nerina

Är ganska nöjd med livet/världen/universum för tillfället.

Nationalekonomi är kul. Duggan kändes bra. Har trevliga (men dock en aning högljudda) vänner. LUF är roligt och spännande. Träning är jättehärligt. Musik är underbart, konstigt nog.

Är jag en annorlunda person än på IB?

Ja, definitivt. Livsstilsmässigt är jag 1000000000000000 mil ifrån hur jag levde under IB. Jag kan åka ner på stan med tjejgänget efter föreläsning, shoppandes orangea saker inför temafesten på lördag och spanandes på alla snygga pojkar som råkar gå förbi oss. Någonting jag skulle ha haft ont i magen för i tre dagar efteråt om detta vore för ett år sedan. Nu är det bara avslappnande och skönt.

Är jag orolig att glömma bort mig själv?

Ja, varje minut av dagen är jag orolig för det. Jag har ett mål, jag har en plan, jag har en strategi för att nå mitt mål. Ändå är det så lätt att glömma bort det och sjunka ner i ingenting. Gå ut programmet i Umeå. Ta lite ströjobb. Bli egenföretagare men kommunpolitiker på fritiden. Så enkelt det vore. Så lättsamt. Men nej! Jag vet ju att det inte är något för mig! Det är inte det som jag ska göra! Jag är inte sådan. Tror jag. Jag vägrar acceptera att jag kanske är sådan.

Är jag rädd inför framtiden?

Ja, absolut. Inte rädd för att inte komma in på vissa universitet. Jag reflekterar inte ens över min ansökan utan totalignorerar dess existens istället. Kommer jag inte in kommer det att bli en post-traumatisk effekt som kanske kommer att göra mig förstörd. Men just nu är jag inte rädd för det. Jag är snarare rädd för att jag ska hamna tillbaka i stressen från IB. Att jag ska bli sittandes med femton böcker att läsa och sjutton uppsatser att skriva helst till imorgon och att jag inte har någon tid alls för social samvaro eller att ens läsa tidningen. Det är klart att jag är orolig. Men jag försöker att ignorera det med.

Det är så konstigt att jag är här. Att jag är i Umeå. Görandes ingenting. Det är så konstigt att jag hamnade här. Vad kommer jag att tänka när jag ser tillbaka på mitt år i Umeå om tjugo år? Om trettio? Kommer jag att vara arg på mig själv som var kvar här eller kommer jag att se detta år som det bästa i mitt liv? Kommer det kännas som att om jag inte hade gjort detta år skulle jag ha gått in i väggen? Vad kommer det här året att representera i mitt liv?

Det är så konstigt att jag "slösar bort" ett år på detta sätt. Ett av mina ungdomsår, till och med. De som är så få men ack så dyrbara. Eller slösar jag? Sa jag inte precis i början av inlägget att jag var lycklig? Kan lycklig tid vara bortslösat?

Ja, enligt min definition. Eftersom jag inte strävar efter lycka utan efter någonting annat så blir allting annat än det jag strävar efter irrelevant. Men det hindrar inte att jag inte tycker att det är roligt, att vara lycklig.

Men, ändå kan jag inte göra annat än att minnas tillbaka till det som står i Doktor Glas. Ända sedan jag läste boken första gången kan jag inte annat än att inbilla mig att författaren skrev dessa ord direkt till mig.

"Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra "sitt verk"; och bägge förneka all bekantskap med något som helst strävande efter lycka. Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ljuset av idealet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka". (Söderberg 88).

Det tog mig flera veckor av funderande för att förstå vad detta egentligen betyder, men när jag väl fattat undermeningen i texten stod det helt klart för mig, det är så slående mot mig att det nästan gör ont. Mitt i prick träffar orden. Stämmer de? Kan det vara så? Spelar jag ett ordligt skådespel med enbart mig själv som publik? Varför vill jag bedraga mig själv? Är jag som lyckligast nu, eftersom jag lever i illusionen att jag inte söker lycka? Vad är det egentligen som jag försöker åstadkomma; vad är "mitt verk" för något? Varför finner jag detta så mycket mer eftersträvansvärt än lycka?

Det är någon som ger mig en knäpp på näsan. Jag bara vet det. Frågan är om jag ska gny till som en olydig hund eller knäppa tillbaks.