nerina

Nu är jag så grymt trött på att ha matproblem att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag förstår bara halvt vad de kommer utav men jag har ingen aning alls om hur jag ska få bort problemen. Det brukar gå i vågor men nu har det varit ihållande ända sedan jag kom tillbaka från julledigheten. Två veckor är inte extremt långt tid egentligen, men efter bara någon dag utan att äta mår man inte så bra och nu efter två veckor utan att ha ätit en riktig måltid utan att avbryta den så är jag trött och slut. Det tär psykiskt så otroligt.

Jag äter, men istället för att äta tre måltider per dag plus mellanmål som en normal människa ska äta så äter jag en måltid på en hel dag. Så visst äter jag, men bra mycket mindre än vad jag borde. Men det är helt hopplöst att försöka få i sig mer när magen säger ifrån. Då vänder den sig bara ut-och-in och så var det helt onödigt att man tryckte i sig någon mat överhuvudtaget, det är bara att börja om igen... (men med ny mat kanske... :P)

Jag för gaffeln mot munnen och känner hur halsen drar i hop sig bara av lukten av mat. Jag avbryter tuggan och dricker lite vatten för att intala min kropp om att det är inte så farligt att stoppa ner någonting i den. Jag tar en mini-tugga på gaffeln och för försiktigt in den i munnen och tuggar bestämt medan jag förtvivlat försöker att tänka på precis allting annat än att jag har mat i munnen. Sedan kommer slutprovet - att svälja ner maten. Är jag tillräckligt hungrig funkar det, för sådär 6-7 tuggor. Sedan är det helt stopp, då går det inte att få ner mer. Jag avbryter måltiden, ställer undan tallriken och gör något annat. Efter några timmar (när jag igen mår extremt dåligt på grund av hunger) försöker jag igen. Några tuggor till går i. Oftast.

I övrigt mår jag inte dåligt utan anser mig kanske må bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Det är därför som jag blir så trött på matproblemen. Jag önskar att jag visste vart jag kunde vända mig för att få hjälp, men jag vet inte. Det känns fel att gå till en ätstörningsklinik när jag egentligen inte har någon ätstörning (tro mig, det är inte min vikt eller mitt utseende som jag vill ändra på). Att gå till en psykolog känns också fel när jag inte vet var det sitter mentalt, jag anser ju att jag inte har några problem! Jag tycker ju om mitt liv! Vad är det som spökar?

Nu ska jag i alla fall resa till Stockholm imorgon och förhoppningsvis vänder den här trenden då jag är iväg. Det tror jag faktiskt att det kommer att göra. Trevliga kompisar och miljöombyte brukar fixa det mesta.