gång man försöker att sätta sig på en karusell igen.

Det gäller att hålla i sig och bara följa med. Inte tänka, inte förundras, inte se bakåt men heller inte se framåt. Att enbart koncentrera sig på att hålla sig vid liv, sekund för sekund. Blunda. Att vad som än händer, hur fort det än går, så måste man fortsätta andas. För där i andra änden finns ju faktiskt slutdestinationen, med den stora belöningen, polkagrisstången, som gör karusellturen värt allt slit.

Men dit kan vi inte se nu. Det gäller ju att koncentrera sig på att andas, just den här sekunden.