Transitionsfas
Är mitt inne i en transitionsfas just nu och det är nog därför som det blir dålig uppdatering. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom det är svårt att berätta vad som händer eftersom jag inte vet vad det här ska leda till och jag vet ännu mindre om jag tycker om det. Men jag kan ju försöka i alla fall...
Nationalekonomin har precis börjat och den är ruggit svår. Inte så svår att jag inte tror att jag kommer att bemästra den, men ändå mycket, mycket svårare än vad jag kunnat föreställa mig. Ändå har jag en viss förhoppning om att det kommer bli bättre efter nästa vecka. Då kanske vi går in på saker som jag har läst förut och om jag har tur blir det också mindre matematik då.... vi får väl se.
Är orolig för vad som kommer hända med min fina klass. Civilekonomerna är hur många som helst och den fina känslan vi hade i föreläsningssalen, den är som bortblåst. Det går inte när man är över hundra personer i en enda sal. Saknar att komma till föreläsningen på morgonen och genast få en överblick över vilka som är där idag. Saknar Robins hurtiga "mornin'!" till alla som sömndruckna kom in genom dörren. Det gav en klasskänsla. Vi kände varandra och "hörde ihop". Nu är det ett enda stort virrvarr av folk. Ingen känsla alls. Jättetråkigt.
Är ännu mer orolig för att jag snart inte kommer att ha någon klass. Om jag tycker att nationalekonomin är svår är det ingenting mot vad de allra flesta i min klass tycker. Jag är rädd för att alla ska hoppa av. Usch vad tråkigt det vore om fler försvann!
Åter dras jag igen mot att nästan uteslutande umgås med killar under skoltid och på aktiviteter och tjejer på fester. Har vissa riktigt bra killkompisar nu. Vore underbart om det kunde fortsätta, men som sagt: transitionsfas. Vet ingenting om hur det kommer att se ut om tre veckor.
Var på en underbart rolig skidresa med tre pojkar i helgen. Hoppas att det blir många fler! Men det låter som så. Jag är glad att jag är accepterad som en i deras gäng. Ändå börjar jag undra över mig själv. Jag anser själv att jag är väldigt kvinnlig av mig, men är jag det? Jag vill alltid ta plats och höras, kan lätt snöa in mig i små begrepp och vill göra lite mer "extrema" saker än de flesta tjejer. Är jag maskulin? Skulle aldrig i livet beskriva mig själv så, men ibland funderar jag på hur pojkarna ser på mig.
Snabb uppdatering om livet just nu. Om ca tre veckor vet jag troligtvis svaret på alla dessa frågor som jag ställer mig här; jag kommer veta vart denna transitionsfas ledde. Spännande att se vad jag kommer att blogga om då.
Nationalekonomin har precis börjat och den är ruggit svår. Inte så svår att jag inte tror att jag kommer att bemästra den, men ändå mycket, mycket svårare än vad jag kunnat föreställa mig. Ändå har jag en viss förhoppning om att det kommer bli bättre efter nästa vecka. Då kanske vi går in på saker som jag har läst förut och om jag har tur blir det också mindre matematik då.... vi får väl se.
Är orolig för vad som kommer hända med min fina klass. Civilekonomerna är hur många som helst och den fina känslan vi hade i föreläsningssalen, den är som bortblåst. Det går inte när man är över hundra personer i en enda sal. Saknar att komma till föreläsningen på morgonen och genast få en överblick över vilka som är där idag. Saknar Robins hurtiga "mornin'!" till alla som sömndruckna kom in genom dörren. Det gav en klasskänsla. Vi kände varandra och "hörde ihop". Nu är det ett enda stort virrvarr av folk. Ingen känsla alls. Jättetråkigt.
Är ännu mer orolig för att jag snart inte kommer att ha någon klass. Om jag tycker att nationalekonomin är svår är det ingenting mot vad de allra flesta i min klass tycker. Jag är rädd för att alla ska hoppa av. Usch vad tråkigt det vore om fler försvann!
Åter dras jag igen mot att nästan uteslutande umgås med killar under skoltid och på aktiviteter och tjejer på fester. Har vissa riktigt bra killkompisar nu. Vore underbart om det kunde fortsätta, men som sagt: transitionsfas. Vet ingenting om hur det kommer att se ut om tre veckor.
Var på en underbart rolig skidresa med tre pojkar i helgen. Hoppas att det blir många fler! Men det låter som så. Jag är glad att jag är accepterad som en i deras gäng. Ändå börjar jag undra över mig själv. Jag anser själv att jag är väldigt kvinnlig av mig, men är jag det? Jag vill alltid ta plats och höras, kan lätt snöa in mig i små begrepp och vill göra lite mer "extrema" saker än de flesta tjejer. Är jag maskulin? Skulle aldrig i livet beskriva mig själv så, men ibland funderar jag på hur pojkarna ser på mig.
Snabb uppdatering om livet just nu. Om ca tre veckor vet jag troligtvis svaret på alla dessa frågor som jag ställer mig här; jag kommer veta vart denna transitionsfas ledde. Spännande att se vad jag kommer att blogga om då.
Kommentarer
Trackback
