nerina

Jag vet att jag inte bloggar just nu. Jag är fullt medveten om det. Jag vill liksom inte. Vill inte reflektera över min nuvarande situation, det skapar bara oro. Men alla kan få veta att jag mår bra. Jag fortsätter på samma sätt som jag har gjort i tre år nu - pluggar så mycket jag bara kan. Det känns egentligen inte som någon stor tempoökning. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Om 2,5 vecka måste allt vara perfekt. Vi får se. Jag har tappat hoppet över "perfekt" men bra räcker inte. Om det ändå fanns ett steg mellan "bra" och "perfekt"! Då hade jag kunnat satsa på det.

Men det är som Linnéa säger; häromdagen köpte jag ett par nya skor och hon kommenterade att de var fina. "Ja, de duger väl" var mitt svar. "Åh, det är så typiskt dig att säga så" sa hon. "Är någonting någonsin helt perfekt?"

Så det är väl så jag är, perfektionist ut i fingertopparna. Ingenting kan vara perfekt. Det går liksom inte. Allt kan bli bättre. Det är just detta som är så enormt själv-destruktivt att jag är helt säker på att jag en vacker dag kommer att gå under på grund av det. Jag vet att jag reser på en väg som mycket troligt leder mot en avgrund: varför fortsätter jag då?

Varför ska jag vända?

Det är ju som jag har sagt så många gånger tidigare, jag strävar ju inte efter lycka i mitt liv. Jag känner bara att driver mot någonting, att jag vill uppnå något med mitt liv och resten får vara. Vad det är jag vill uppnå vet jag inte än, med det är absolut inte baserat på att jag ska må bra av det. På grund av detta så gör det ingenting att jag vandrar mot avgrunden; vägen är forfarande lång och därför tror jag faktiskt att jag kommer att hinna göra det jag vill uppnå innan fallet. Så då spelar det ju ingen roll om jag faller efter det, eller hur?

Är jag inte en smula själv-destruktiv så säg?