nerina

Av egoistiska själ bad jag alla världens bestämmande krafter om att inte låta någon jag känner dö under de fem kommande månaderna.

Det är ju faktiskt dödsfall och ingenting annat som gjort att jag rubbats ur balans de senaste två åren. Döden är det absolut svåraste att mästra, då den är som en dementor, den slukar allt gott som finns och gör allting enbart mörkt och grymt - och det är omöjligt att komma ifrån den känslan när man väl är fångad.

För två år sedan var jag lyckligt lottad, ingen som jag kände på nära håll hade dött. Jag ar lyckligt ovetandes om vad äkta sorg efter någon annan var. Nu, två år senare är jag denna erfarenhet berikad. Flergånger berikad. Ofrivilligt berikad.

Sorg är en fruktansvärd känsla. Den tar tag i människans svagaste punkt, hjälplösheten. Den visar på en människas litenhet och obetydlighet. En människa är totalt utlämnad, blottad, maktlös.

Jag har sett så många människor och varelser som jag har älskat försvinna, grundstenar i mitt liv som har rubbats. Ängslig försöker jag omväxlande hålla balansen på de stenar jag har kvar eller försöka att vara min egen sten. Men livet fungerar inte på det sättet. Vi måste bygga upp vår grund på andra, ingen kan enbart ha sig själv som grund.

Jag tänker ofta på dessa döda. De som inte fick leva längre. De som betytt mycket för mig. Självklart är jag glad för den tid jag haft med dem, men vem kunde veta att sogen efter dem kan vara så ofantligt stor? Vissa dagar äter den upp mig inifrån. Jag blir enbart ett skelett som fortsätter le, ett skelett och ett skal med en leende mun på. Därimellan är det tomrum.

Så jag bad till världskrafterna att inte rycka bort fler stenar från mig. Jag sa att jag inte skulle klara av allt som jag har att göra just nu. Visst är det egoistiskt, men jag behöver enorm stabilitet för att kunna fungera optimalt. Det är ju inte enbart för min egen skull som jag går igenom det här.

Men det blir inte alltid som man ber.