nerina

Nu är det över.

I tisdags skrev jag den sista ekonomiskrivningen på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen åkte bilen hem fullastad med alla mina ägodelar från lägenheten. I den bilen påväg till mitt barndomshem tog en stor bit av mitt liv slut och det kommer att dröja flera månader innan nästa del av mitt liv börjar.

Jag befinner mig i ett vacuum, mitt imellan två skeden av mitt liv.

Det är över. IB är över. Allt jag har ägnat min tid åt och tänkt på, allt som har rört mig, det är nu slut. Den sista skrivningen är gjort och det enda som är kvar är att avvakta resultatet för att se om man får ut vad man vill efter att ha lagt ned hela sin själ.

Det känns lite som hon, tjejen i Herkules. Hon sålde sin själ till Hades för att rädda sin pojkvän som dött. Då han fick livet åter så vände han och gick till en annan. Lite så kommer det kännas om det inte står det jag vill att det ska stå på mitt diplom.

Nu är jag hemma. Har varit det i nästan två dagar. Det är fortfarande märkligt och svårt att förstå. Igår gick det bra, men idag lider jag av rastlöshet. Förut så var jag lite ledsen över att ha hela sommaren inbokad då jag bara ville vara hemma och ta det lugnt. Just nu är jag jätteglad över att jag har mycket att göra, jag känner ju mig. Jag klarar inte av att bara gå hemma, jag är inte skapt för sådant och tycker att det är jättejobbigt.

Men om åtta dagar bär det av till Grekland med underbara Linnéa! Vilken semester det kommer att bli, troligtvis den bästa någonsin. Jag känner att jag verkligen vill resa bort och titta på världen ur någon annan än den stressade IB-elevens ögon. För det har jag slutat att vara och kommer aldrig bli igen.

Åren på IB har varit de bästa i hela mitt liv. Jag älskar utbildningen, jag älskar våra lärare, jag älskar mina klasskompisar, jag älskar utmaningen. Jag kommer att sakna alltihop väldigt mycket, men samtidigt är jag glad över att få gå vidare i livet nu. En sak är då klar, jag har verkligen tagit till vara på mina gymnasieår. Ingenting i världen skulle kunna få mig att önska att jag hade valt ett annat gymnasieprogram. Allt jag är idag och vad jag kommer bli i framtiden utstrålar ifrån den utbildning jag fått under de tre senaste åren. Jag är evigt tacksam att just jag fick chansen att gå på den här skolan.

Gissa vad jag har lyckats med idag. Jag har tappat min mobil i en tekopp! Jag pratade i min ip-telefon när jag fick för mig att springa till köket och hämta min häftapparat. Väl i köket såg jag min mobil och tänkte att den var det bättre att ha bredvid mig vid datorn ifall någon ringer. Så jag tar den med i ena handen och springer tillbaka. Fort sätter jag på mig hörlurarna igen för att fortsätta samtalet samtidigt som jag försöker bli av med vad jag har i händerna på en liten hylla på skrivbordet. Dock var jag lite flumsig och råkade släppa vad jag nu hade i handen innan den låg ordentligt på hyllan och saken trillar rakt ner i min tekopp som står under med en väldig plums! Först förstod jag inte vad som hänt, sedan trodde jag att det var häftapparaten jag tappat men när jag ha hejdå till personen jag pratade med och tömde koppen i vasken i köket så ramlade en extremt dyngsur mobil ut. Ska jag säga något positivt så luktade den väldigt gott.

Hela dagen har jag försökt att torka den,  men det har inte gått så bra. Den blev ju inte bara lite blöt, efter att ha simmat runt i en tekopp i ungefär en halv minut så var den ganska genomdränkt så det blir väl till att skaffa sig en ny. *suck*.

Men jag har enbart mig själv att skylla. Igår sa Jens att han ville ha en ny mobil och sa instämde och sa att vi kunde byta. Det var på grund av detta som min mobil blev så deprimerad att den dränkte sig själv. Stackars mobil.


Jag som så länge hatat den där mobilen, nu när den är förstörd så vill jag verkligen inte ha en ny. Eller, jag vill ha en telefon, men ingen som har sms-funktion. Jag hatar verkligen sms! Jag förstår verkligen inte varför alla andra tycker att det är så bra. Jag känner mig alltid kränkt när jag får ett sms. Det är som om personen inte orkar bry sig om att ringa mig utan skickar bara ett futtigt meddelande. Det gör att jag alltid tänker "är jag så lite värd för den här personen?". Jag kan inte hjälpa det, det är verkligen så jag känner. Sedan så är jag väl lite sur på alla som smsar onödiga saker till varandra. Jag vet ju hur dåligt min syster mår av all användning av mobiltelefoner men jag vet också att det inte går att stoppa användandet av sådant. Däremot tycker jag att det är oansvarigt av personer att använda sina telefoner till onödiga saker när andra människor blir så lidande av det. Det är så själviskt.

Men var i all världen ska jag hitta en mobil utan sms? Det skulle jag allt bra gärna vilja veta.

Jag är så trött. Så grymt trött. Ändå är det inte över än. Men mycket är över. Ett och ett halvt ämne kvar, tre skrivningar på måndag, en på tisdag. Sedan är jag helt färdig med IB. Oj, så jag längtar tills tisdag eftermiddag, det kommer bli så underbart skönt.

Jag har precis plockat undan lite svenska och historiapapper som jag aldrig mer kommer ha användning för. Jag tittar uppåt och ser min en meter långa hylla med bara historiaböcker, jag suckar och tänker att jag måste lämna tillbaka dessa till skolbiblioteket snarast. Jag kommer aldrig mer behöva titta i dem. Jag vänder på huvudet och ser David Copperfield ligga och skräpa i ett hörn av rummet. Det var ditin jag sparkade den i tisdags då jag kom hem från svenskaskrivningen och insåg att ingen någonsin kommer att kräva att jag kan en massa citat från den boken längre. Så jag sparkade till den. Inte för att det blev en dålig skrivning. Nej. Jag sparkade mer bara för att jag kunde. Bara för att jag aldrig med tvång kommer behöva öppna den boken igen utan gör jag det så är det av egen fri vilja. Hur underbart är inte det?

Men jag får inte fastna i känslan av att det är över. Jag har fortfarande halva engelskan kvar och hela ekonomin. Det är ändå mina HL-ämnen. Det är dem jag måste satsa stenhårt på nu i helgen. För det är vad jag skriver på måndga och tisdag som avgör vem jag är. Är jag människan som kom in på den fina skola som jag vill till eller är jag människan som måste anpassa mitt liv och mina drömmar efter mina betyg? Är jag fri eller sitter jag fastlåst i min egen okunskap?

Idag är den sjunde maj 2009 och hade någon frågat mig för ett år sedan så hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle vara vid liv den här dagen. Och om jag var vid liv skulle jag aldrig kunna föreställa mig hur jag skulle må denna dag. Nu är jag här. Det är den sjunde maj och jag är mitt uppe i mina exams. Hur mår jag då?

Jag är trött. Förtvivlat trött. Under de senaste fyra dagarna har jag haft tio skrivningar. Jag har skrivit och skrivit så mycket att det går alldeles runt i huvudet på mig. Svenskan, historian och biologin är helt klara. Matten och engelskan har jag ett prov vardera kvar i och i ekonomin har jag tre. Sedan är jag klar. Sedan får jag pusta ut fullständigt.

Alla frågar hur det går och det är faktiskt ganska svårt att svara på. Vissa saker är enklare än vad jag trodde innan och vissa är svårare. Hur vet man egentligen när man har skrivit en bra uppsats, även om det känns bra, hur vet man vad alla professorer som rättar tycker är bra? Hur vet man vad de förväntar sig? Ingen aning. Det är bara att göra sitt bästa och hoppas att man överlever i några dagar till med skrivningar.

Ikväll har jag verkligen inte orkat göra någonting, jag är bara helt slut. Har dötittat på TV:n hela kvällen utan att riktigt registrera vad jag tittar på. Men det spelar ingen roll. Jag behöver samla energi inför morgondagen.

Igår var jag helt lugn, idag känner jag nervositeten komma krypande. Allt som jag har jobbar för i tre år börjar i övermorgon. Om en och en halv vecka är allt över, då är mitt öde beseglat. Nej, naturligtvis är det inte så illa, men det är under dessa 9 dagar som mycket av framtiden av mitt liv bestäms. Om jag kommer att kunna göra det som jag helst vill göra i mitt liv. Idag är det full pluggning som gäller. Imorgon förmiddag likaså. Men på eftermiddagen är det bara att ta det lugnt som gäller och sedan skall jag sova i nio timmar den natten. Sedan smäller det.