nerina

Ska man ha roligt så förtjänar man att må dåligt dagen efter, eller?

Jag är inte ett dugg bakis, drack inte så mycket igår. Däremot kom jag inte i säng förrän 5.00 och sov till 12.00. Jag som aldrig annars vänder på dygnet, I have now succeeded! And I feel crap about it...

Dagar när man vaknar upp och det är mitt på dagen är aldrig bra. De startar fel och brukar också sluta fel. Som om jag orkar ta tag i plugget nu? Nej, inte direkt. Jag ska väl försöka, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att lyckas.

Mest ska jag samla energi för att ta mig till gymmet i eftermiddag eftersom jag hoppade över träningen igår. Hur kommer det gå att träna när man är helt skakis? Troligtvis väldigt dåligt... Det är det jag säger. Gårdagen var underbart rolig, dagen idag känns mindre fantastisk. Men det är väl det man förtjänar.

Är ganska nöjd med livet/världen/universum för tillfället.

Nationalekonomi är kul. Duggan kändes bra. Har trevliga (men dock en aning högljudda) vänner. LUF är roligt och spännande. Träning är jättehärligt. Musik är underbart, konstigt nog.

Är jag en annorlunda person än på IB?

Ja, definitivt. Livsstilsmässigt är jag 1000000000000000 mil ifrån hur jag levde under IB. Jag kan åka ner på stan med tjejgänget efter föreläsning, shoppandes orangea saker inför temafesten på lördag och spanandes på alla snygga pojkar som råkar gå förbi oss. Någonting jag skulle ha haft ont i magen för i tre dagar efteråt om detta vore för ett år sedan. Nu är det bara avslappnande och skönt.

Är jag orolig att glömma bort mig själv?

Ja, varje minut av dagen är jag orolig för det. Jag har ett mål, jag har en plan, jag har en strategi för att nå mitt mål. Ändå är det så lätt att glömma bort det och sjunka ner i ingenting. Gå ut programmet i Umeå. Ta lite ströjobb. Bli egenföretagare men kommunpolitiker på fritiden. Så enkelt det vore. Så lättsamt. Men nej! Jag vet ju att det inte är något för mig! Det är inte det som jag ska göra! Jag är inte sådan. Tror jag. Jag vägrar acceptera att jag kanske är sådan.

Är jag rädd inför framtiden?

Ja, absolut. Inte rädd för att inte komma in på vissa universitet. Jag reflekterar inte ens över min ansökan utan totalignorerar dess existens istället. Kommer jag inte in kommer det att bli en post-traumatisk effekt som kanske kommer att göra mig förstörd. Men just nu är jag inte rädd för det. Jag är snarare rädd för att jag ska hamna tillbaka i stressen från IB. Att jag ska bli sittandes med femton böcker att läsa och sjutton uppsatser att skriva helst till imorgon och att jag inte har någon tid alls för social samvaro eller att ens läsa tidningen. Det är klart att jag är orolig. Men jag försöker att ignorera det med.

Det är så konstigt att jag är här. Att jag är i Umeå. Görandes ingenting. Det är så konstigt att jag hamnade här. Vad kommer jag att tänka när jag ser tillbaka på mitt år i Umeå om tjugo år? Om trettio? Kommer jag att vara arg på mig själv som var kvar här eller kommer jag att se detta år som det bästa i mitt liv? Kommer det kännas som att om jag inte hade gjort detta år skulle jag ha gått in i väggen? Vad kommer det här året att representera i mitt liv?

Det är så konstigt att jag "slösar bort" ett år på detta sätt. Ett av mina ungdomsår, till och med. De som är så få men ack så dyrbara. Eller slösar jag? Sa jag inte precis i början av inlägget att jag var lycklig? Kan lycklig tid vara bortslösat?

Ja, enligt min definition. Eftersom jag inte strävar efter lycka utan efter någonting annat så blir allting annat än det jag strävar efter irrelevant. Men det hindrar inte att jag inte tycker att det är roligt, att vara lycklig.

Men, ändå kan jag inte göra annat än att minnas tillbaka till det som står i Doktor Glas. Ända sedan jag läste boken första gången kan jag inte annat än att inbilla mig att författaren skrev dessa ord direkt till mig.

"Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra "sitt verk"; och bägge förneka all bekantskap med något som helst strävande efter lycka. Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ljuset av idealet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka". (Söderberg 88).

Det tog mig flera veckor av funderande för att förstå vad detta egentligen betyder, men när jag väl fattat undermeningen i texten stod det helt klart för mig, det är så slående mot mig att det nästan gör ont. Mitt i prick träffar orden. Stämmer de? Kan det vara så? Spelar jag ett ordligt skådespel med enbart mig själv som publik? Varför vill jag bedraga mig själv? Är jag som lyckligast nu, eftersom jag lever i illusionen att jag inte söker lycka? Vad är det egentligen som jag försöker åstadkomma; vad är "mitt verk" för något? Varför finner jag detta så mycket mer eftersträvansvärt än lycka?

Det är någon som ger mig en knäpp på näsan. Jag bara vet det. Frågan är om jag ska gny till som en olydig hund eller knäppa tillbaks.

Har allvarliga funderingar på att bli matematiker.




Hur många fick en chock av den meningen? Har ni någonsin hört mig yttra en sådan mening förut? Jag hoppas att ni inte satte något i halsen, i sådana fall ber jag om ursäkt.

Det var förra våren som jag började uppleva matematik som riktigt roligt. Först då började jag se samband och hur man kan koppla matematik till många andra ämnesområden. Jag tyckte att det var riktigt kul att räkna, för första gången.

Och nu upplever jag det igen. Nu när nationalekonomin har satt igång och jag sitter och räknar ekvationer för nyttomaximering, budgetrestriktioner och relativpriser tycker jag att det är fantastiskt kul, när det verkligen stämmer. Det är underbart hur man genom att rita en graf faktiskt kan bevisa samhällets effektivitetsförluster till följd av skatter och man kan genom ekvationer se VARFÖR en individ väljer att konsumera en viss mängd varor. Jag älskar känslan av att ha teorier att förhålla mig till och försöka applicera dem på verkligheten. Statsvetenskapen var för flummig där för mig, allting var enbart faktainlärning, ingen analys whatsoever. I nationalekonomin är det matematisk analys från första dagen.

Men ändå, matematiker blir jag nog aldrig. Trots mina allvarliga funderingar. Men nog finns tankarna där att det vore underbart kul att bli nationalekonom, eller är jag nu statsvetare, eller? Jaja. Det är faktiskt inte så noga än. Jag har några månader på mig att klura ur det problemet... Vi får väl se.

Nu är jag så grymt trött på att ha matproblem att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag förstår bara halvt vad de kommer utav men jag har ingen aning alls om hur jag ska få bort problemen. Det brukar gå i vågor men nu har det varit ihållande ända sedan jag kom tillbaka från julledigheten. Två veckor är inte extremt långt tid egentligen, men efter bara någon dag utan att äta mår man inte så bra och nu efter två veckor utan att ha ätit en riktig måltid utan att avbryta den så är jag trött och slut. Det tär psykiskt så otroligt.

Jag äter, men istället för att äta tre måltider per dag plus mellanmål som en normal människa ska äta så äter jag en måltid på en hel dag. Så visst äter jag, men bra mycket mindre än vad jag borde. Men det är helt hopplöst att försöka få i sig mer när magen säger ifrån. Då vänder den sig bara ut-och-in och så var det helt onödigt att man tryckte i sig någon mat överhuvudtaget, det är bara att börja om igen... (men med ny mat kanske... :P)

Jag för gaffeln mot munnen och känner hur halsen drar i hop sig bara av lukten av mat. Jag avbryter tuggan och dricker lite vatten för att intala min kropp om att det är inte så farligt att stoppa ner någonting i den. Jag tar en mini-tugga på gaffeln och för försiktigt in den i munnen och tuggar bestämt medan jag förtvivlat försöker att tänka på precis allting annat än att jag har mat i munnen. Sedan kommer slutprovet - att svälja ner maten. Är jag tillräckligt hungrig funkar det, för sådär 6-7 tuggor. Sedan är det helt stopp, då går det inte att få ner mer. Jag avbryter måltiden, ställer undan tallriken och gör något annat. Efter några timmar (när jag igen mår extremt dåligt på grund av hunger) försöker jag igen. Några tuggor till går i. Oftast.

I övrigt mår jag inte dåligt utan anser mig kanske må bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Det är därför som jag blir så trött på matproblemen. Jag önskar att jag visste vart jag kunde vända mig för att få hjälp, men jag vet inte. Det känns fel att gå till en ätstörningsklinik när jag egentligen inte har någon ätstörning (tro mig, det är inte min vikt eller mitt utseende som jag vill ändra på). Att gå till en psykolog känns också fel när jag inte vet var det sitter mentalt, jag anser ju att jag inte har några problem! Jag tycker ju om mitt liv! Vad är det som spökar?

Nu ska jag i alla fall resa till Stockholm imorgon och förhoppningsvis vänder den här trenden då jag är iväg. Det tror jag faktiskt att det kommer att göra. Trevliga kompisar och miljöombyte brukar fixa det mesta.

Är mitt inne i en transitionsfas just nu och det är nog därför som det blir dålig uppdatering. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom det är svårt att berätta vad som händer eftersom jag inte vet vad det här ska leda till och jag vet ännu mindre om jag tycker om det. Men jag kan ju försöka i alla fall...

Nationalekonomin har precis börjat och den är ruggit svår. Inte så svår att jag inte tror att jag kommer att bemästra den, men ändå mycket, mycket svårare än vad jag kunnat föreställa mig. Ändå har jag en viss förhoppning om att det kommer bli bättre efter nästa vecka. Då kanske vi går in på saker som jag har läst förut och om jag har tur blir det också mindre matematik då.... vi får väl se.

Är orolig för vad som kommer hända med min fina klass. Civilekonomerna är hur många som helst och den fina känslan vi hade i föreläsningssalen, den är som bortblåst. Det går inte när man är över hundra personer i en enda sal. Saknar att komma till föreläsningen på morgonen och genast få en överblick över vilka som är där idag. Saknar Robins hurtiga "mornin'!" till alla som sömndruckna kom in genom dörren. Det gav en klasskänsla. Vi kände varandra och "hörde ihop". Nu är det ett enda stort virrvarr av folk. Ingen känsla alls. Jättetråkigt.

Är ännu mer orolig för att jag snart inte kommer att ha någon klass. Om jag tycker att nationalekonomin är svår är det ingenting mot vad de allra flesta i min klass tycker. Jag är rädd för att alla ska hoppa av. Usch vad tråkigt det vore om fler försvann!

Åter dras jag igen mot att nästan uteslutande umgås med killar under skoltid och på aktiviteter och tjejer på fester. Har vissa riktigt bra killkompisar nu. Vore underbart om det kunde fortsätta, men som sagt: transitionsfas. Vet ingenting om hur det kommer att se ut om tre veckor.

Var på en underbart rolig skidresa med tre pojkar i helgen. Hoppas att det blir många fler! Men det låter som så. Jag är glad att jag är accepterad som en i deras gäng. Ändå börjar jag undra över mig själv. Jag anser själv att jag är väldigt kvinnlig av mig, men är jag det? Jag vill alltid ta plats och höras, kan lätt snöa in mig i små begrepp och vill göra lite mer "extrema" saker än de flesta tjejer. Är jag maskulin? Skulle aldrig i livet beskriva mig själv så, men ibland funderar jag på hur pojkarna ser på mig.

Snabb uppdatering om livet just nu. Om ca tre veckor vet jag troligtvis svaret på alla dessa frågor som jag ställer mig här; jag kommer veta vart denna transitionsfas ledde. Spännande att se vad jag kommer att blogga om då.