En besinningslös panik
Stress och panik tillhör vardagen. Klumpen i magen som har kommit och gått under tre års tid har efter jullovet stadgat sig och lämnar en aldrig. På varenda lektion man går till talar lärarna om att man måste plugga och åter plugga deras ämne för att kunna få ett bra betyg. Alla i klassen nickar medhållande, alla fast inställda på att läraren har rätt och att man därför ska sätta sig i flera timmar på en gång direkt när man kommer hem och plugga deras ämne... men på nästa lektion upprepas proceduren och man känner att även det här måste man plugga och sedan nästa ämne samma förfarande...
...när man kommer hem är man helt slut i hjärnan efter en tuff dag. På sitt samvete har man då alla lärare, som kämpar och kämpar för att man ska bli bättre, att man ska få ett högt betyg. Lärarna, som hoppas förtvivlat att man sitter och pluggar just deras ämne just nu. Lärarna, som verkligen bryr sig. Som vill att det ska gå bra.
Trots det onda samvete som bultar i maggropen så är hjärnan helt avstängd. Man klarar inte hur mycket som helst på en dag. Gråtfärdig försöker man ta tag i det mest över hängande, man försöker hålla sin planering om att göra 5 biologifrågor, 5 ekonomianteckningar och att lära in 5 årtal varje kväll. Det tar inte mer än en timme. "Lägg upp en ordentlig planering, gör lite i taget" hör man lärarnas röst ringa som kyrkklockor på en begravning. Förtvivlad upptäcker man att det är ens egen, att det är en själv som blir begravd. Under biologifrågor, ekonomianteckningar och historiaårtal. Desperat skriker man åt dem att sluta ringa, att allt inte är över än, att även om man inte ser ljuset just nu så betyder det inte att det inte finns något ljus, det kanske bara är gömt. Men just när man slutat skrika glömmer man vem som man antog var skyldig till den situation man nu befinner sig i. Åt vem riktades all panik? Lärarna? Skolsystemet? Mig själv? - Står jag här, i min ensamhet, och skriker åt mig själv?
Dock hinner man inte reflektera vidare över detta. Ingen tid att tänka, ingen tid att andas. Det är bara att fortsätta. Framåt, det är den enda vägen. Illamående, yr, i frossa och med ett dunkande huvud kravlar man sig vidare. Fortfarande finns några uns vilja kvar i kroppen. Det är med dessa uns som man sakta tar sig några uns framåt; centimeter för centimeter förflyttar man sin tanke som om den vore en påse sten. Paniken över att det går så långsamt gör ibland så att tanken stannar, att viljans låga fläktar och nästan blåses ut, men efter ett tag brinner den igen. Svagt, på grund av bristen på syre som näring, men dock brinner. Man släpar sig vidare.
...i magen sitter klumpen...
...i bröstet sitter stressen, som gör det svårt att andas.
Men någonstans därinne, någonstans i en gömd och avskiljd vrå, där brinner Viljans ljus som ger en kraft att resa sig igen efter varje nederlag och försöka på nytt.
...när man kommer hem är man helt slut i hjärnan efter en tuff dag. På sitt samvete har man då alla lärare, som kämpar och kämpar för att man ska bli bättre, att man ska få ett högt betyg. Lärarna, som hoppas förtvivlat att man sitter och pluggar just deras ämne just nu. Lärarna, som verkligen bryr sig. Som vill att det ska gå bra.
Trots det onda samvete som bultar i maggropen så är hjärnan helt avstängd. Man klarar inte hur mycket som helst på en dag. Gråtfärdig försöker man ta tag i det mest över hängande, man försöker hålla sin planering om att göra 5 biologifrågor, 5 ekonomianteckningar och att lära in 5 årtal varje kväll. Det tar inte mer än en timme. "Lägg upp en ordentlig planering, gör lite i taget" hör man lärarnas röst ringa som kyrkklockor på en begravning. Förtvivlad upptäcker man att det är ens egen, att det är en själv som blir begravd. Under biologifrågor, ekonomianteckningar och historiaårtal. Desperat skriker man åt dem att sluta ringa, att allt inte är över än, att även om man inte ser ljuset just nu så betyder det inte att det inte finns något ljus, det kanske bara är gömt. Men just när man slutat skrika glömmer man vem som man antog var skyldig till den situation man nu befinner sig i. Åt vem riktades all panik? Lärarna? Skolsystemet? Mig själv? - Står jag här, i min ensamhet, och skriker åt mig själv?
Dock hinner man inte reflektera vidare över detta. Ingen tid att tänka, ingen tid att andas. Det är bara att fortsätta. Framåt, det är den enda vägen. Illamående, yr, i frossa och med ett dunkande huvud kravlar man sig vidare. Fortfarande finns några uns vilja kvar i kroppen. Det är med dessa uns som man sakta tar sig några uns framåt; centimeter för centimeter förflyttar man sin tanke som om den vore en påse sten. Paniken över att det går så långsamt gör ibland så att tanken stannar, att viljans låga fläktar och nästan blåses ut, men efter ett tag brinner den igen. Svagt, på grund av bristen på syre som näring, men dock brinner. Man släpar sig vidare.
...i magen sitter klumpen...
...i bröstet sitter stressen, som gör det svårt att andas.
Men någonstans därinne, någonstans i en gömd och avskiljd vrå, där brinner Viljans ljus som ger en kraft att resa sig igen efter varje nederlag och försöka på nytt.
Kommentarer
Trackback
