Slutspurten
Äntligen, efter tre år, blir jag en fri människa.
Hade jag fått välja att göra om mina gymnasieår så hade jag inte valt ett dugg annorlunda, det har varit helt fantastiskt och jag har älskat allt vi har gjort så enormt mycket. Men att inte konstant ha ångest och skuldkänslor, det kommer vara så underbart. Sedan till hösten kommer ju allt sätta fart igen, men om jag får tro min SYO och vad jag har läst så kommer ju inte universitetet ens bli hälften så mycket att läsa som det vi har haft nu. I alla fall inte på något samhällsvetenskapligt program i Sverige. Så även om jag kommer bli en smula låst i höst igen så tror jag att det ändå kommer kännas som en befrielse. Förhoppningsvis ger ju det enbart mer tid för mig att välja extrakurser som jag tycker är intressanta.
Ja, jag lägger inte så mycket krut på universitetet i höst, det får bli som det blir. Det känns inte som det är ett sådant där väldans stort steg som alla säger att det ska vara. Jag menar, vet ju redan hur det är att bo hemifrån och ha mycket "självständigt arbete" vilket brukar vara de två största sakerna som folk tar upp när de säger att det är ett stort kliv att börja på ett universitet. Men vi får se.
Men än är det sjutton dagar kvar, slutspurten. Dags att lägga i högsta växel och bara gasa. Jag är inte i mål än.
Hyllning
Det känns som jag gjort detta tidigare vad, glorifierat Pauline här i bloggen? Ja, men det hjälps inte. Hon är den häftigaste människa jag någonsin lärt känna och bölir jag det minsta lik henne i mitt vuxna liv så kommer jag bli omåttligt glad. Jag vill ha hennes livsinsikt.
Några gamla goda Pauline-citat när hon lär oss hur vi ska leva:
"The Road to Hell is paved with good intentions" - Paulines cynism som genomsyrar allt hon säger. (paved = belagd/asfalterad). Med andra ord, även om du försöker göra någon gott så kommer allt ändå gå fel ändå.
"If you must let everything else go, always keep your weapon close" - Pauline menar att om vi planerar att ta över ett land så kan man förlora alla andra positioner/ledarrollen men man skall alltid ha kvar kontrollen över armén. Den som kontrollerar armén kontrollerar landet.
Och slutligen, det som hon sa var det övergripande lärdomen från IB history:
"Be sure not to shoot the first short, but make sure that you always shoot the last shot" - Ja, behöver detta citat mycket förklaring? Det stämmer så väl in på så många av alla dessa diktatorer vi läst om, men kanske speciellt Hitler. Just för att kära lilla Hitler sköt det första skottet, men han sköt sanneligen inte det sista. Hade han haft Paulines valspråk så kanske Sverige hade varit en del av the German Reich idag.
Kort sagt, det är få människor som påverkat mig så mycket som Pauline. Hon har totalt hjärntvättat mig precis som alla andra i klassen, men det gör ingenting. Vi har blivit så lyckliga av det. Jag kommer verkligen att sakna henne enormt när jag i framtiden tittar på nyheterna och jag vet att jag inte har Pauline som nästa dag berättar om vad som verkligen händer utan vet att hon ger denna kunskap till några andra som är i hennes klass just då. Nu ska jag tydligen klara mig själv ute i den stora vida världen. Vi får väl se hur det kommer gå.
Goda råd? Nej, tack!
Åh, jag hatar goda råd och har alltid avskytt det. Jag förstår inte grejen med det. Jag känner väl mig själv bäst så jag är väl bäst på att ge goda råd till mig själv, inte någon annan! Däremot anser jag det vara jättevärdefullt att ha någon att prata med när jag behöver ett gott råd, att berätta om sina problem hjälper hjärnan att strukturera upp saker och skapar perspektiv. Därför anser jag det vara oftast när man berättar om sina problem för andra det är som man kommer på lösningen. Sådant är bra, men folk som försöker ge förslag på ändringar, sådant blir jag bara arg på. Jag hade en kompis som gav allt för många goda råd en gång, så många att han/hon slutade att lyssna på vad jag egentligen utan körde bara över mig med sina "goda råd". Jag mådde verkligen väldigt dåligt av det. Usch och fy för människor som tror att de vet mer om hur mitt liv ska hanteras än mig! Stöd och till viss del uppmuntring, ja, men framför allt någon som lyssnar och bara håller med vad jag säger. Det är det som åtminstonde jag uppskattar mest.
Men frågan är ju fortfarande hur andra fungerar, kanske är det bara jag som känner att de alltid får "goda råd" nedtryckta i halsen? Kanske vill andra ha idéer på hur de ska lösa svåra situationer? Hur vet man om ens kompisar är "jag-vill-ha-goda-råd"-människor?
Jag känner mig en smula handfallen just nu. Vad gör man när ens vänner inte mår så bra?
Tvättsvampshuvud
Timme efter timme kör jag mitt löpande band och min hjärna blir mindra och mindre bra på att suga upp den sörja som står i böckerna. Just nu har den slutat att fungera helt så jag sitter och väntar på att den ska självtorka en stund så att jag kan köra igång igen. Mer och mer ska pluggas, det är verkligen oändligt.
Plugg på ett löpande band
Precis som James Ford kom på den smarta tekniken med löpande band i hans bilproduktion för att få arbetet mer effektivt så kör jag samma metod här hemma.
Skillnaden är enbart att sakerna står stilla medan jag springen imellan istället.
Jag har insett nu under revision att det är faktiskt så (i alla fall för mig) att om man byter arbete ca var 20-30:de minut så orkar man hålla på längre. Därför lägger jag fram mina saker på strategiska platser; mattesakerna på köksbordet, ekonomin i soffan, engenskan i sängen, historian till höger på skrivbordet och svenskan till vänster. Sedan går jag runt på dessa "stationer" var 20-30:de minut så att jag inte ska hinna tröttna någonstans. Blir jag trött innan så byter jag genast. Hur rörigt detta än verkar så fungerar det faktiskt för mig, jag får mer gjort. Nackdelen är att man gör så lite av varje att det ibland inte känns som man får någonting gjort alls. Fördelen är att man håller alla ämnen uppdaterade i minnet hela tiden och glömmer därför mindre. Jättesmart!
Så den där James Ford var ju inte så dum han inte...!
Varför ska man bry sig om sig själv?
Jag vet att jag inte bloggar just nu. Jag är fullt medveten om det. Jag vill liksom inte. Vill inte reflektera över min nuvarande situation, det skapar bara oro. Men alla kan få veta att jag mår bra. Jag fortsätter på samma sätt som jag har gjort i tre år nu - pluggar så mycket jag bara kan. Det känns egentligen inte som någon stor tempoökning. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Om 2,5 vecka måste allt vara perfekt. Vi får se. Jag har tappat hoppet över "perfekt" men bra räcker inte. Om det ändå fanns ett steg mellan "bra" och "perfekt"! Då hade jag kunnat satsa på det.
Men det är som Linnéa säger; häromdagen köpte jag ett par nya skor och hon kommenterade att de var fina. "Ja, de duger väl" var mitt svar. "Åh, det är så typiskt dig att säga så" sa hon. "Är någonting någonsin helt perfekt?"
Så det är väl så jag är, perfektionist ut i fingertopparna. Ingenting kan vara perfekt. Det går liksom inte. Allt kan bli bättre. Det är just detta som är så enormt själv-destruktivt att jag är helt säker på att jag en vacker dag kommer att gå under på grund av det. Jag vet att jag reser på en väg som mycket troligt leder mot en avgrund: varför fortsätter jag då?
Varför ska jag vända?
Det är ju som jag har sagt så många gånger tidigare, jag strävar ju inte efter lycka i mitt liv. Jag känner bara att driver mot någonting, att jag vill uppnå något med mitt liv och resten får vara. Vad det är jag vill uppnå vet jag inte än, med det är absolut inte baserat på att jag ska må bra av det. På grund av detta så gör det ingenting att jag vandrar mot avgrunden; vägen är forfarande lång och därför tror jag faktiskt att jag kommer att hinna göra det jag vill uppnå innan fallet. Så då spelar det ju ingen roll om jag faller efter det, eller hur?
Är jag inte en smula själv-destruktiv så säg?
Lovdag
Jag räknar min matte, skriver mina årtal och läser mina böcker. Men det går lite långsamt när man inte mår alldeles förträffligt bra.
Om några timmar ska jag på lektion på bilskolan. Det ska bli spännande. Vi får se hur det går, om jag kan något alls.
Vädret är åtminstonde mycket fint.
Sista lovet
Jag börjar bli en smula desperat om tiden just nu. En vecka lov, sedan tre veckor till med väldigt få lektioner. Sedan smäller det. Då är det dags. Då ska jag tydligen vara så bra som jag kan. Då ska allt som jag övar på just nu vara top-top. Ja, vi får se hur det blir.
Men igår gjorde jag o Linnéa någonting roligt, vi beställde flygbiljetter till Grekland! AAAAH! Nu är det äntlligen helt bestämt, nu är det inte bara en dröm längre! Om 6 veckor åker vi. Det ska bli jättekul, verkligen. Spännande!
Hur ger man konstgjord andning till sina vänner?
Vad säger man till vänner när de är helt nedbrutna? Vad gör man när vännerna tror sig misslyckas med saker som är otroligt viktiga för dem? Vad gör man när de hamnar på fel sida strecket?
Flera stycken i min närvaro bryter nu ihop och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet inte vad jag ska säga. Ord känns så små och obefintliga i ångestens mörka och skummande hav. Jag vet ju att om det vore jag som stod på andra sidan, som jag så många gånger under de forna åren gjort, så skulle jag bara bli irriterad över alla ord. Men fungerar mina vänner som jag?
Jag stryker dem över ryggen, jag fick nästan kramp i armen av allt styckande på en nära vän under mattelektionen idag, hoppas på att dte hjälper mer än mina värdelösa ord. Försöker visa att jag tänker på dem, att jag bryr mig. Men sådana känslor är svåra att visa på rätt sätt.
Mina vänner har drabbats av ångesten över exams. De tror sig inte kunna klara av det, de tror sig inte ens om att få godkänt. Ibland vet jag inte vad jag ska säga, vissa av dem är verkligen inte så duktiga i alla ämnen heller, och då är det svårt att ge stöd på det där självsäkra sättet när jag vet att de bara kommer få godkänt som högst. Andra som troligtvis kommer få höga betyg men har misslyckats på de närmsta proven är lite lättare, men samtidigt är det svårt att få dem att lämna sin onda spiral.
Vad gör man när ens vänner försvinner ner i en självömkan och ångest? 
Det här är vi och våra pappershögar. Om fyra veckor måste vi ha allt som står på dessa papper i våra huvuden.
Framtidsvisioner
Cambridge University
Sol gör en lycklig
Jag jobbade med Deng imorse och nu läser jag om Stalin och Trotsky. Senare ikväll eller imorgon under min morgonpluggtimme 7.10-8.10 ska jag läsa in Gorbachev. Det är tvära kast i historien säger jag bara! Fyra veckor kvar...fyra veckor kvar... Läskigt. Det går inte att förstå att det vi arbetat för så länge är så nära nu. Kommer jag att hinna lära mig nog mycket? Jag hoppas det. Men det är så förtvivlat många ämnen.
Men det är bara att fortsätta. Framåt, framåt. Men snart, snart är det över.
